Grundläggande värderingar

Publicerat 2016-01-08 av

På väg genom Stockholms central hör jag som vanligt utropen om att vi inte bör låta några okända hjälpa oss med bagaget. Jag bär min egen lilla ryggsäck upp på tåget och sätter mig och skummar på min läsplatta igenom de större nyhetssajterna och läser om id-kontroller som infördes i måndags mellan Danmark och Sverige. Jag fortsätter till mailen och läser ett meddelande från vår utmärkta regionala kyrkoledare i syd – Charlotte Thaarup – som egentligen rör något annat men där hon också berättar hur det varit att ta sig från sin bostad i Köpenhamn till regionkontoret i Lund.

Det är en annan värld och ett annat Sverige. Låt inga okända hjälpa dig… Men även en del av de som jag nyss uppfattade som kända känns inte alltid som jag trodde de var. I mitt flöde på Twitter och Facebook blir det vanligare och vanligare med inlägg och yttranden som nyss skulle varit otänkbara. Men nu verkar det kunna sägas oemotsagt. Det sker en förvridning av vad som är acceptabelt och rimligt och vi riskerar alla att dras med. Om vi inte sätter stopp. Om vi inte står emot.

2015 har på många sätt varit ett exceptionellt år. Dödligt våld, krig och konflikter har tvingat fler än någonsin på flykt. Flyktingkris kallar vi det här i Europa. Men krisen är inte vår utan tillhör de länder och hundratusentals människor vars hem har bombats, där familjer splittrats och samhällen slagits sönder. När dessa flyktingar, fler än någonsin, söker en fristad i Europa blir det inte vår kris utan snarare ett test på våra värderingar och vår öppenhet. Vad gör vi när allt ställs på sin spets? När värden som vi håller så högt, som öppenhet och att ge skydd åt den som är på flykt, plötsligt kostar på?

När principerna kostar som mest är de som allra viktigast att upprätthålla. Kristna värderingar om att stå upp för den som för tillfället är svag är grundläggande i svensk migrationspolitik. Rätten till att söka asyl och att få skydd från förföljelse och våld är principer som har väglett oss i decennier. Men idag är det fler än någonsin som vill tumma på asylrätten. Nu har till och med id-kontroller införts för att göra det svårare för människor på flykt att ta sig till Sverige och få en fristad här. Det är inga beslut som varit lätta att fatta, det förstår jag. Man har eftersträvat ett andrum för svenska myndigheter och tjänstemän. Situationen är tveklöst en stor ansträngning och utmaning för myndigheter och kommuner, men vi får inte glömma att de människor som flyr har avsevärt större problem och bekymmer än det fåtal kommuner som upplever att taket är nått. Det är när människor desperat bultar på dörren som det är som allra viktigast att vi öppnar den. Det är här fokus ska vara. Det är inte vi som främst behöver ett andrum. Alla verkar vilja fly ansvaret för dem som lämnar förödelse bakom sig och söker en ny framtid. Låt oss visa att vi står fast vid vår uppfattning om alla människors lika värde. Vi har råd att ta emot. Vi kan mer.

Kyrkan och civilsamhället är en mycket betydelsefull del av mottagandet av nyanlända och för integration. Trots allt fortsätter många av oss att hjälpa i en situation som är mer ansträngd än vi tidigare sett. Människor har öppnat sina egna hem, mött flyktingar på perrongerna, gett av sin tid och pengar för att på olika sätt möta behov. Kyrkor och lägergårdar har på ett fantastiskt sätt öppnats och många har erbjudit plats trots att regler och krav gjort det svårare. Vi ser vårt ansvar och vi har visat att vi är villiga att ta det. Men det är svårt. Det borde göras lättare. Istället ser vi hur viljan att hjälpa drunknar i förordningar och försäkringsbolagens enormt höjda självrisker och premier. Vi fråntas möjligheten att ta det ansvar vi är övertygade om att vi måste och kan bära. Vi behöver därför sända ett tydligt budskap till våra politiker, vår riksdag och regering: stå upp för asylrätten och svik inte de allra mest utsatta i en tid när hjälpen behövs som mest! Vi vill ta vårt ansvar och vi har bevisat att vi kan och har förmågan. Gör det möjligt för oss att fortsätta att stå upp för den som är på flykt, den som jagar trygghet.

Tillsammans kan vi.

Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrkan

Låt inte hatet passera

Publicerat 2015-10-23 av

IMG_5630Många av oss har gråtit. Över hela Sverige känner vi sorg över det ofattbara som hände i Trollhättan igår. Först när vi hörde om den fruktansvärda attacken där en person dödades och flera skadade fördes till sjukhus, sedan när vi förstod att en av de attackerade eleverna aldrig får komma hem till sin mamma och pappa igen. Ingen lämnas heller oberörd idag när vi kan läsa om elevassistenten Lavin Eskandar som dödades när han offrade sitt liv för att rädda andras.

Idag har vi också förstått att dådet var ett hatbrott. De personer som attackerades valdes ut på grund av hudfärg. Och det är omöjligt att ta in – ett hat mot andra som driver en människa att döda. Det går inte, det finns ingen logik att förstå.

Var och när hatet hos gärningsmannen började gro vet vi inte. Inte heller varför det fick fäste och utrymme att fortsätta. Men något vi vet väldigt väl är att hatet inte har uppstått av sig själv och att det är något som inspirerar människor att ta till våld – det har vi sett alldeles för många exempel på. Hat sätter spår och gör något med människor när det får lov att gro fritt. Den kunskapen kan vi också göra något med. Vi som samhälle, vi som kristna. Vi kan bestämma oss för att inte låta hatet passera.

Vi får inte låta hatet normaliseras, aldrig låta det stå oemotsagt. När vi upptäcker det bland kommentarer på nätet, på fotbollsläktarna, i debatten eller diskussionen omkring oss kan vi stå upp för något annat. Hatet tar sig uttryck på olika sätt, och handlar om olika saker. Men konsekvensen är alltid den samma. Hat föder mer hat – och ibland är det någon som gör verklighet av hoten.

Låt oss därför stå upp och skydda varandra från hatet – se till att det inte får fäste i våra barn och våra medmänniskor. Göra något när vi ser eller hör det så att det inte kan gro och bli större.

Hat kan inte bekämpas med mer hat eller fientlighet. Men det kan kvävas av kärlek och det gör skillnad när vi står upp för vad som är rättfärdigt och säger stopp när hatets budskap basuneras ut. På söndag predikas i många församlingar över temat ”Samhällsansvar” och i en av de föreslagna texterna läser vi: ” Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”. (Rom: 13:13). Låt oss visa på kärleken till alla människor, låt oss ta samhällsansvar också utifrån vår tro som lär oss om alla människors lika värde och kärleken som den enda framkomliga vägen. Låt oss tillsammans bestämma oss – vi ska inte låta hatet passera.

Hälsningar

Lasse

Försoning berör både det lilla och det stora

Publicerat 2015-09-12 av

När jag skriver det här pågår en flyktingmanifestation i Lund. Torget är fyllt av människor som vill visa gästfrihet, mobilisera och förändra. Samtidigt samlas ett drygt hundratal personer till en nationell ekumenisk pilgrimskonferens i Lund. Temat för konferensen är ”barmhärtighetens väg”. Denna konferens är också en av stationerna på den ekumeniska pilgrimsvandringen som just nu är på väg mot det stora klimatmötet i Paris.

Allt detta händer samtidigt och allt hör ihop. Jag brukar säga, och har sagt det igen under min föreläsning här på riksmötet; att det stora och det lilla/nära/livsnära hör ihop. Därför har jag arbetat med teologi ur ett livsnära perspektiv. Jag har särskilt intresserat mig för frågor om försoning. Möjligen för att försoning berör både just det livsnära och det stora. Försoning handlar om vardagskamper och erfarenheter, men också om stora skeenden och händelser. Försoning berör konflikter, sorger, lidande, skuld och besvikelser i nära relationer och det egna livet, men också de stora sammanhangen; världskonflikter, klimatförändringar, konsekvenser av översvämningar och vattenbrist. Det berör krig mellan länder och folkgrupper, människor på flykt och allt mellan det stora och det lilla. På samma sätt är försoning ett begrepp som kan användas både i mer allmänmänsklig mening och i teologisk mening. Försoning i kristen mening handlar även om vem Gud är, hur Gud handlar i ljuset av människors skuld, världens lidande, olyckor och om vem kristen tro säger att Jesus är och vad det betyder att Jesus dör på ett kors och uppstår igen.

I morgon firas gudstjänster på temat ”Ett är nödvändigt”. I kyrkorna kommer vi läsa om hur Jesus säger åt sina lärjungar att först söka Guds rike och Guds rättfärdighet. Sen ska det andra ordna sig (Matt 6:33f). Det är lättare sagt än gjort, men det blir också en tydning av hur det stora och det lilla hör ihop. För när livet koncentreras, stramas åt, skärps blicken. Vi ser klarare vad som egentligen är viktigt, vad som är nödvändigt. Detta kan vi erfara i det livsnära sammanhanget, när livet av olika anledningar smalnar av, som när sjukdomen drabbar eller ett trauma inträffar. Vi kan erfara det i stora händelser, katastrofer. Som när flyktingarna inte längre kan vara en anonym massa för oss, något att packetera och förhålla sig till på distans, utan blir människor som tar gestalt framför oss, blir personer med ansikten och namn. Vi ser klarare och kommer till insikt om att allt det vi i övrigt låter oss slukas av, stressas upp av, är tämligen oviktigt i sammanhanget. Vi har sett det på nära håll den senaste veckan. Hur Sverige och världen vaknat i ljuset tids största katastrof. För när livet koncentreras, stramas åt, får vi lättare att värdera, skilja oviktigt från viktigt.

Pilgrimen väljer den avskalade vägen medvetet. Jag tror de som är ute på pilgrimsvandring just nu får insikter i vad som är mest nödvändigt. Jag tror också att de i sitt vandrande erfar Gud som medvandrande. Som Gud som aldrig överger. Som Gud som i Jesus är med-lidare, med-glädjare och med-kämpare med sin mänsklighet. Pilgrimerna övar sig definitivt i att gå med och för varandra, bära varandras och världens bördor för att sen också omsätta det i praktisk handling. Det har jag fått påminnelser om under seminarier här under dagen.

När livet stramas åt – skärps blicken. Vi får lättare att prioritera, men också lättare att inse att ”allt det andra” också finns där, samtidigt (Matt 6:33). Det som räcks till oss i det stora och det lilla, som omöjlig bekymmerslöshet. Den som endast kan vara gudomlig.

Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6:33-34)

Det måste vara nog nu!

Publicerat 2015-09-03 av

IMG_0247I en tid när främlingsfientlighet och hat verkar breda ut sig allt mer har vi en tydlig kallelse. En chans att vara salt och ljus, att omsätta Guds ord i praktisk handling och låta kärlek övervinna hat. Jesu kärlek utmanar oss och ger oss egentligen inget val. Det har redan gått för långt. Det är på allvar. Nu behöver vi sluta upp axel mot axel och stå upp för människovärde och kärlek.

Överallt vi tittar bland rubriker, nyhetssändningar och sociala medier verkar allt handla om en sak. Vi läser och hör om människor som flyr från krig och våld och om de många som aldrig kommer hela vägen fram. Vi ser människor omkring oss som ber om pengar på gatan och vi följer hela tiden en utveckling som på många håll i världen blir allt mer desperat.

Samtidigt ser vi människor ge uttryck för hat, oförståelse och likgiltighet inför de katastrofer som finns och som tvingar människor på flykt. Vi ser främlingsfientlighet representeras på många håll och vinna mark när det är medmänsklighet, förståelse och empati som borde flöda över. För många av oss känns det som en omtumlande tid och frustration ligger nära till hands. Det är lätt att bli rädd och uppgiven inför en utveckling som ser ut att gå åt helt fel håll. Någon annan sätter agendan.

Men tänk om vi skulle ta oss an den uppgiften istället? I allt kaos och i den nöd som vi nu allt oftare ser på platser nära oss, kan vi ställa oss frågan: vad är vår uppgift i det här, som församling? Om vi skulle göra som Jesus – vad skulle vi göra då? Många församlingar gör redan mycket men som församlingar och enskilda kan vi göra mycket mer!

Vågar vi ställa oss de frågorna om vår uppgift och vad Jesus hade gjort är svaren många – och det är svar som utmanar oss. För om vi är Guds församling, om vi är skapade till Guds avbild och satta på jorden för att vara som Kristus-brev: då manar det till handling! Att vara salt och ljus på jorden. Att vara Jesu händer och fötter – inte som en metafor utan i sanning.

Möjligheterna till att göra skillnad är otaliga. Det finns många exempel på kyrkor som har startat insamlingar, som välkomnar människor med språkcaféer, ordnar fester och aktiviteter för människor på flyktingförläggningar eller öppnar upp sina lokaler för behövande. Det handlar om att möta människor. Både som kyrka och som privatperson kan vi göra en hel del för människor som har flytt från krig, våld, ekonomisk desperation och hunger, eller som bara ser framför sig en ny framtid i Sverige. Men vi behöver också engagera oss på många plan i samhället och stå emot de mörka krafter som vill bygga murar, sprida falska påståenden och splittra.

Vi bör inte alls låtsas om att det inte kommer att kosta – för det kan vi vara säkra på att det gör. Kanske på ett sätt som det var länge sedan det gjorde i Sverige att leva ut sin tro. Att engagera sig och öppna sin församling för att omsätta Guds ord i handling kommer inte vara friktionsfritt eller sköta sig själv. Säkert kommer konflikter uppstå, missförstånd och kulturkrockar. Det ska vi vara beredda på. Men mest av allt borde vi fokusera på vad vi faktiskt kan betyda för våra medmänniskor och inse att det vi gör spelar roll. Jesu kärlek ger oss inget val.

Vår tro kan vara en genomtänkt teologi, en fin ideologi full med bra värderingar och vackra ord. Men vad betyder det om vi inte gör verklighet av den? Låt oss inse att du och jag tillsammans kan göra skillnad. Och göra det. Det måste vara nog nu!

Klimatfrågan är tveklöst en av vår tids största utmaningar.

Publicerat 2015-08-22 av

Klimatfrågan är tveklöst en av vår tids största utmaningar. Idag tar jag på mig vandrarkängorna för att påminna mig själv och förhoppningsvis många fler om just detta.

Det är kanske inte alltid upplevs så påtagligt för just oss, just här och just nu. Men redan drabbas människor framför allt i fattiga länder hårt av de utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser som framför allt världens rikaste länder står för. De som gör minst för att orsaka klimatförändringarna och som redan är utsatta på många sätt får alltså betala priset för dem. När det nu i december ska hållas ett klimattoppmöte i Paris är det därför avgörande med en överenskommelse som innebär att världens länder tillsammans på global nivå agerar för klimaträttvisa.

Det är detta jag vill vara med och uppmärksamma tillsammans med organisationen Act Now for Climate Justice på vår Ekovandring idag. Och jag är i mycket gott sällskap. Sveriges och Norges kronprinsessor, biskopar och norska pilgrimer kommer vandra från Enningdalskirke till Älgafallet tillsammans för att skapa medvetenhet kring de akuta utmaningarna.

Jag är nämligen övertygad om att du och jag, skapade till Guds avbild, har ett ansvar vi inte kan fly från eller trycka bort. Det är lätt att göra det med frågor som är så överväldigande och stora, utmaningar som känns omöjliga att ta sig an. Men att ta hand om jorden är en tydlig uppgift vi har fått. Bibeln är full av berättelser och texter som visar hur Gud bryr sig om sin skapelse – som vi också fått låna av våra barn för att förvalta. Det handlar också om att visa solidaritet med systrar och bröder över hela världen. Människor som idag drabbas av de utsläpp vi står för.

Det kan vi göra genom att försöka påverka den stora bilden, bilda opinion och sätta tryck på makthavare. Men vi behöver också inse att vi kan påverka genom våra handlingar, personligen och som församling.

När världens ledare samlas till klimatmöte i Paris i höst har de en otroligt viktig uppgift. Men det har vi också. Låt oss därför göra detta till en höst där vi tar oss an utmaningen att själva hemma och i våra församlingar ta ansvar för att minska utsläppen. Lägga planer för att i det stora och i det lilla ta steg framåt för en mer hållbar framtid. Vi kan gå före och visa att vi tar vårt ansvar på allvar. Det är inte för sent, men det är bråttom. Är du med?

Baptist World Alliance – kongress i Sydafrika

Publicerat 2015-07-22 av

Lasse SA 2Onsdag till söndag denna vecka samlas Baptist World Alliance (BWA) till sin 21:a kongress. BWA bildades 1905 och samlar idag 231 samfund från 121 länder och Equmeniakyrkan är ett av dessa medlemssamfund. BWA samlas till kongress vart femte år och i år är platsen för detta Durban i Sydafrika där vi är drygt 3000 personer tillsammans.

Varje år möts dock BWA till årskonferens som förra året var i Turkiet och i juni 2016 kommer hållas i Kanada. För fem år sedan på Hawaii var det 5000 deltagare och i England för 10 år sedan 10 000. Nu hoppas man att vi till 2020 och mötet i Rio De Janeiro kan bli många fler igen. Då kommer också ungdomskonferensen hållas samtidigt. Jag hoppas vi kan få till en gemensam resa till Brasilien då så börja planera och spara!

Dock är vi redan här i Durban ett gott gäng svenskar. Från det nationella kansliet finns tillsammans med mig Christer Daelander på plats. Karin Wiborn (Sveriges Kristna råds generalsekreterare) representerar både Equmeniakyrkan och SKR. Dessutom finns Lars Dalesjö, ledamot i Kyrkostyrelsen, på plats tillsammans med sin fru. Sedan finns ytterligare 6-8 personer som rest hit från olika sammanhang i Sverige. Tillsammans gör vi allt vi kan för att berätta om Equmeniakyrkan och ta del i allt spännande som erbjuds – inte minst fantastiskt fina gudstjänster med stort fokus på det tema som vi samlas under denna vecka – ”Jesus Kristus: Dörren!”

Här kan man läsa mer om denna konferens: http://bwanet.org/congress/

Lasse Svensson
Kyrkoledare

6 juni

Publicerat 2015-06-06 av

svenskaIdag är det Sveriges nationaldag. Dagen blev nationaldag (tidigare Svenska flaggans dag) till minne av Gustav Vasas kröning 6 juni 1523 vilket ses som slutet på Sveriges medlemskap i Kalmarunionen och symboliserar Sveriges frihet och oberoende. Dagen firas också till minne av antagandet av regeringsformen denna dag 1809, vilket innebar att Sverige tog de första stegen mot demokrati. Den kamp som har en början, men inget slut. Hela tiden måste vi verka för demokratins djup och utbredning: Att se varje människa som bärare av det unika bidrag som gör oss alla hela.

Just den sistnämnda händelsen tycker jag är extra viktiga att uppmärksamma en dag som denna. Vi är ett demokratiskt land, med alla möjligheter och skyldigheter det för med sig. Vi kan glädjas över att vi är ett land som ändå fungerar så väl att människor flyr hit och inte härifrån. Sverige får vara en tillflykt för människor som flyr från konflikter, krig och förtryckande diktaturer. Runt om i vår värld kämpar människor för demokrati, ibland med livet som insats. Sverige har ofta genom historien varit ett stöd i den kampen och det arvet bär vi, inte minst i kyrkan. Vi har ett ansvar att förvalta och utveckla det. Detta arv avspeglas också i övriga världen. Equmeniakyrkans internationella arbete innefattar ett flertal samarbetsprojekt med syfte att främja mänskliga rättigheter och demokrati, bland annat genom riktade utbildningsinsatser och arbete med att stötta ursprungsfolk och minoriteter.

Nationaldagsfirandet kan se olika ut. På flera orter i vårt land bjuder kommunen in de som under året blivit svenska medborgare till en ceremoni där de hälsas välkomna till Sverige. Om inte detta ska bli tomma ord, endast, behöver även sådana ceremonier åtföljas av praktiskt arbete och faktiska konsekvenser. Som en del i samhället kan kyrkan självklart spela en viktig roll. Många av Equmeniakyrkans församlingar har ett engagemang på hemorten i arbetet med nyanlända svenskar, men vi behöver öva oss än mer i att se främlingen som en vän vi ännu inte lärt känna och som en gåva till församlingen i dess arbete för förnyelse, utveckling och växt. Mångfalden av människor i Equmeniakyrkans församlingar berikar oss.

Så låt oss fira vår nationaldag med glädje över allt det goda som görs och är. Låt oss påminnas om vår samhörighet med andra, om välkomnande och generositet. Låt oss fira våra möjligheter och se våra brister. Men kanske just idag mest vara stolta och glada. Sedan fortsätter arbetet, kampen, för varenda människa, som är en bärare av det unika som gör oss alla hela.

Rom 15:7 Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.

Sänd oss – förvandla världen!

Publicerat 2015-06-01 av

globala

Den här predikan höll jag på sändningsgudstjänsten under kyrkokonferensen och jag vill gärna dela den med er här, som ett längre blogginlägg.

Lukas 4:16ff: Jesus kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

När det i Lukas beskrivs hur Johannes döpts finns en halv vers där det inför detta faktum bara beskrivs: ”Och folket var fyllt av förväntan”.
Vi är inne i ett år där vi i kyrkoledningen initierat ett omtag som vi också gör med Kyrkostyrelsen och med en del inbjudna. Där vi påminner oss om den förväntan vi hade inför bildande. Vi har lyssnat in Toscana-resenärer. Vi har kallat till en samling i oktober. Det vi nu försöker tala om är vår förväntan just nu och för framtiden.

För oss som gemenskap kan vi ställa frågan: ”Vad var det vi längtade efter när vi bildade Equmeniakyrkan?”. Hur kan vi nu då ställa in, kalibrera, organisationen så vi mest effektivt tar oss så snart vi kan i den riktningen?
Jag tror det för de flesta av oss var en längtan efter att leva tillsammans och tillsammans uppfylla Guds kallelse. ”Då skall världen tro!”. Men det handlar inte om att organisatoriskt bilda nåt nytt för sakens skull – det handlar om att ha en öppen förväntan på vad Gud kan göra i och genom oss i vår tid.

Det finns alltid en risk att vi inte orkar leva i denna förväntan, att vi istället blir upptagna med att se om oss själva, bevaka och dra gränser. Och vi är fast i vår gamla vanliga förväntan som bygger på hur det har varit. Vi vet att Gud kan göra under, det har vi hört. Men – som någon sa – vi hör med öronen men lyssnar med erfarenheten. Det är därför det är så förtvivlat svårt att göra något nytt, vi talar om förnyelse men det är svårare med förändring.

För vi vet ju hur det brukar vara. Vi har pratat om en ny kyrka utifrån dessa tre samfund sedan 1905. Och vi har vant oss vid att tala ekumenik, att vi minskar, att vi lägger ner församlingar, att vi är en bred och spretig rörelse osv. Det är med den erfarenheten vi tolkar det vi hör. Där fastnar lätt vår förväntan. Och så blir det som förut.
Men om vi lyfter blicken mer då? Hur är det med hela landets eller hela världens befolkning? Ja, jag menar att om vi tittar oss runt i landet så är förväntan där stor! Men på vad förväntan ställs är kanske mer oklart.

Som folk vet vi kanske inte ens det själva? När vi står inför en hotande klimatkatastrof är det inte den frågan vi lägger mest kraft och energi på. En av de snabbast växande områdena i Sverige och världen är underhållningsindustrin. Vi tror oss behöva flykt och distraktion när det kan vara så att det vi behöver allra mest är stillhet och koncentration. När unga människor försöker leva upp till omöjliga ideal och vi tänker ut strategier för hur vi på ett naturligt sätt kan undgå att möta tiggarens blick utanför ICA. Mitt i detta möts vi till sändningsgudstjänst 2015 i GBG. Det är dags att vi knyter ihop detta. Vad är det vi väntar på?

Jag tror vår väntan är över. Vi kan inse det med pukor och trumpeter eller förnimma det i en stilla susning. Men jag tror vår väntan är över. Jag vill så gärna se att vi släpper våra rädsla för att tycka fel, uttrycka oss fel, att göra fel – den där rädslan som gör att slutsatsen kan bli att det säkraste är att inte göra något alls. Idag är Guds tid – Guds kairos – och när världen står i brand måste kyrkan stå upp för alla människors lika värde, för ansvarstagande för nya svenska och för vårt klimat. Inte bara för att det ju är snällt och klokt utan för att Jesu kärlek inte ger oss något val. För att vi blir drabbade. Frihet för de fångna, syn för de blinda, glädjebud för de fattiga.

Vi har i gudstjänsterna tidigare kopplat till Apostlagärningarnas inledning. Mot slutet av första kapitlet är lärjungarna upptagna med en viktig fråga rörande organisationsstruktur – en slags tidigt kyrkokonferens – och man behöver göra ett fyllnadsval in i sin lärjungagrupp. Valberedningen har tagit fram kandidater utifrån givna instruktioner. Men så när alla är församlade sker plötsligt något. Helig Ande faller över dem.

Från denna händelse brukar vi minnas just hänryckning och extas men vi kommer också ihåg att den första kristna församlingen bildas. Och varför gör den det? Det mest fantastiska denna dag är ju att kristen tro går från att ha varit en angelägenhet för en tämligen liten grupp, där man visste när nån saknades och man utförde fyllnadsval till att bli en angelägenhet för typ 5000 nya människor. Hur kom det sig? Anden? Visst! Men vad gjorde den? Folk förstod! Man kände en relevans, man hörde sitt språk, man kände igen sig. Och det är på något sätt en grundläggande förutsättning för att knyta an – att man talar språket. Man kan ju fundera på varför inte Gud istället tog chansen att tillskapa ett gemensamt språk som alla kunde förstå, nån slags andligt Esperanto. Esperanto är ju ett käckt språk som skapats för att man skall kunna förstå varandra, ett språk som talas av … i stort sett ingen… För Gud kommer oss till mötes, kommer varje människa till mötes. På vår planhalva, där vi är hemma. För vi är unika och olika. En del av oss behöver som kvinnorna vid graven bara för höra vårt namn nämnas. En del av oss är som Emmausvandrarna som behöver gå länge med Jesus vid sidan och ser ändå inte förrän något som de just behöver händer.

Så blir då kallelsen för oss utifrån Apg 1 att vittna. Det stå i Jerusalem, Judeen, Samarien och till jordens yttersta gräns. Vi tänker oss kanske ofta detta som en text som utmanar oss att dela med oss av evangeliet till hela världen, dvs också långt bort. Men idag finns också hela världen precis där du finns. Det är profetiska ord som går i uppfyllelse i vår tid, och vi får dela med oss också här. Jag bedömer det som den kanske största enskilda frågan för oss i vår tid, hur vi klarar att möta människor från olika länder, kulturer och sammanhang och dela livet och evangeliet i det sammanhanget.

Kanske märker vi också i detta att jordens yttersta gräns – oavsett om den finns nära eller långt borta – är en sak, men det kanske allra svåraste är mitt eget, mitt eget hjärta. Förvandla världen. Ibland kan jag tänkta ett det verkar faktiskt enklare än att förvandla mig själv. Den vision vi har hade i sin första version inte med ledet ”mig”. Den slutade med ”mötet med Jesus Kristus som förvandlar dig och världen”. Men vi fick lägga till ”mig” också – även om det är jobbigast. För kanske är det just jag som är fången, blind och fattig.
Jag och kanske också du behöver än mer drabbas av nöden för mig, dig och världen. Lägga bort misstänksamhet och oro för dolda agendor. Glädjas med varandra. Glädjas åt det vi känner igen och glädjas än mer över det vi inte känner igen. Glädjas över de sammanhang där skörden är rik och dit mångas ögon dras. Men också glädjas över alla sammanhang där man sår och skörden lär dröja men Gud själv ger växten. För växten ger Gud. Men ansvaret för sådd har vi. Skörda är egentligen det enklaste…
Men sådd sker i mötet med just det folk som är fyllda av förväntan. I mötet på ett språk som går att förstå. I mötet där vi vågar mötas på riktigt, som vi är. För vi är sända! Och vi är det allihop! Alla! Alla kan vara med, alla har en roll och ett bidrag. Gud begär inte att vi skall vara perfekt men önskar att vi skulle vara helhjärtade. Och det har inte med den högröstade bekännelsen att göra – man kan vara helhjärtad utan att vara tvärsäker. Men Gud kan använda oss alla! Som vi är! Det om nåt lär oss bibeln! Vilka använde Gud i bibeln?

Noa? Han hade alkoholproblem.
Abraham var för gammal
Jakob var en lögnare
Lea var för ful
Mose stammade
Gideon var livrädd
Rahab var prostituerad
Jeremia var för ung
David var en mördare
Jona smet från Gud
Petrus förnekade
Marta oroade sig
Sackaios var för liten
Paulus för religiös
och Lasarus var för död…

Men Gud kunde använda dem! För Gud är allting möjligt. Vår väntan är över – idag är Guds tid.
Låt det sägas om Equmeniakyrkans folk att de inte är perfekta, att de inte är överens och att de inte är färdiga.
Men låt det också sägas om Equmeniakyrkans folk att de helhjärtat överlåtit sig till Jesus Kristus, att de älskar sina medmänniskor och att där de går, där går de i Jesu namn!

2015 är inte bara ett år vilket som helst. Nu är Guds tid! Sänd oss – förvandla världen!

Amen!

Det kärva

Publicerat 2015-05-20 av

10372596_10152126359196121_3567409842114060663_n

Jag roade mig den här morgonen med att låta mig fascineras av språket i bibeln. Underhållas. Fängslas. Roas.

Som en verkningslös fågelskrämma på ett gurkfält är deras förgyllda och försilvrade trägudar, eller som en taggig buske i en trädgård, där alla fåglar slår sig ner, eller ett lik som ligger utkastat i mörkret – sådana är deras förgyllda och försilvrade trägudar. Deras multnande purpurkläder och vittrande marmor säger er att de inte är gudar. Till sist kommer de att förtäras helt och hållet, och de blir en skam för hela landet.

Bättre då att leva rättfärdigt utan avgudar; den som gör så skall aldrig nås av skammen. (Jeremias brev vers 69-72)

Visst är detta ett helt fantastiskt språk och lite roligt? Jag kan liksom inte annat än att hålla med i slutsatsen, i jämförelse. Självklart är det bättre att leva utan avgudar då.

Man kan läsa bibeln på olika sätt. Som tröst, som vägledning, som utmaning. Ofta läses bibelorden som ett sökande av tilltal. Vad vill Gud mig nu? Troende ser Bibeln som Guds Ord. Vi tror att Guds levande Ord möter i orden, vill tala till oss, hjälpa oss, lära oss, utmana oss, trösta oss. Oftast läser jag bibeln i ren förberedelse. Så började det nu också. Som underlag till en bibelbetraktelse till en bok. Men just idag lät jag mig fascineras.

Jag utmanas även av författaren Kristian Lundberg i den precis nyutkomna boken om Bibeln: Boken om oss alla. Tretton röster om Bibeln (Bibelsällskapets förlag 2015). Han skriver att den bibliska texten följer honom, ”genom dagarna, genom timmarna av lycka och smärta”, att den blir till en slags referenspunkt i allt han skriver, tänker och tror, både politiskt och teologiskt. Det handlar om vad en människa är. Hon är inte bara en ”enkel ekvation som skall lösas på ett matematiskt, ekonomiskt sätt, som var vi i en enkel beräkning, en fråga om debet och kredit”. Han berättar att bibeln ligger precis inom räckhåll, uppslagen, på hans arbetsplats. Han läser den systematiskt, slumpartat, för tröst, för hopp, för styrka. ”Jag läser och blir till”.

För vad är egentligen en människa? Vilka referensramar behöver en människa för att kunna leva sitt liv? En människa behöver sammanhang och mönster. En människa behöver relationer. En människa är homo liturgicus, en liturgisk varelse, gjord för att höra ihop med Gud och andra människor, att tillbe Gud.

Kyrkofadern Augustinus (300-talet) har formulerat de bevingade orden: ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig”.

Kristian Lundberg skriver om ett slags gudsvariabel i mötet med den andre och om bibeltexten som en hjälp att upptäcka denna variabel. ”Den andre blir då den del av Gud som jag ännu inte har mött som jag ibland inte kan förstå”.

Så denna morgon, som nu har blivit förmiddag, vill jag bara sitta kvar här och läsa. Som tröst och som disciplin. För jag behöver det, påminnas om variablerna.

Som Paulus skriver, eller om det nu är någon av hans lärjungar, i 2 Tim 3:16:  Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta… så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar. (2 Tim 3:16)

 

Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare

Från min horisont

Publicerat 2015-05-04 av

I veckan offentliggjordes de gudstjänstkläder som Equmeniakyrkan tagit fram som sina egna. I rapporteringen om detta har man berättat att ”såhär skall Equmeniakyrkans diakoner och pastorer se ut” och att det är ”inspirerat från Svenska Kyrkan” osv. En hel del har reagerat och som väntat är reaktionerna blandade.
Från min horisont handlar det faktum att Equmeniakyrkan tagit fram egna gudstjänstkläder om att tillgodose att behov som tydligt finns. Det är alltså inte alls så att jag eller någon annan ämnar driva att alla pastorer och diakoner skall klä sig i dessa kläder alla gudstjänster och det är heller på intet sätt en klädnad inspirerad från Svenska kyrkan.

Även om det är så att många pastorer i vanliga fall inte använder några särskilda kläder vid gudstjänst, utom möjligen pastorsskjorta så finns det en del församlingar som varje söndag använder någon form av gudstjänstklädnad. I den församling jag tillhör använder till exempel pastorn metodistkyrkans robe och stola med Metodistkyrkans logga i stort sett varje söndag. I en del andra församlingar använder pastorn kaftan eller någon annan dedikerad gudstjänstklädsel och i en hel massa församlingar vill pastorn vid till exempel vigsel och begravning använda något som inte är kostym – särskilt svårt är det för kvinnor att hitta något bra plagg som signalerar samma sak.

Vi tre kyrkoledare har sedan vi blev valda använt den stola vi fick då vi avskildes till kyrkoledare och det är för mig en mycket mer främmande tanke att man skall ha en lösning där bara kyrkoledare kan/får ha en stola som signalerar Equmeniakyrkan. Så vid representation hos så kallade samarbetskyrkor och andra konfessionella internationella partners, i olika ekumeniska sammanhang på hemmaplan, framför allt i Svenska Kyrkan och EFS och vid en del internationella ekumeniska sammanhang har jag då använt min gamla metodist-alba med Metodistkyrkans logga broderad på. Men då alltså med den stola jag fick i maj 2012. Det hade känts ännu mycket bättre att kunna ha en klädnad som signalerar Equmeniakyrkan.

För dessa olika sammanhang behöver vi hitta något som är vårt eget och som kan bäras av den som är diakon eller pastor i Equmeniakyrkan och som vill bära den. Jag kommer inte använda den nya gudstjänstklädnaden om jag predikar i en lokal församling som inte själv använder denna eller någon liknande. Tumregeln är för mig att ta seden dit man kommer. Vi har också fått påstötningar från företag som tillverkar olika slags högtidskläder och stolor om att det finns pastorer som ringer och vill beställa en stola som signalerar Equmeniakyrkan så om vi inte tar fram en egen kommer det troligen tillskapas en ändå. Nu finns det och den som vill kan använda det. Det betyder inte att den som vill inte kan fortsätta använda sin alba och stola från Metodistkyrkan eller sin kaftan eller sitt röcklin eller vad man nu tycker fungerar. Full frihet råder.

Kläder och vad vi har på oss är på inget sätt avgörande. Man skall använda det man är bekväm med och det man känner sig lyssnad på i. Jag fick nåden att under mina år i S:t Jakob i Göteborg finnas i en växande gemenskap där jag i perioder använde robe/gown eller alba/stola mer eller mindre ofta men alltid i det som jag uppfattat som mer högtidliga sammanhang. Tex vigslar, begravningar, dop, ordination etc. Väldigt ofta har man uttalat att kombinationen av det högtidliga som markerats av klädsel men där det folkliga har varit självklart i agerande och övriga uttryck varit något mycket positivt. Så var det för mig. Och för mig personligen är det en av mina livs största stunder när jag fick stolan hängd över mina axlar och jag fick ta på mig Kristi ok och följa honom när han kallade mig in i sin tjänst.

Full frihet råder men vid ordination talar vi ändå om att denna klädnad är påbjuden. Ordinationen är en högtid och kan för många vara en lika stor upplevelse som det var för mig. Ordinationen sker i den samlade gemenskapen i en ordning som tas fram av kyrkoledare och andra berörda inom den nationella kyrkans ledning. Den gäller alla och är inte att betrakta som förslag eller smörgåsbord att välja från. Det är en helhet. Sen kan och skall man ha synpunkter på den och vi som jobbar med saken bör lyssna och ta till oss. När det gäller de som ordineras i år har hela den gruppen varit en referensgrupp i framtagandet av den nu presenterade gudstjänstklädnaden och ingen har i de ordinationssamtal som hållits med en kyrkoledare lyft denna klädnad som ett avgörande problem eller ens en fråga. Beslutet om klädnaden och hur och när den skall användas är taget enhälligt i det som kallades kollegiet, dvs de tre nationella kyrkoledarna och de sju regionala kyrkoledarna tillsammans efter att det först beretts av en arbetsgrupp med tre personer, en person med rötterna i vart och ett utav de bildande samfunden.

I kritiken som har hörts har en del varit orolig att Equmeniakyrkans syn på pastorn i och med detta skall glida åt en mer ämbetsmässig syn. Vi är en kyrka som tydligt betonar det allmänna prästadömet men som också praktiserar ordination och ser det som viktigt att detta sker i samfundets hägn. Vi har en kyrkosyn som beskriver relationen mellan församling och samfund med termen ”ömsesidigt beroende” och vi utöver inom ramen för det omsorg och tillsyn över varandra. Det innebär sammantaget att våra pastorer använder pastorsskjorta och avskiljs för tjänst. Det är analogt med detta synsätt som klädnaden för gudstjänst tagits fram.

Slutligen bör vi minnas att denna typ av klädnad finns tydligt förankrat i många av våra internationella partners och inte minst hos de som vi ibland kallar systerkyrkor. Följ länken HÄR för att se bilder från andra sammanhang och läsa mer om Equmeniakyrkans gudstjänstkläder.

Vårt uppdrag och vår kallelse är att genom ord och handling leda människor till en livsförvandlande gemenskap med Jesus. För det krävs inga särskilda kläder. Nu finns framtaget kläder som är våra egna och som den som vill använda kan använda. Den som vill använda det man är van vid och brukar är fri att göra så. Fokus för Equmeniakyrkan är inte kläder – det är uppdraget.

Lasse Svensson, Kyrkoledare

1 2 3 18