Världen behöver frälsning och försoning

Publicerat 2013-10-28 av Sofia Camnerin

Kära ni som läser detta.
Jag skriver med anledning av en artikel i tidningen Dagen som kan ha väckt frågor. Jag skulle egentligen önska att sådana här samtal fördes vid runda bord, att vi kunde mötas och dela tro och längtan. Precis nu går inte det. Jag vill därför skriva – men hoppas att vi på olika sätt ska fortsätta samtala med varandra och mötas i ögonhöjd. Det var därför som jag och Arne Fritzson skrev en slags dialogbok om kristen tro och försoning, Försoning behövs (Verbum 2012). I boken är själva samtalet i fokus. Vi skriver om längtan, tro, om svåra erfarenheter, men framförallt om kristen tro som praktisk handling. Vi beskriver försoningens rum och om församlingen som en plats för försoning.

I all hederlig debatt ska motståndaren känna igen sig. I artikeln i Dagen kände jag inte igen mig. Där låter det som om min och Arne Fritzsons bok citeras. Inget av citaten är korrekt återgivna, inte heller det som anges som exakt citat – även det är omskrivet och beskuret.

I den här texten tar jag därför upp lite olika aspekter som kan behöva förtydligas.

Jag är pastor och arbetar som kyrkoledare för att jag tror att världen behöver frälsning och försoning. Det är därför jag också har skrivit och arbetat med just frågor om försoning. Min drivkraft är att världen behöver försoning, på alla nivåer: i relationer mellan människor och Gud, i relationer mellan människor, mellan länder.

Min övertygelse att evangeliet ska förkunnas klart och tydligt och att evangeliet är det glada budskapet om Jesus Kristus. Men läran om detta evangelium, läran om Gud (teologin) kan ibland skymma själva evangeliet. Därför måste vi arbeta med teologin, ta den på stort allvar, så att den blir just evangelium. Paulus använde en rad olika bilder (offerritualer – frälsning är en rituell rening som sker genom ett offer, syndabockstematik – frälsning innebär att synden rensas bort, juridiska bilder – frälsning är som ett frikännande i en gudomlig domstol, ekonomiska bilder – frälsning är frisättning genom en lösesumma), allt för att förklara hur Jesu död på korset tog bort det som skiljer människorna från Gud – synden (s. 95-99 i boken). I varje tid behöver vi arbeta med dessa och andra bibliska bilder så att de blir just evangelium i vår tid.

Jag tror att alla människor är syndare och skriver i boken Försoning behövs om arvsynd. Vi behöver dock göra distinktioner inom själva syndabegreppet, så att vi kan se när människor är utsatta för synd och skyldiga till synd. Med befrielseteologer hävdar jag att vi måste kunna se syndens båda sidor. Människor kan vara utsatta för synd och skyldiga till synd, samtidigt som vi alla har del i arvsynden.

Den kristna trons huvudärende är kärlek. Gud är kärlek och Guds kärlek är större än allt. Gud blev människa för att frälsa världen och återupprätta hela skapelsen. Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6) och den kristna tron sammanfattas bäst i två bibelord Joh 3:16 och 1 Joh 3:16-18. Jesu budskap är ett freds-budskap (shalom) i ord och handling (Ef 2:14). Detta budskap är något som vi behöver omsätta i praktisk handling. Vi är som kristna kallade till efterföljelse. I en värld som på så många sätt lider, behöver vi tillsammans arbeta med och för försoning. Korset och uppståndelsen handlar om att Gud i Jesus kämpar mot, och övervinner all död, all destruktion och allt lidande. Det tomma korset berättar att ljuset segrar över mörkret och liv över död.

Gud är hela världens skapare och upprätthållare. Gud är verksam nu och fortsätter att skapa nu. Genom sin heliga Ande är Gud nära varje människa utan undantag.

En av av största utmaningarna för oss som kyrka och kristna i vår tid är att få människor att förstå att det överhuvudtaget finns en Gud. I bibelns värld förutsattes gudstron. Då var utmaningen att få människor att förstå vem Gud är. Paulus revolutionerande budskap var att Gud i Jesus hade blivit korsfäst och uppstått igen ifrån det döda. ”Vi förkunnar en Kristus som har blivit korsfäst” (1 Kor 1:23). Sådan var den Gud som Paulus berättade om, en Gud som blivit korsfäst.

Kyrkans utmaning och kallelse är att välkomna och gå med. Det har jag och Arne skrivit mycket om i boken. Ett särskilt ansvar för oss kristna är alltid de minsta, för vad vi har gjort mot dem, har vi gjort mot Jesus själv. Därför drömmer jag om en varm, välkomnande och orädd kyrka som kan säga: ”kom och se”, särskilt till de ”minsta”. Men jag drömmer också om en kyrka som kan säga: ”jag följer med och ser”, i Jesu efterföljd bokstavligen går ut och möta människor där de är, slår följe med dem, till ensamma köksbord, fängelseceller, rättegångssalar, myndighetspersoner, på gator och torg.

En sådan kyrka kan vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.

Nu är jag på väg till Busan i Sydkorea för ett möte med alla världens kyrkor. Där möts vi, runt bord, för att samtala och be och söka enhet så att världen kan tro. Vi ska besluta om vad kyrkorna tillsammans bara måste göra i praktisk handling. För världen behöver fred och försoning. Bönen som vi kommer att be då vill jag gärna be också nu: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred. Amen.

  • Mai Ankarberg Karlsson

    Så sant och rätt! Ingen framtid utan förlåtelse och försoning.

  • Åke Nordqvist

    Sofia, det du skriver är det jag fått tagit del av genom de predikningar jag lyssnat till under årens lopp. Det kallar jag för evangelium. Låt oss fortsätta att brottas med hur evangeliet skall hitta vägar till våra medmänniskor med ett språk som är relevant i den kontext vi är ställda.

  • AlmaM

    Tack för kloka ord och en ödmjuk samtalsöppnare.

  • teologistudent

    Det som jag ser kritiseras i dagens debattartikel är de slutsatser författarna till densamma drar kring Camnerins teologi. Här är tre citat från ovan och jag ställer några frågor kring vad dessa citat betyder:

    ”Men läran om detta evangelium, läran om Gud (teologin) kan ibland skymma själva evangeliet. Därför måste vi arbeta med teologin, ta
    den på stort allvar, så att den blir just evangelium.”

    ”I varje tid behöver vi arbeta med dessa och andra bibliska bilder så att de blir just evangelium i vår tid.”

    1. Med läran – menar du även de läromodeller som finns i bibeln?

    2. Att arbeta med teologin och bibelns bilder kan det betyda att helt förkasta vissa av dessa. Samt teologiska ståndpunkter?

    3. Kan det finnas ett annat evangelium till vår tid än det som förkunnades i den hellenistiska medelhavskulturen?

    • teologistudent

      2 citat inte tre

    • teologistudent

      För snabb på Enter-knappen. Olika teologiska ståndpunkter har vi alla så hoppa den tilläggsmeningen under fråga 2.

  • Per Westblom

    Tack Sofia för goda och välgörande ord som fokuserar på vad evangeliet i grunden är och hur vi gestaltar det i vår tid så att det verkligen blir god nyheter för alla människor.

    • Robert Larsson

      Per, ditt sätt att okritiskt ta ställning för Camnerins teologi gör mig mycket bekymrad. Jag har alltid sett dig som en god företrädare för tidigare SB och nu EK, men dina kommentarer här och på Stefan Swärds blogg tillsammans med hela kyrkoledningens svar ovan gör att jag inte längre vet vad jag ska tänka om EK. Det står skrivet att talet om korset är en stötesten för de som inte tror, och nu är det uppenbart det för er. Vad betyder det? Varför nedvärderas vikten av det Jesus gjorde på korset? Jag blir ledsen och bekymrad över vart mitt samfund är på väg… Tänk till en gång till. Tänk om, snälla!

      • Per Westblom

        Hej Robert. Jag tar inte okritiskt ställning till någon teologi, vilket är en viktig del av min baptistiska kompass. Det jag kan notera är istället att det finns teologier (d v s mänskliga tolkningar av bibeln och erfarenheten) som har blivit så etablerade att de uppfattas som givna en gång för alla av Gud. Därför får de inte heller problematiseras. Roland Spjuth uttrycker detta mycket väl på Stefan Swärds hemsida och jag hänvisar gärna till hans utläggning (Roland Spjuth, del 2).

        Det jag uttryckte på denna sida var mitt gillande av det blogginlägg som Sofia skrivit. Hur kan det bli ett okritiskt ställningstagande för hennes teologi? I mitt ex av ”Försoning behövs” har jag flera frågor till både det Arne och Sofia skriver. Det har lett till goda samtal med Sofia. Jag uppfattar det så att boken genom sin inbyggda dialog inbjuder just till sådana samtal, som ger viktiga impulser till min egen teologi omkring temat försoning.
        Under en lång period har jag studerat Romarbrevet mycket ingående. Det är intressant att upptäcka hur mycket självklara föreställningar som har följt med min förståelse av enskilda bibelord om bl a försoning och som vid en djupare närläsning visar sig allt annat än självklara. De står åtminstone inte i texten.
        Det jag skrivit på Swärds bloggsida handlar om en sak: söker man samtal och förståelse eller söker man hitta fel för att misskreditera.

  • Jacoub zaia

    Youtube: Walter veith, gathering the children. Värt att se vad denna professor har att säga om ekumeniken , han var en katolik och senare gav upp tron och blev en ateist . Nu har han tack och lov fått se ljuset Herren har öppnat hans ögon och döpt honom i Ande och uppenbarat mycket för honom om den stora skökan . G . V. Er

  • Jacoub zaia

    Youtube: Walter veith, gathering the children. Värt att se vad denna professor har att säga om ekumeniken , han var en katolik och senare gav upp tron och blev en ateist . Nu har han tack och lov fått se ljuset Herren har öppnat hans ögon och döpt honom i Ande och uppenbarat mycket för honom om den stora skökan . G . V. Er

    http://youtu.be/Lk9AVOcv9KY

  • Ludde

    Du låter klok och dina åsikter låter välgrundade. Bra och fint, eller viktigt snarare.

  • Pingback: Sofia Camnerin svarar på Equmeniakyrkans blogg « Klassisk baptism – blogg()

  • staffanw

    Vackra ord, förvisso. Men ingen beskrivning av den kristna tro som Bibeln beskriver. Mer en tidsanpassad version som mer passar in i en pluralistisk tid. Som Stefan Swärd skriver i sin blogg (efter att läst boken av Camnerin):
    ”Om jag tolkar Camnerin rätt så har inte korset och Jesu död någon frälsande betydelse för oss. Det har inte någon koppling till vår synd och förlåtelse för vår synd.”
    Är det en tillfällighet att mycket av Sofias beskrivning ligger i linje med den teologi som SvK’s förträdare allt oftare förkunnar. Där behövs inget kors, där är trosbekännelsen bara poesi utan betydelse.

    • daniel

      Det som skrivs här ovan i inlägget går att koppla till vilken teologisk grundsyn som helst. Kritiken kring Camnerins teologi ligger inte i de allmänna begreppen utan i tillämpning och läromässiga slutsatser och på den kritiken ges inte mycket svar.

      • staffanw

        Daniel,
        förstår inte riktigt hur du menar – vilket inlägg går att koppla till vilken teologisk grundsyn som helst?
        Utveckla gärna detta.
        hlsn

        • daniel

          Menar i blogginlägget:
          ”Den kristna trons huvudärende är kärlek”
          ”Kyrkans utmaning och kallelse är att välkomna och gå med”
          ”Korset och uppståndelsen handlar om att Gud i Jesus kämpar mot, och övervinner all död, all destruktion och allt lidande”.
          Dessa tre är formulerade att passa in i de flesta kyrkotraditioner. Få skulle förneka dessa. Däremot skiljer sig åsikter om vad ”kärlek” innebär, om kyrkans utmaning Enbart handlar om att ”alla ska med till vilket pris som helst”… eller huruvida det faktiskt sker ett försonande verk på korset eller inte. Just kring korset kan det hon skriver likaväl tolkas som symblisk förebild för oss, som en konkret verklighet i andevärlden.

          • AlmaM

            Ja det var ju ondskefullt av Camnerin att skriva saker som alla kristna kan hålla med om. Snacka om att leta fel!

          • staffanw

            Daniel,
            förstår ev. hur du menar, men håller inte alls med dig. Du skriver ”Den kristna trons huvudärende är
            kärlek” – ja, visst är
            kärleksbudskapet en central del av den kristna tron. Men detta räcker inte för
            att beskriva den kristna tron, inte enligt min syn, i alla fall. Alla
            religioner påstår sig ha ett kärleksbudskap,
            även om man lägger olika innebörd i begreppet. ” En kristen tro måste ju grundas på Bibeln, Guds ord, som både är
            nådemedel och rättesnöre för tron och dess tillämpning i livet. Att den är ett
            nådemedel betyder att den förmedlar Guds välvilja och välsignelse.” – för att
            citera Torsten Åhman. Jag menar att Jesus död och uppståndelse är den verkliga
            kärnan i den kristna tron. Jesu död och uppståndelse – och korsets budskap, är ju att Gud befriar genom svaghet och
            utgivande kärlek och inte genom våld och makt och rikedom.

            Du skriver
            :” Just kring korset kan det hon (S Camnerin) skriver likaväl tolkas som
            symbolisk förebild för oss, som en konkret verklighet i andevärlden”. Låter
            underligt i mina öron. Vilken andevärld?

            Enligt
            artikeln i Dagen, som var upprinnelsen till denna debatt, skriver S Camnerin i
            sin bok”Försoning behövs” bl a : Jesus
            behövde inte dö på korset för vår synd. Denna uppfattning behöver i stället
            kraftfullt avvisas eftersom den leder till ökat lidande för förtryckta
            människor. Det allvarligaste med
            kors­teologier är sammanblandningar av våld och helighet som uppstår när
            människor lär sig att Fadern är god och kärleksfull samtidigt som denne Fader
            sänder sin son, oskyldig och lydig till döden.”

            Detta är väl att förneka en central del av
            den kristna läran. Och att missförstå
            betydelsen av Jesu död på korset. Läs gärna Markus, kap 9-16, så förstår man
            tydligt varför Jesus måste dö på korset.

            F ö
            beskriver Equmeniakyrkan sin trosgrund så här på sin hemsida: ”Den kristna
            tron har sin grund i Kristus och i den heliga Skrift. De apostoliska och
            nicenska trosbekännelserna är sammanfattningar som vittnar om denna tro.
            Utifrån dem vill Equmeniakyrkan uttrycka sin samhörighet med hela Guds kyrka.”

            I dessa trosbekännelser sägs bl a att Jesus fötts av
            jungfru Maria, samt dött för oss på korset.

  • Klaus Seigel Andersson

    Inte för att jag vet vad som är rätt, men den juridiska försoningsläran har jag aldrig förstått mig på, den ger mig en känsla av något slags ”deal” typ Gudfadern snarare än Gud Fader. Den subjektiva har jag lättare att ta till mig och allra lättast att förstå är den jag hörde på en utbildning: försoning är bara möjlig när parterna förstått den andres smärta. Gud fick som Jesus erfara människors smärta. Jesus fick som Gud erfara Guds smärta, de villkor som Universum lever under, varelsernas plågor.

    • AlmaM

      Den juridiska läran bygger nog på Paulus bild av att friköpa slavar. Anselm av Canterbury sent 1000-tal, utvecklade den juridiska försoningsläran med utgångspunkt från det medeltida rättsystemet i Cur Deus Homo=varför blev Gud människa. Jag tycker den läran kan kasta ett visst ljus över försoningen men den subjektiva synen kastar mer ljus över försoningen. Jag tycker dock inte det är fel att se att Jesus tar på sig våra sjukdomar och synder, vårt straff om man läser Jesaja 53 som en profetia om Jesus, vilket kyrkan gjort sedan den första kyrkan. Men det är ju heöt klart så att det är Gud själv som dör, Gud dödar inte, han dör.

      • Klaus Seigel Andersson

        Tack!

  • Lennart Jacobson

    ”De minsta” är inte små människor utan Jesu lärjungar. Vad vi har gjort mot Jesu lärjungar har vi gjort mot Jesus.

    • AlmaM

      Ja, det kan man också säga om man vill komma undan på den dagen. Men jag skulle nog inte vilja testa.

      • http://bryntemedia.se/ brynte

        Haha, bra svar!!

        • AlmaM

          Tack=)

  • Pingback: Kristna, judar, muslimer – ber vi till samma Gud? | Bengts Blogg()

  • Pingback: Pratar ni en massa utan mig? — Josefine Arenius()

  • Pingback: För mycket | Klas Johansson Blogg()

  • Andreas

    En förståelse av försoning som inte förstår eller har sitt ursprung i GT är meningslös och tomma ord. Jesus har liksom alltid funnits och försoningen var inget påhitt när inget annat fungerade.

    Ja, Johannes skrev en gång att Gud är kärlek och det är sant…men Gud har själv sagt hundratals gånger att han är helig och det är också sant. Försoningen är en handling i och av kärlek men nödvändig därför att Gud är helig.

    Med detta inte sagt att Sofia har glömt GT men jag tror att många har gjort det.

  • Jakob

    Spännande läsning. Jag har inte läst boken och undrar så klart hur pass felciterad du har blivit. En kort fråga som jag hoppas du kan ge ett enkelt svar på. Är följande påstådda citat rätt citerat? … ”Det allvarligaste med kors teologier är sammanblandningar av våld och helighet som uppstår när människor lär sig att Fadern är god och kärleksfull samtidigt som denne Fader sänder sin son, oskyldig och lydig till döden.”
    Är detta ett korrekt citat från dig eller inte? Ditt svar spelar viss roll. mvh Jakob

  • Pingback: Försoning behövs… | Hälleberget()

  • sonja g nilsson

    Tycker du Sofia har lämnat ett suveränt vittnesspörd! Känner hur ni jobbat med budskapet och lägger det i tiden.T.ex. att i bibelns värld förutsattes tron.Så ser inte vår omgivning ut idag. Jag tänker läsa er bok!

  • elidastefan

    Sitter ombord på skutan i en spansk vik efter ett härligt konfirmandläger och funderar. Läser inläggen i debatten kring Equmeniakyrkan. Nu skriver jag om något som jag inte brukar, kyrkopolitik. Men det gör himla ont i hjärtat!
    Det känns som hela det nya kyrkbygget havererar. Teologiskt, andligt och ekonomiskt. Gårdar försvinner, kyrkor läggs ner, teologiska katastrofer styr skutan osv.
    Teologiskt, då kärnan i det kristna budskapet urholkas. Andligt, då politiska ståndpunkter överröstar Andens röst. Ekonomiskt, då offrande ersätts med utförsäljning av gårdar och kyrkor betalar det ständiga underskottet.
    Som en gammal missionare så känns det som en epok av väckelsehistoria slutar där pionjärerna kämpade, försoningsstriden med en viss Ekman som predikade nåd utan omvändelse, som PP Waldenström gjorde upp med. Denna gången verkar det som den omvändelselösa falangen segrar och samfundet blir totalt obegripligt. Varför skulle Jesus dö ? För att skapa en metafor…. Eller?
    Ber för alla er som kämpar!
    Stefan på Elida

  • Johnny Bergman

    Den senaste tiden har debatten varit intensiv i press och på olika bloggsidor om hur man ska tolka Bibelns försoningslära. Det som utlöst debatten har varit Sofia Camnerins åsikter om försoningen, som publicerats i boken ”Försoning behövs”. Personligen valde jag att köpa in och läsa igenom boken för att skaffa mig
    förstahandsinformation och inte bara gå på andras påståenden eller lösryckta citat.

    Det första som slår mig som läsare är den kraftiga betoning som Sofia gör på försoning människor emellan och de frågetecken som hon samtidigt sätter för den
    teologi som bejakar evangeliernas, Jesus och Paulus uttalanden om försoningen mellan Gud och människa.

    Om relationen mellan människor är den avgörande, då hade det ju nästan räckt om vi hade satsat på att undvika att bli ovänner med människor vi möter och engagerat oss i Röda korset och Erikshjälpen. Men i Bibeln finns det gott om texter som visar på att försoningen mellan Gud och människan i och
    genom Jesus är den första och viktigaste biten i processen att få ett rätt förhållande till Gud och bli av med våra skuldtyngda bördor och få vår synd
    förlåten. Relationen till våra medmänniskor kommer sedan som en viktig och nödvändig frukt av det fortsatta livet i Kristi efterföljd.

    Som bibelläsare är det lätt att se att det vimlar av texter
    som bekräftar detta. Några exempel: ”Han bar våra synder upp på korsets trä”, ”Där är Guds lamm som tar bort våra synder”, ”Jag måste till Jerusalem för att
    lida och dö” och ”Jag har fötts till den här världen för en enda sak” och texter som talar om att Jesus gav sitt liv ”till lösen för många”.

    Om nu Sofia Camnerin har problem med texter som dessa, för att de ger en för henne oacceptabel gudsbild, då blir frågan vem som har det slutgiltiga svaret på så stora frågor som dessa. Vem kan tänka Guds tankar? Vem kan säkrast vägleda oss i vårt sökande efter svar – Jesus, Paulus eller någon i vår samtid?

    Om det är ett problem att Guds helighet och känsla för rätt och sanning kräver ett offer av en oskyldig, så är problemet i mitt tycke inte särskilt stort när man inser att det var han själv som offrade sig. Treenigheten är nyckeln till detta, eftersom sonen är en del av Gud själv.

    Korset och försoningen är Bibelns röda tråd. Jag har personligen engagerat mig i många år i detta ämne och kommer nu ut med en småskrift ”Vägen fram till korset” på XP Media. Där ges en uttömmande beskrivning av vad Bibeln och Jesus lär om försoningen. Flera exempel och bilder ges också som förklarar innebörden i den försoning som erbjuds människan genom Jesu död. Jag gläder mig om ämnet fortsätter att engagera människor i vår tid, eftersom det handlar om grunden för vår tro.