Ja eller nej

Publicerat 2013-12-11 av Olle Alkholm

Vi har väl alla någon gång hamnat under strecket eller utanför ramen. Det kan vara utbildningen som jag aldrig kom in på, drömjobbet jag inte fick eller kärleken som förblev obesvarad.
Nyligen möttes vi i Equmeniakyrkans antagningsnämnd för att fatta beslut om vilka som ska antas som diakon- eller pastorskandidater i samfundet. Det var, som alltid, ett långt och viktigt sammanträde därför att det handlade om enskilda människors liv och framtid. Vi hade förberett oss genom att läsa livsberättelser och utlåtanden från referenter. Vi lyssnade till de som hade intervjuat och vi försökte göra en samlad bedömning kring vad som blir bra för kyrkan, församlingarna och de som vill bli diakoner eller pastorer.

Det finns egentligen bara två alternativ och det är ja eller nej. Vi kan knappast säga kanske till en person som längre eller kortare tid funderat på att arbeta i kyrkan. Vi kan förstås bordlägga en fråga och välja att fatta beslut vid ett senare tillfälle. Oftast säger vi ja till de som vill bli diakon eller pastor men ibland säger vi nej och ibland är det väldigt svårt att veta vad som är rätt. I förra veckan var det flera personer som fick avslag på sin ansökan. De som ansöker om att bli kandidat får redan från första början veta att om det så småningom blir ett nej så medföljer ingen motivering till det beslutet. Dessutom påminner vi om det när vi intervjuar och samtalar inför beslutet. Kanske bara några ord om att vi gjorde en samlad bedömning och så kom vi fram till ett nej. Den som får ett nej erbjuds samtal med någon av de personer som han eller hon tidigare mött i intervju, och får även möjlighet att träffa en terapeut vid några tillfällen.

Är det rätt att göra så här eller borde vi göra annorlunda? Den här frågan har vi i antagningsnämnden diskuterat vid flera tillfällen, och vi kommer säkert att samtala om den igen när vi har vårt nästa sammanträde. Ska vi utforma ett slags förklaring till att det blev som det blev eller ska vi fortsätta som nu? Kan det vara lika svårt att hantera ett nej utan förklaring, som att hantera svaren på varför det blev ett nej? Ska vi säga till referenterna att vi kommer att berätta för de som söker vad referenserna anger?
Så är det inte idag utan de som skriver till oss gör det med förutsättningen att uppgifterna behandlas under sekretess. Utanför ramen och under strecket finns också kyrkan och församlingen. Guds närvaro är större än alla våra försök att vara rimliga och rättvisa. Den som ville något men inte fick kommer förhoppningsvis att få något annat istället.

Möjligen är detta något som inte passar för en kortfattad text i en blogg, men du kan läsa mer om detta på blipastor.nu.
Och om du vill delge vad du tänker är du välkommen.

Olle Alkholm