Ekmans nya steg och tron på ekumeniken

Publicerat 2014-03-11 av Lasse Svensson

Jag var i helgen tillsammans med familjen i Dalarna och åkt skidor -­ i grevens tid. Skulle tro att det var sista helgen det fanns spår värda namnet. Därför var det inte förrän i bilen på väg hemåt som jag, medan hustrun körde, kunde gå igenom mail, bloggar och hemsidor ordentligt och då nåddes av nyheten att Ulf Ekman, pastor emeritus och grundare av Livets Ord, beslutat sig för att tillsammans med sin hustru konvertera till katolicismen. Saken togs också upp i radio och tidningar och har även avhandlats i diverse morgonsoffor. För Ulf Ekman personligen är det ett stort steg även om man har kunnat skönja en annan ton och riktning under senare tid, och en del bloggare därför inte tyckt detta var så konstigt. Men även om det funnits hintar om en riktningsförändring har den varit en del av en hel del andra förändringar inom Livets Ord det senaste årtiondet eller så.

Men det som väcker frågor är inte bara Ulf Ekmans väg utan också hur Livets Ord nu ska hantera denna sak och gå vidare. För församlingen i Uppsala, med alla dess nationella och internationella kontakter, väcker troligen det här en hel del ytterligare frågor och funderingar som måste hanteras. Det lär inte bli enkelt.

Men en fråga som igen aktualiseras nu är hur vi nu ska rita den ekumeniska kartan. Jag har som ledare för en kyrka, sprungen ur en ekumenisk process, ofta fått frågan var Equmeniakyrkan ska placeras på den ekumeniska kartan. Det är inte lätt att svara på ­ och det verkar inte bli lättare. Hur nära står vilka samfund varandra och vad är det ytterst eller innerst som definierar det? Syn på sakrament? Hur värdekonservativ man är/uppfattas? Vilken struktur man har? Vad man kallar sina ledare?

Jag tror på ekumeniken, att vi börjar se på varandra som syskon på allvar. Jag tror på resan mot en djupare enhet, då vi egentligen redan nu är förenade i Kristus. Trots alla skillnader. För det finns så mycket mer som förenar än som skiljer, uppdraget i världen och bidraget till samtiden är så stort och vi behövs, tillsammans. Och när vi lär känna varandra blir det som nyss skiljde möjligt att hantera. Det kan handla om att man personligen upptäcker detta, men frågan blir hur man då tar ansvar för gemenskap och helhet på den här resan.

Men Ulf Ekmans upptäckt av behov av sammanhållning i kyrkan är välkommen, om än något senkommen. Denna sammanhållning kan ske på olika sätt: Ortodoxa och katolska traditioner knyter det till ett läroämbete och/eller till de tidiga kyrkomötena och ekumeniska symboler, medan det protestantiska stråket tydligare talar i olika former av ”allmänt” eller gemensamt prästadöme, men byggd på kyrkans rika tradition och bekännelse. Jesus talar om vinträdet och grenarna och Paulus om kroppen; olika delar och funktioner, men alla ytterst sammankopplade med Jesus själv.

I Equmeniakyrkan bör vi hela tiden tala om och utveckla denna sammanhållning och det gemensamma ansvaret, och hur vi, var och en i våra gemenskaper, och varje församling bär ett gemensamt ansikte för vår kyrka, om än i en blommande mångfald. Vi har ett gemensamt ”varumärke” som vi alla bär ansvaret för, och justeringar i det kan bara ske när samfundet möts till konferens med respekt för varandra och våra gemensamma rötter. Då ser vi bredden som välsignande och välsignas av askonsdagens kors i pannan och lovsången som aldrig vill slut, av talande tungor och av suckande hjärtan.

Lasse Svensson, kyrkoledare