En tro att räkna med under supervalåret

Publicerat 2014-04-25 av Sofia Camnerin

Vi är precis efter påsk. Efter uppståndelsen – skulle vi säga i kyrkan. Kyrkoårets texter de närmaste söndagarna handlar om att försöka förstå, ta till sig och leva vad uppståndelsen betyder.
För vi är ganska bra på att proklamera i kyrkorna. Vi har ropat de urgamla påskropen tillsammans med världens övriga miljarder kristna: ”Kristus är uppstånden” och svarat: ”Ja, han är sannerligen uppstånden”. Men sen då? Vi har lite svårare att säga ”så att…” eller ”det betyder att…”.
Vad betyder det att Jesus har uppstått från de döda? Att dödens och ondskans makt för evigt är bruten? Hur blir det sant och hur ger det oss och världen kraft, hopp och liv?
Nu på söndag är det ”påskens vittnen” och berättelsen är om Tomas tvivlaren. Han som ville se Jesus konkret, för att kunna tro (Joh 20:24-31). Och Gud gjorde det igen, blev kropp. I inkarnationen, och nu igen, efter uppståndelsen. Kristen tro är konkret.

boksläpp_2

Peter Weiderud, Stina Oscarsson, Erik Helmerson och Sofia Camnerin har alla skrivit i boken ” Tro-en politisk kraft”. Här med redaktören Andreas Linderyd.

I onsdags var det release på en ny bok: Red. Linderyd och Svanell: Tro – en politisk kraft (Verbum 2014). I den boken medverkar en rad författare. Det är kulturskribenter, journalister, politiker, statsvetare, en radioteaterchef, en pastor och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och en biskop och blivande ärkebiskop i Svenska kyrkan. Alla har det gemensamt att de är kristna och tror att kristen tro är en kraft att räkna med. Även för religionsrädda och religionsokunniga beslutsfattare och andra. Alla är överens om att vi behöver göra upp med föreställningen att religion är ett problem, likaså föreställningen att kristna människor är ”mindre vetande”, lite pinsamma liksom…
Det passar bra att ha boksläpp på en sådan bok precis efter påsk. För nu handlar det om att omsätta påskbudskapet, att vittna om det, i tro och handling.
Jag tycker att det är en mycket bra bok som bör läsas av många. Den skulle för övrigt passa bra som gåva till alla riksdagsledamöter.

Författarna i boken är överens om att vi självklart vill värna en sekulär stat som garanterar religionsfrihet. Men det betyder också frihet till religion. I Sverige, liksom övriga Europa har religionsfriheten i långa stycken kommit att tolkas som frihet från religion. Staten skulle stå fri från påverkan från kyrkan. I USA, med sina många religiösa dissidenter från Europa, var det tidigt viktigare att skydda religionen från staten. I Sverige blev det tvärtom. Staten skulle skyddas från religionen. Därmed ville vi begränsa religionen fullt ut till den privata sfären. Och detta hängde kyrkorna på.

Men problemet är att även om staten självklart ska vara sekulär, så är inte samhället sekulärt så länge det finns troende människor där. Samhället kan inte vara sekulärt utan att bryta mot religionsfriheten. Det borde istället vara ett samhällsintresse att bejaka människors behov av mening, sammanhang och rötter. Och den kristna kyrkan består ju av människor som vill leva i Jesu efterföljd och därmed ta ansvar för skapelsen och sin ekonomi, visa omsorg om sin nästa stå på de minstas sida. Kyrkan består av människor som söker göra den kristna tron konkret, i Jesu efterföljd.

I boken skriver exempelvis Antje Jackelén om barnens rätt till tankefrihet och religionsfrihet. I Barnkonventionens artikel 14 står det att barn inte får förvägras rätten till ett eget kulturliv och att utöva sin religion. Jag anser som hon, att det är ett svek mot våra barn och unga om vi berövar dem de resurser som finns i de religiösa traditionerna. Skolan, på tal om skolavslutningar i kyrkan och annat, ska självklart vara icke-konfessionell för att möjliggöra en allsidig kunskap. Men därmed inte icke-konfessionell på ett sådant sätt att den försvårar elevernas möjlighet till mognad och utveckling.

Vi kan inte sätta våra barn ”i en sorts offentlig religiös karantän”, som Antje Jacklén skriver. ”Det vore lika orealistiskt som att kräva förbud i köpcentrum för att motverka övergrepp på barn i konsumismens namn.”

Vad betyder det att Jesus har uppstått från de döda? Att dödens och ondskans makt för evigt är bruten? Hur blir det sant och hur ger det oss och världen kraft, hopp och liv?

Jag tror att det är just kraft, hopp, liv och handling som är ”så att…”. När vi kristna bekänner att Jesus har uppstått betyder det just det. Att livet övervinner döden. Att kärleken är störst av allt och att Gud älskar varenda människa utan undantag och vill ge den kärleken till alla som längtar. Att det finns förlåtelse och upprättelse i mötet med levande Gud. Att det finns frid som lugnar all oro och att det finns hopp om en framtid som är ljus, inte mörk. Det får vi tro, besinna och leva ut – i befriande, förvandlande handling.  Löftena till Tomas tvivlaren, hjälper i alla fall mig: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh  20:29).

Jag mötte en annan av medförfattarna i onsdags, Stina Oscarsson. Jag sa till henne att jag vill dela hennes epilog ”med alla”. Hon sa: ”gör det”. Så nu gör jag det:

 ”Vårt samhälle behöver strukturer som kan påminna oss om att vi inte är ensamma. Som, när det behövs, ger oss tillåtelse att tala i varandras ställe. Vi behöver platser där vi inte är konsumenter. Där det skapas berättelser som kan hjälpa oss att orka tvivla. Som gör gåtan om varför vi är här och vad som är meningen med allt uthärdbar. Vi behöver berättelser som visar att det finns en annan moral än den som strävan efter ekonomisk tillväxt skapar. Berättelser som kan hjälpa oss att bejaka människans komplexitet och öka vår kärlek till den icke fulländade människan. Och om religionen har ett uppdrag framöver – borde den nog formuleras så.”

sofia-c2 Sofia Camnerin