En fredens och rättvisans pilgrimsvandring – tillsammans

Publicerat 2014-07-05 av Sofia Camnerin

Jag har all respekt för informationsmättnad. I mina flöden på sociala medier, i andra medier och forum flödar det över av viktiga insikter, reflektioner och stort engagemang. Almedalsveckan pågår för fullt exempelvis, samt mötet med centralkommittén i Kyrkornas Världsråd. Hemma i Equmeniakyrkan börjar Hönökonferensen idag. I morgon börjar Baptist World Alliance sitt årsmöte. Det kommer alltså fler insikter, reflektioner och engagemang. I mina flöden… i andras.

Jag tror att en av de viktigaste insikterna i vår informationstäta tid är att komma till besinning om att det inte är vi själva som är tillvarons centrum. Inte minst i Sverige, där vi så ofta tror vi lever i världens mittpunkt och att våra egna liv, tankar och åtaganden är de mest intressanta. Därav min egen informationsmättnad och respekt för att denna blogg endast förstärker andras. Ändå skriver jag nu en lång blogg.

För jag är uppfylld av den övning som pågår här. Den är motsatsen till den isolering och ensamhet som återstår när vi skapar våra egna universum. När vi möts – hela världen, bokstavligen, på Kyrkornas Världsråd – pågår en övning i att inse att vi själva inte är världens centrum. Vi övar praktiskt i våra beslutformer, exempelvis. Vi praktiserar konsensus och inte majoritetsbeslut. Det handlar om att lyssna aktivt till varandra och ta ansvar för helheten. Inte om att vinna eller förlora debatter. ”Vi är systrar och bröder i Jesus Kristus”. Vi uppmanas att lyssna respektfullt och acceptera skillnader.  I bibelstudier och gudstjänster påminns vi om att Gud har skapat en pluralistiskt och biologiskt diversifierad värld och att allt skapat, allt, tillhör Gud. Därför kan Jesus säga till lärjungarna att ”Herren behöver den”, när det handlar om en ungåsna (Luk 19:31) och därför kan Hesekiel skriva om en mångfald av liv i Guds skapelse, om att allt ska leva, om frukt som ger föda och blad läkedom (Hes 47:9-12). Därför kan vi be ”Vår Fader, ge oss idag det bröd vi behöver.” Vi kan be om att få och om att ge förlåtelse.

Det är ”interconnectedness” det handlar om; samhörighet, sammankoppling, relationer. Det tror jag är essensen av vad ekumenik är, vad kyrkans kallelse är (”så att de blir ett” Joh 17:11), vad vår kallelse är som människor. Alla människor är skapade till relationer, samhörighet, gemenskap, att få höra till – andra människor och vårt ursprung, vår källa och vårt mål – Gud.

För Oikos – Guds hushåll – hela den bebodda världen – är ingen oskyldig plats. Vi har, som sagt, bokstavligen hela världen i rummet. Vi får rapporter om klimatförändringar och klimatflyktingar – som redan är många fler är krigsflyktingarna. Vi hör rapporter från Syrien, Irak, Ukraina, Nigeria, Sudan och Korea. Vi uppmanas att se och benämna, också hemma hos oss själva, synden. ”Klimatdestruktionen är synd mot Gud”, exempelvis. Vi hör koreanen Gil Won Oks berättelse om hur hon som liten flicka och tonåring tvingades till sexuellt slaveri åt den japanska militären. Idag är hon 86 år gammal. Hon hälsar: ”Om vi vill livet, måste krigen ta slut, vi behöver sanning och rättvisa för att nå fred. För fred är Jesu Kristi vilja. Vi behöver verkligt deltagande, vilja till aktivt lyssnande, engagemang, verklig solidaritet och gemenskap. Vi är kallade till att dela, berätta och lyssna.”

Som kyrkor tillsammans är vi inbjudna att under den närmaste 7-års-perioden gå en fredens och rättvisans pilgrimsvandring tillsammans. Vi, som medlemskyrkor i Kyrkornas världsråd har detta tema.

Det är ett nytt sätt att tänka och forma, såväl organisation som projekt. Det är ett mer dynamiskt sätt som förutsätter vara lika mycket som göra, och att vi som kristna över hela jorden, besinnar att vi går tillsammans i Jesu efterföljd, i helig Andes kraft och närvaro. Det är inte en vandring till en viss geografisk plats, inte heller aktivism. Det är en förvandlande resa som Treenig Gud kallar oss till i väntan på Guds rikes fullbordan.  Det är en resa som är påbörjad. Den behöver konkretion, inte minst lokalt och den behöver teologisk fördjupning, reflektion och tolkning. Den behöver också förstås i samklang med övriga nyutkomna dokument från Kyrkornas Världsråd. ”Kyrkan – på väg mot en gemensam vision”, samt ”Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring”.

En fredens och rättvisans pilgrimsvandring förutsätter en förvandling inifrån och ut, nedifrån och upp. Försoning. Relationer. Överlåtelse. Engagemang. Samhörighet.

En sådan fredens och rättvisans pilgrimsvandring tillsammans med världens kyrkor och andra som vill gå med, förbinder och helar och förvandlar. Jag tror det. Jag ber om det och vill det.

Låt oss gå den!

/ Sofia Camnerin

  • Annika Spalde

    Låter bra! Hur skulle det kunna gestaltas mer konkret?

  • Annika Spalde

    Jag menar … ni är med om något väldigt konkret där nere, erfarenheter som sätter sig i kroppen, som öppnar upp nya perspektiv för er, som omvandlar. Det är inte så lätt att förmedla i ord, tänker jag. Det känns lätt hopplöst att tänka på ens egen hemförsamling och hur verkliga möten och nytändning skulle kunna komma till stånd där …

  • Sofia Camnerin

    Tack Annika för dina frågor. Detta med konkretion är något vi talar om här också. Jag hoppas vi ska fortsätta det samtalet hemma. Det finns mycket som är konkret och benämnt här – migrationen, trafficking, ekonomisk orättvisa och i botten klimatförändringarna. Man efterfrågar kyrkornas samlade helhetssyn som handlar lika mycket om förhållningssätt och inkludering, välkomnande som handling – men också handling. Vi vill samla ihop pågående och tillkommande faktiska initiativ och även inbjuda till konkreta åtaganden – men framförallt är det vara – en resa i försoning, som kräver hemläxa. /Sofia Camnerin