Tårar och hopp

Publicerat 2014-09-08 av Sofia Camnerin

Jag firade gudstjänst i Equmeniakyrkans Jakobsbergskyrkan igår. De hade en slags nystart/omstartsdag, invigde en helt nyrenoverad kyrksal med nytt golv, firade gudstjänst och pratade framtid under eftermiddagen. Mitt under den festliga gudstjänsten började en man att be på arabiska. Jag förstod vad han bad, fast jag inte förstod. Han bad för sina förföljda kristna släktingar, vänner och andra trossyskon i Irak. Efter gudstjänsten grät han. Han stod omgiven av några nära vänner. Jag grät också då. ”De skär halsarna av folk”, sa han, och visade hur det går till. ”De buntar ihop dem och dödar dem. Det är som under nazityskland”. Jag stod tyst. Men så sa jag att vi firar en ekumenisk gudstjänst i morgon kväll (idag kl 17 i Storkyrkan i Stockholm). Vi ska be och manifestera för de förföljda kristna i Irak och Syrien. Han frågade efter adressen, men sa också: ”Det hjälper inte att bara be. Världen måste göra något, sätta stopp”.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt skrev på twitter i början av augusti att hans telefon har ringt hela tiden i sommar. Även på Equmeniakyrkan har telefonen ringt mycket och mailen har kontinuerligt strömmat in. Få somrar och höstupptakter har varit mer turbulenta. Ukraina, Irak, Syrien, Libanon, Gaza, Liberia… skogsbränder, översvämningar, krig, ebolautbrott, förföljelse. Det har handlat om klimatförändringar, krig och sjukdomar.

Det är lätt att bli uppgiven och rädd.

Jag hade ett viktigt samtal med min 13-åriga dotter för ett tag sedan. Vi pratade om just rädslor. Jag berättade att när jag var i hennes ålder var vi rädda för ett nytt världskrig. Jag är ju uppvuxen på 70-talet under det kalla kriget, upprustningen, Ryssland och USA. Vem skulle först trycka på kärnvapen-knappen? Det var många kvällar jag hade svårt att somna. Idag berättar min dotter att ”alla” är rädda för att jorden ska gå under på grund av klimatförändringarna. ”Alla i min klass, alla jag känner.” Hon säger: ”vi vet ju att jorden till slut kommer att slukas av solen… vi undrar om vi kommer att hinna bygga nya stora rymdfarkoster som kan rädda jordens befolkning innan antingen solen hinner sluka jorden eller jorden gå under i en naturkatastrof och när ska USA, Kina och Indien fatta att vi måste göra något nu? Jag tycker att alla borde sluta köra bil”.

Så pratade vi lite om vad vi faktiskt kan göra. Det finns ju massor vi faktiskt kan göra. Exempelvis inte köpa så mycket nya prylar, äta mer klimatsmart och åka mindre bil. Vi kan påverka makthavare och i alla fall jag kan rösta. Men framförallt sa jag, så tror jag att Gud håller allt i sin hand. Och även om det kan vara svårt att känna så förtröstar jag och litar på Gud. Jag tror inte att den sista sanningen är katastrof utan befrielse. Jag tror på Guds löften att vi inte ska vara rädda, att Gud är den första och sista och att det är Gud som är frälsaren, inte vi. För även vi kristna kan låta som nya värsta sortens domedagspredikanter när vi förkunnar klimathotet som att allt endast hänger på oss själva. Vi förmedlar inte hopp och inte tro om vi inte samtidigt kan berätta om Guds löften. Som i Jes 9: 2-7:

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
/…/
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Jag tror inte att den sista sanningen är katastrof, utan befrielse. Men vi behöver kunna möta våra smarta, välutbildade barn och tonåringar idag. De växer upp med en helt annan kunskap och insikt inom naturvetenskap än vad i alla fall jag har. De har en radikalt annan världsbild. Till dem behöver vi kunna tala hopp. ”Vi tror ju på uppståndelsen!”, var den hälsning vi som besökte United Methodist Church i USA i våras, fick med oss. ”Vi tror att världen kan förändras!”.

Jag tror på bön. Jag erfar det ofta själv, hur förbön hjälper. Och vi fortsätter att be för världen, för våra förföljda trossyskon, för skapelsen. Jag tror också på påverkansarbete. Jag är glad att vi som liten Equmeniakyrka också är en del av den världsvida kyrkliga gemenskapen inom exempelvis Kyrkornas Världsråd och dess påverkansarbete. Jag är glad för det vi gör tillsammans med andra kyrkor i Sverige, även om vi kan göra mer. Jag tror också på praktiskt handling. Jag tror på ”levande brev och vittnen” som vi sänder ut som missionärer och följeslagare i världen. Vi kan också var och en öva oss i omvändelse, söka en enklare och mer barmhärtig väg, öva oss i generositet, delande och förnöjsamhet. Förändring sker alltid inifrån och nedifrån. Men jag tror också på kunskap. Jag tror att vi kan använda vår kunskap till både ont och gott (1 Mos 3:5). Och de där 13-åringarna, exempelvis, ger hopp. De som redan är igång med att försöka fundera ut lösningar på jordens konflikter. Så låt oss lyssna på dem, lära av dem och vara beredda att stötta, kreativa, unga, lösningsorienterade entreprenörer.

Men först och sist, ber jag om förtröstan, till Gud, livets upphovsmakare och fullkomnare, som i Jesus kallar till omvändelse och efterföljd, som har lovat att befria från rädslans, skuldens och handlingsförlamningens slavok (Gal 4:31-5:6). Som också, och framförallt, har lovat att alltid vara med, aldrig överge, och stödja genom Andens kraft. Så att vi kan hoppas uthålligt (Rom 8:23-27). För det är hopp som skapar frihet som skapar tro som gör handling möjlig.

Hopp och tårar. Det ena utesluter inte det andra.

Sofia Camnerin