Inte i eller av mig själv men med Guds hjälp

Publicerat 2014-11-05 av Lasse Svensson

skogskyrko

Helgen har gått. En helg som för fler och fler verkar växa i betydelse. Alla Helgons dag, alla själars dag och såklart numer också Halloween. Helgen har för mig och många andra betytt en promenad till kyrkogården, eftertanke och saknad. Det är naturligt för oss att i allhelgonatid tänka på de döda, på vad de betytt, vad de har gjort och vad de har banat väg för.

I vår tradition talar vi inte så mycket om helgon, men inte minst från den rot-tråd hos Equmeniakyrkan som kommer från Metodistkyrkan talas det mycket om helgelse. Möjligheten att växa i tro, att mer och mer likna Jesus. I den prövning som gjordes för att antas som präst inom Metodistkyrkan fanns det en fråga som stack ut och som jag minns det formulerades: ”Förväntar du dig att bli fullkomlig i kärlek i detta livet?”. Svaret som man föreslogs ge var: ”Ja, med Guds hjälp gör jag det”. Inte i mig själv. Inte av mig själv. Aldrig. Men med Guds hjälp är ju… allting möjligt. Jesu Kristi personlighet är ett strävandemål och Jesu Kristi kärlek är bränslet i det strävandet.

Likna Jesus…? Hur gör man det? Hjältar som klarar allt, som aldrig tvekar och aldrig någonsin sviker? Sådana hjältar finns inte. Det är ju inte ens att lika Jesus. Inte ens Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, gick utan att tveka in i svårigheter. Också Jesus bad att få slippa. Människan behöver föredömen både i tro och i tvivel. Båda delarna måste finnas och därför är det så viktigt att inte blanda ihop helgon med hjältar. Hjältarna klarar alltid skivan, men ett helgon är inte den som förmår hålla fasaden sprickfri, utan den som kan leva nära Gud med sina tvivel, och som orkar hålla fast vid Gud också när hjältemodet sviker. De som inte tar allt för givet men ändå håller fast vid Gud. Kanske är det egentligen där den starkaste tron finns. Man kan vara helhjärtad utan att vara tvärsäker.

Hjältar, så som vi oftast tänker oss dom, finns faktiskt inte. Bara människor som gör Guds vilja. Att göra Guds vilja är att våga vara närvarande i smärtan och vara vaken i sorgen, att våga stå naken i tvivlet och att orka vila i ovetskapen. Detta gör vi INTE av oss själva utan i Jesu kraft och efter ett exempel satt av människor som vi kanske just nu tänker på, som vi tänkt på och saknat i helgen som gått.

Även när vi nu minns de som har gått före och lär av dem betyder just detta också att stafettpinnen nu är lämnad vidare, till oss. Inte så att vi skall glömma men att vi med deras vackra och viktiga exempel kan vi gå vidare i det liv som är vårt. Eller med ord från Hebreerbrevet 12: ”När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare”.