Obehag föder motstånd, förhoppningsvis tydlighet och handling

Publicerat 2014-11-17 av Sofia Camnerin

And_then_-_November_(6310199747)

Jag tycker om den här tiden på året, för att jag inte tycker om den. Den är så sträv, liksom, årstiden, månaden, november. Oktober kan man ju älska. Det är höstlöv i klara färger och ibland skiner solen. Men nu är grådasket kompakt. Det är ganska fascinerande hur en himmel kan vara så grå. Och det är inte ett dugg konstigt att vi påverkas av det. Om vi till och med påverkas av vilka kläder vi har på oss, är det inte konstigt att vi påverkas av hela den tillvaro som omger oss. Men, det är bra med saker och tillstånd man inte tycker om. Det gör motståndet tydligt. Det är okej att inte tycka om, man vet vad man inte tycker om. Man vill värja sig. Obehaget föder ett motstånd.

Kyrkoåret följer passande nog årstiden. I söndags var temat ”Vaksamhet och väntan”. Texterna är sträva och allvarsamma. I kyrkan jag gick till var det barnmusikgudstjänst. De vuxna som inte ville vara kvar i hela gudstjänsten fick gå till sin söndagsskola. Alla barn och vi andra som var kvar i kyrksalen fick höra att det är bra att vara förberedd. Det är bra att ha flytväst, att veta vad nödutgången är, exempelvis, så man är förberedd om det händer en olycka. Vi fick höra om Noa som förberedde sig inför en översvämning. Och vi fick höra att Gud har lovat att vara med oss, även när, och om, det svåra inträffar. Nästa söndag är det Domsöndagen.

Obehag föder motstånd, förhoppningsvis tydlighet och handling.

En av de motståndskampanjer jag är stoltast över är svart torsdag, Thursdays-in-Black. Det är en kampanj för att uppmärksamma och bekämpa det sexualiserade våldet och våld i alla dess former. Målet är en värld utan våld och våldtäkt. Det var förra hösten när alla världens kyrkor möttes till Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Sydkorea, Busan, som kampanjen lyftes på nytt. Inte i plenum, utan från golvet. Det är en slags nätverksrörelse. Den har pågått i omgångar sedan 1980-talet och levt kvar i enskilda kyrkor. Framförallt är det systrar och bröder i Syd som varit uthålliga.

Thursdays-in-Black_ny

Det var några månader efter generalförsamlingen, som jag såg en statusuppdatering på facebook. En vän från Norra Indien var klädd i svarta kläder och visade upp en enkel handskriven skylt med texten ”Thursdays-in-Black”. Hon skrev om hur de kampanjar mot trafficking och både uppmärksammar och skyddar flickor som utsätts för våld. Bland annat pratar de med taxichaufförer. Då kom jag på att det var detta vi hade lovat varandra i Busan, att varje torsdag ha svarta kläder. Det är både en protest och en bön. Det är ett sätt att säga att man sörjer, att man är medveten om våld och lidande. Det är ett sätt att aktivt gå in i bön och en slags fasta, en dag i veckan. Det bottnar i tron på att Gud vill fred och rättvisa, att Jesus kom som en fredsfurste och med icke-våld bekämpade våldet och alltid stod på de minstas sida. Det är också ett tillfälle att arbeta aktivt, driva opinion, granska och förändra. Så jag bestämde mig då, att varje torsdag, till dess våldet upphör, ha svarta kläder. Jag skrev det i sociala medier och fler hängde på. Passande nog deltar nu alla Sveriges kyrkor i den här kampanjen under Globala veckan.

Månne blir november just så lite ljusare. Mörkret blir tydligt, men så även ljuset. Den kristna tron är tro på att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det (Joh 1:5). Den kristna tron är även tillsammans. När vi tillsammans i Guds kraft, exempelvis under Globala veckan, arbetar och ber, kan världen förvandlas. Domsöndagen nästa söndag handlar om det. Jesus gav sitt liv för alla människor och ska till sist göra slut på ondskan och upprätta de förtryckta.