Plåtburkar och hjärtan

Publicerat 2015-02-14 av Sofia Camnerin

Hjärta_på_is_1

Jag fick en plåtburk idag, i alla hjärtans dag present. Det är lite roligt att säga det.

Dessutom är det sant. Jag fick en plåtburk i alla hjärtans dag present. Det blir kanske inte lika roligt när jag berättar att burken är fantastiskt fin. Mörkblå med ett vackert mönster, blommor och fantasidjur på. Den går helt i stil med en massa koppar och fat vi har, och den är tänkt som brödburk till glutenfritt bröd.

Så den där burken är så mycket mer än en plåtburk. Det var en mycket bra present och jag är mycket tacksam över att ha människor som står mig nära, som förstår vad en plåtburk kan betyda.

Kommersialiseringen kring alla hjärtans dag är problematisk, så klart, av en massa skäl, inte minst för alla som längtar efter insidan av budskapet som chokladhjärtan och nallar bär.

Ändå skulle jag vilja försöka förmedla lite kärlek här. I den här bloggen. För kärlek är vad varenda människa är skapad i och till. Längtan efter kärlek är essentiell för en människa. Hon är gjord för att älskas och bli älskad. Och jag tror, på riktigt, att det finns kärlek för varenda människa. Och jag önskar den här världen mer kärlek. För samtidigt som skyltfönster, annonser och sociala flöden svämmar över av nallar och hjärtan, så slår rubrikerna emot oss: ”Barnen som väckte hatarna”, ”Ryskt artilleri i Ukraina”, ”Ny IS-attack”.

I morgon är det sista söndagen innan fastan. Temat är ”Kärlekens väg”. Så övergången in i fastan fokuserar på det viktigaste, sannaste, om vad människan är, vad tillvaron är, vem Gud är, nämligen kärlek.

Som en egen förberedelse inför fastan läser jag just nu en bok om Moder Teresa: Kom, var mitt ljus (Libris förlag 2014). Hon som vigde sitt liv för kärleken och grundade ”Kärlekens missionärer”. Boken består nästan endast av brev, mellan henne själv och olika andliga vägledare. Moder Teresa hade förstått att ”kärlekens väg” var en person, Jesus, och att hennes egen kallelse och väg först och främst var bön och mottagande, av Guds kärlek. I de utlämnande breven finns den starkaste lidelse, förtvivlan, längtan och tro formulerad. Hela Moder Teresas gärning var född ur kamp och längtan. Hon såg Jesus i varenda människa och förstod att tro, kärlek, medlidande, handling och bön hör ihop. Hon såg hur nära Gud delade människors kamp och längtan. Gatubarnens brist var också Guds. De döendes ensamhet och ångest, de som lämnats ensamma att dö i gruset i slumstäderna, var också Guds. Hon hörde och förstod orden: ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta har ni gjort för mig” (Matt 25:40), och de orden lämnade henne ingen ro. Hon kämpade i år, skrev brev på brev, för att förmå biskopar och beslutsfattare att bejaka hennes kallelse att få starta sin missionsverksamhet. ”Jag måste föra ljuset till de fattiga och de fattiga till ljuset… Jag måste gå in i mörkret.” Hennes brev andas en mystik tro, där hon bara måste hjälpa människorna. Ropen hon hörde kom från såväl barnen, mammorna, de döende, som Gud själv. Och alltid, ständigt, strävade hon efter godhet och kärlek. Hennes mantra var: ”Le alltid”.

Det finns något totalt ouppnåeligt i hur Moder Teresa klarade av att gå kärlekens väg. Samtidigt något totalt möjligt. För det hon också säger är: ”Leta inte efter det stora, gör bara små saker med stor kärlek… Ju mindre saken är, desto större måste vår kärlek vara”.

Och då är vi tillbaka i vänlighet, som inte ska underskattas. Kanske plåtburkar. Men framförallt bön och rannsakan. Att söka Guds kärlek. Och den är inte långt borta från någon enda människa. Det är det som är budskapet i morgon. Episteltexten beskriver den kärleken (1 Kor 13:1-13).