En kyrka, ett samfund, ett sammanhang

Publicerat 2015-02-17 av Lasse Svensson

lasse_svensson__

Den senaste tiden har samtal förts om försäljning av kyrkofastigheter och hur det bör gå till, var beslut bör fattas och vart pengarna från en eventuell försäljning bör gå. Jag vill kort kommentera principen och den större bilden och inte de specifika exempel som diskuterats.

Equmeniakyrkan är en kyrka som i sin struktur drar åt det kongregationalistiska hållet. Det betyder att varje församling är självstyrande, själv ansvarig för sin verksamhet. Samtidigt bejakar vi ett konnektionalt drag, det vill säga att vi hör samman, eller som det står i Equmeniakyrkans teologiska grund: ”Equmeniakyrkan och församlingarna hör samman organiskt och lever därmed i ett ömsesidigt beroende av varandra. I solidaritet och gemensamt ansvar delar de kallelsen till tjänst i världen”. Denna ömsesidighet som beskrivs i vår teologisk grund har också sin motsvarighet i församlingarnas stadgar, eller snarast förväntas den att göra det utifrån det förslag till församlingsstadgar som Kyrkokonferensen beslutat om. I förslaget till församlingsstadgar står att vissa paragrafer skall skickas in till Kyrkostyrelsen för kommentarer. De flesta församlingar gör så och de flesta följer också de riktlinjer vi gemensamt dragit upp vid Equmeniakyrkans bildarmöte och kyrkokonferenser.

Men vad händer om en församling väljer att inte skicka in sina stadgar för påseende? Eller om församlingen inte agerar enligt de förslag som kommer från Kyrkostyrelsen? Eller om församlingen väljer att inte alls anta de församlingsstadgar som finns föreslagna? Vad händer då? Här rör vi oss i ett oprövat område. Vad är samfundets roll gentemot församlingarna som på många sätt får anses vara samfundets huvudman? Hur mycket skall samfundet styra/agera rörande en församlings angelägenheter? Är en församlings angelägenheter alla församlingars angelägenheter och därmed samfundets? Jag välkomnar ett samtal kring dessa frågor, alldeles enkelt är det inte.

Som processledare för Gemensam Framtid hörde jag inte så sällan en oro luftas om att genom att bygga en ny kyrka tillsammans med Metodister fanns risken att det skulle bli en mer toppstyrd kyrka, att det skulle bli mer centraliserat och att samfundet skulle få en alltför betonad roll. Min känsla är inte att det blivit en särskilt toppstyrd kyrka och att det nu snarare höjs röster som talar för ett starkare samfund, om texter som tydligare binder församlingar till varandra och därmed stärker samfundets roll. På vissa områden tror jag att det är rätt väg att gå – på andra områden tror jag inte det. Men låt oss föra samtalet och tillsammans diskutera hur vägen framåt ser ut.

Min tanke uppehåller sig mer just nu vid frågan om hur vi hanterar de tre orden TRO, TROHET och FÖRTROENDE. Min känsla är att även om tydliga skrivningar är viktiga handlar det ändå om just dessa ord. En församling kan kringgå skrivningar om man vill, med eller utan goda argument. Men om vi talar om en församling som lägger ner, efter lång och trogen tjänst, efter högst troligt en process av sorg och kamp, beror det inte på att tron har tagit slut. Tron är det som går vidare, sammanhanget är större, kyrkan är Guds. Det handlar om trohet, trohet mot sammanhang man finns i och trohet mot det som varit församlingens syfte och längtan, som varit föremål för offrande under kanske 100 år. Då är förtroendet viktigt. Att veta vad pengar som kommer samfundet till del efter en försäljning av tex en kyrkobyggnad används till. Att känna delaktighet i de satsningar som konferensen beslutat om, att det finns en vetskap om hur Equmeniakyrkan tänker kring återplantering och nyplantering, att den nationella kyrkans övergripande fokus handlar om församlingens förnyelse, utveckling och växt. Det förtroendet är viktigare än alla texter och dokument och bör också vara synligt i texter och dokument.

När en kyrka säljs är det alltid församlingens eget beslut. Men det bör ha tagits efter en längre process där också representanter för samfundet funnits med, representanter som arbetar efter den handlingsplan som kyrkostyrelsen beslutat om. För mig är det naturligt att tänka att de tillgångar som tillskapas efter en försäljning går till hela gemenskapen, det vill säga samfundet. Det är där vi tillsammans har beslutat hur våra prioriteringar skall se ut, där finns kompetens för förvaltning av kapital och där finns demokratiskt tillsatta arbetsgrupper som arbetar med fördelning av resurser, inte minst till det pionjära arbetet inom vår kyrka. Det kan också finnas vägar som vi gemensamt i samtal med församlingen finner möjliga och detta måste få bedömas från fall till fall. Viktigt är dock alltid att stötta varje församling i dens unika process och undvika att det tunga ansvaret att besluta vart åratal av offrande i församlingen skall ta vägen åligger några få människor som kanske aldrig önskat det ansvaret.

Jag skulle gärna se att Equmeniakyrkan mer tydligt kunde besluta att de resurser som frigörs genom försäljning av kyrkofastigheter användas till ny/återplantering och omstart. Men då behöver vi utmana varandra att bli en kyrka som på bred front och i församlingar över hela landet lever med denna fråga, blir värdförsamlingar, lyfter entreprenörer och betonar förbönen för detta arbete. Och det finns pengar kvar att satsa på församlingsplantering och omstartsarbete. Men det har helt enkelt inte funnits tillräckligt många goda idéer och projekt som församlingar och enskilda inkommit med ansökningar kring. Församlingsplantering och omstartsarbete arbete måste till stor del göras utifrån lokala församlingar och med eldsjälar som får stöd och handledning från samfundet.

Nationellt har vi arbetat med frågan och kommer under våren och sommaren intensifiera det arbetet ytterligare för att nå fram till en nationell handlingsplan. I april får vi besök av företrädare för  Fresh expressions i England som bildats av Metodistkyrkan i England och de anglikanska ärkebiskoparna i York och Canterbury. I juni är vi med på en konferens i Norge inom IFFEC och i augusti kommer vi ha en egen hearing. Allt för att lyfta denna viktiga fråga än mer i vårt sammanhang.

  • Charlotte Thaarup

    ”Fresh expressions” är jätteduktiga och inspirerande!