Kristen tro och praktik – befriande för kvinnor?

Publicerat 2015-03-08 av Sofia Camnerin

EK profilbild

Man kan göra det lätt för sig en sådan här dag. Slå in öppna dörrar. Upprepa. Säga det självklara. Kvinnor ska inte förtryckas. Kristen tro är bra för kvinnor. Jesus älskar alla. Kyrkan är en välkomnande plats för alla.

Eller så kan man säga. Tja. Det är både och.

Antingen kan man välja det tvärsäkra, försvarande eller så kan man söka en mer öppen väg, våga det ofärdiga och prövande, se tvetydigheter, erkänna brister. Jag är övertygad om att vi kommer längre om vi väljer det senare.

Den debatt som pågått i Dagens Nyheter nu i veckan, kring huruvida religion är en positiv eller negativ kraft (Professor Bo Rothstein mfl.) har präglats av tvärsäkerhet. Anklaganden och försvar. Risken är att vi döljer sanningen om vi till varje pris ska försvara eller anklaga. Religioner är varken entydigt bra eller entydigt dåliga för ett samhälle, inte för kvinnor, inte för någon. Religioner är inte heller några entydiga företeelser.

Det är just därför vi behöver fortsätta föra samtal om tro och praktik. På den internationella kvinnodagen passar det särskilt bra. När och hur fungerar kristen tro befriande för människor, för skapelsen, för barnen och när fungerar den förtryckande? När fungerar kristen tro och praktik befriande för kvinnor, och när gör den inte det?

Speciellt om journalisten Jenny Nordberg har rätt, när hon i sin krönika ”Kvinnohat ett hot mot världsfreden” i SvD 28 februari 2015, refererar till studien ”Sex and World Peace” (2012). Där har ett antal forskare undersökt graden av våld mot kvinnor i olika länder, och konstaterat att ”de samhällen där kvinnor förtrycks allra mest också är de allra mest livsfarliga, både för sig själva och andra. Graden av misshandel och förnedring av kvinnor är en indikation på hur våldsamt samhället är i stort, och hur mycket det i sin tur hotar andra samhällen. Studien går så långt som att föreslå att civilisationernas kamp i framtiden inte kommer att stå varken mellan religioner eller etniciteter, utan helt enkelt mellan de som anser att kvinnor är människor, och de som inte gör det.”

Krönikan kastar för övrigt ljus över de nyligen förda analyserna kring huruvida religion bidrar till ett samhälles bästa eller inte. Det finns uppenbart fler parametrar att ta hänsyn till, och förtryckande strukturer och könsmaktsordningar är definitivt sådana.

Så påminner Nordgren om det absurda, i att våld mot kvinnor – i krig, liksom i fredstid – ofta på sin höjd får vara en ”kvinnofråga”. Det är en fråga ”som kvinnor kan diskutera med andra kvinnor på någon kvinnokonferens någonstans. När det i själva verket borde stå högst upp på agendan för alla politiker, diplomater och krigsherrar.”

I historia och nutid finns många exempel på hur kvinnor i religionens namn har förtryckts och farit illa. Den världsvida kyrkan uppmärksammar detta genom bland annat kampanjen Thursdays in Black, som också Equmeniakyrkan deltar i. Det är en kampanj som syftar till ett uppmärksamma det sexualiserade våldet mot kvinnor och barn, både inom kyrkan och i samhället i stort. Kampanjen ingår i Kyrkornas Världsråds arbete för fred och rättvisa.   Denna kampanj är exempel på motsatsen, hur den kristna tron kan fungera befriande, verka för fred och försoning, genom bön och handling.

Jag tror inte på tvärsäkerhet och försvar. Jag tror på ärliga samtal och analyser i öppningarna mellan antingen/eller och bra/dåligt. I berättelserna om Jesus finns sådana öppningar. Jesu liv var omgärdat av ett slags sårbart skimmer, luckor från ett annat håll och konstraster, som öppnade och öppnar sprickor i murar. Det var herdar runt en lägereld, änglasång, en ung mamma, fattigdom, flykt, våld, fredsbudskap, bröd och fiskar och löften om ljus som lyser i mörker. Det var fattiga, enkla, kvinnor och män och framförallt barn, som skockades runt Jesus. Men det var också många som lämnade honom ensam. Rika höjdare som berördes, anade något, omvändes, men även andra, som inte kunde, ville, förändras, omvärdera. Det var kvinnor vid korset som uthärdade och inte övergav, när männen flydde. Det var kvinnor som gick till graven och blev de första uppståndelsevittnena.

Under lager av tolkningar kan vi ana att kvinnor varit subjekt i Jesu närhet. Människor. Som i berättelsen om kvinnan som utkorade Jesus, smorde honom till profet/kung. Markus och Matteus berättar om det. De förkunnar: ”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Mk 14:9, Matt 26:13)

Eftersom människor smorde profeter i Gamla testamentet, måste detta då, på Jesu tid, ha uppfattats som det profetiska erkännandet av Jesus. Enligt Markus var det alltså en kvinna som utkorade Jesus genom sin profetiska symbolhandling. Politiskt var detta en farlig berättelse. Så skedde en förskjutning redan inom Nya testamentet. Johannes identifierar kvinnan som Maria från Betania, som i egenskap av trogen vän visar kärlek. Lukas flyttar tyngdpunkten till kvinnan/synderskan.

Det finns fler exempel i Nya testamentet. Jesu möte med den Samariska kvinnan (Joh 4) är ett sådant. Denna kvinna kan man se som en synderska, en ”lössläppt kvinna”, eller som en religiös auktoritet som senare blev en av de första evangelisterna. Mötet mellan henne och Jesus är ett möte mellan två religiösa företrädare. Hon är samarier och han är jude. Dessa två syskonreligioner hade utvecklats olika, på grund av många stridigheter dem emellan. Judarna ansåg att samarierna tillbad avgudar, just fem till antalet. Samariernas kult var beroende av berget Gerizim, dit de ansåg att gudarna var knutna. När Jesus talar om fem män, kan det ha varit just hennes religion han syftar på. ”Du har haft fem män och fortfarande har du ingen äkta man…”, ingen fungerande gudsrelation, menade kanske Jesus. Fortfarande hade hon inte funnit det hon behövde. Man kan läsa berättelsen på olika nivåer. Man kan se det som en berättelse som härbärgerar både/och. Då handlar samtalet både om hennes relationer; till andra, till män, kanske, och om relationen till Gud. Hon och Jesus förde ett viktigt samtal om dessa syskonreligioners gudsbild och gudstillbedjan. Både för henne som enskild och för henne som representant för ett helt folk.

Johannesevangeliet i sin helhet har också ett samaritanskt ursprung och är i någon mening speciellt skriven för samarier, vilket gör just den tolkningen trovärdig. Jesus ville visa samarierna att han hade något radikalt nytt att tillföra, nämligen sig själv. En gudstillbedjan som inte är knuten till platser utan till hjärtan. Han talade om att tillbe Gud i ande och sanning, en levande Gud som vill levandegöra och frigöra, som finns nära som luften vi andas, vattnet i våra egna kroppar, i våra hjärtans pulsslag. En Gud som inte kommer i tvärsäkerhet och antingen/eller, utan föds till jorden som ett litet barn, konsekvent väljer ickevåldets väg, visar på kärlek och sanning och gudsrikets närhet och som aldrig tvingar någon till sig.

Kvinnan sa till Jesus: ”Jag vet att Messias kommer och när han kommer ska han låta oss veta allt. ”Jesus sa till henne. Det är jag, den som talar till dig.”

Så gick hon till staden och evangeliserade och många samarier kom till tro genom hennes ord.