Rocka sockarna!

Publicerat 2015-03-21 av Sofia Camnerin

rocka-sockorna

En modig lillasyster, Nathea, till en storasyster Noelle med Downs syndrom, drog igång kampanjen ”Rocka sockorna i hela Sverige” och ”Vi gillar olika.” Så igår gick många barn och vuxna runt med omaka strumpor för att visa att det är bra att vara annorlunda. Genom att bära olika strumpor kunde vi visa att vi vill göra världen lite mer färgglad och kärleksfull. För det är den inte alltid. Många far illa och blir mobbade, utsatta.  ”Så om man kan man göra något åt det är det jättebra”, sa lillasyster Nathea.

Jag tog på mig omaka strumpor och omaka skor, för säkerhets skull. För jag vill också göra mig själv och andra mer uppmärksamma på att alla inte är lika, och att vi fortfarande har mycket att göra om vi vill ”gilla olika”.

Nathea blev ett språkrör för alla med funktionshinder och för alla som är olika. Jag har lärt mig oändligt mycket av att leva nära barn med särskilda behov, som är ”olika”. Om styrkor man bär på, exempelvis. En styrka är att man inte förställer sig, man säger vad man menar och visar vad man menar. Är man glad är man glad. Är man ledsen är man ledsen. Säger man tack, menar man tack. Blir man arg blir man arg. Det betyder att den som lever med ett barn med särskilda behov exempelvis aldrig behöver fundera över ordet ”verkligen”. Man behöver aldrig tänka: ”Blev barnet verkligen glad för presenten?”. Det märker man. Man behöver inte heller fundera över om barnet blivit kränkt, rädd eller överväldigad av något. Det märks.

Jag har också lärt mig mer om människors sårbarhet och människors utstuderade elakhet. Hur otroligt sårbar man är om man är annorlunda, olik. Elaka personer kan luras och utnyttja, exempelvis. Jag har också lärt mig mycket om norm, avvikande och hur svårt majoriteter har att förändras, så att minoriteter kan få rum och rymd.

Jag önskar att vi i alla sammanhang, även i kyrkan, funderar över hur olikheter ryms. Det måste innebära förändringar på många sätt. Det innebär också inre förändringar, ändrade tankemönster och upp-och-ned-vända ordningar. Jesu ord är både tröstande och uppfodrande:

”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor” (Lukas 9:47)

I morgon är det Maria bebådelsedag. I kyrkorna läser vi om hur ”en unga flicka” Maria, fick besök av ängeln Gabriel. Den berättelsen handlar om hur Gud kommer till oss, om var Gud är och om vem Gud är.

Jag har lärt mig en ytterligare en sak av att leva med barn som är ”olika”. Att det aldrig någonsin lönar sig att försöka skynda på. Det går helt enkelt inte att säga: ”vi har bråttom” eller ”men snälla skynda dig, taxin väntar”. Då låser det sig fullständigt. Det tar med all önskvärd tydlighet längre tid då.

Tid verkar inte vara linjär. Den är här och nu.

Här och nu.

  • Gustaf Björkman

    Tack Sofia

    • Sofia Camnerin

      Tack själv!