Från min horisont

Publicerat 2015-05-04 av Lasse Svensson

I veckan offentliggjordes de gudstjänstkläder som Equmeniakyrkan tagit fram som sina egna. I rapporteringen om detta har man berättat att ”såhär skall Equmeniakyrkans diakoner och pastorer se ut” och att det är ”inspirerat från Svenska Kyrkan” osv. En hel del har reagerat och som väntat är reaktionerna blandade.
Från min horisont handlar det faktum att Equmeniakyrkan tagit fram egna gudstjänstkläder om att tillgodose att behov som tydligt finns. Det är alltså inte alls så att jag eller någon annan ämnar driva att alla pastorer och diakoner skall klä sig i dessa kläder alla gudstjänster och det är heller på intet sätt en klädnad inspirerad från Svenska kyrkan.

Även om det är så att många pastorer i vanliga fall inte använder några särskilda kläder vid gudstjänst, utom möjligen pastorsskjorta så finns det en del församlingar som varje söndag använder någon form av gudstjänstklädnad. I den församling jag tillhör använder till exempel pastorn metodistkyrkans robe och stola med Metodistkyrkans logga i stort sett varje söndag. I en del andra församlingar använder pastorn kaftan eller någon annan dedikerad gudstjänstklädsel och i en hel massa församlingar vill pastorn vid till exempel vigsel och begravning använda något som inte är kostym – särskilt svårt är det för kvinnor att hitta något bra plagg som signalerar samma sak.

Vi tre kyrkoledare har sedan vi blev valda använt den stola vi fick då vi avskildes till kyrkoledare och det är för mig en mycket mer främmande tanke att man skall ha en lösning där bara kyrkoledare kan/får ha en stola som signalerar Equmeniakyrkan. Så vid representation hos så kallade samarbetskyrkor och andra konfessionella internationella partners, i olika ekumeniska sammanhang på hemmaplan, framför allt i Svenska Kyrkan och EFS och vid en del internationella ekumeniska sammanhang har jag då använt min gamla metodist-alba med Metodistkyrkans logga broderad på. Men då alltså med den stola jag fick i maj 2012. Det hade känts ännu mycket bättre att kunna ha en klädnad som signalerar Equmeniakyrkan.

För dessa olika sammanhang behöver vi hitta något som är vårt eget och som kan bäras av den som är diakon eller pastor i Equmeniakyrkan och som vill bära den. Jag kommer inte använda den nya gudstjänstklädnaden om jag predikar i en lokal församling som inte själv använder denna eller någon liknande. Tumregeln är för mig att ta seden dit man kommer. Vi har också fått påstötningar från företag som tillverkar olika slags högtidskläder och stolor om att det finns pastorer som ringer och vill beställa en stola som signalerar Equmeniakyrkan så om vi inte tar fram en egen kommer det troligen tillskapas en ändå. Nu finns det och den som vill kan använda det. Det betyder inte att den som vill inte kan fortsätta använda sin alba och stola från Metodistkyrkan eller sin kaftan eller sitt röcklin eller vad man nu tycker fungerar. Full frihet råder.

Kläder och vad vi har på oss är på inget sätt avgörande. Man skall använda det man är bekväm med och det man känner sig lyssnad på i. Jag fick nåden att under mina år i S:t Jakob i Göteborg finnas i en växande gemenskap där jag i perioder använde robe/gown eller alba/stola mer eller mindre ofta men alltid i det som jag uppfattat som mer högtidliga sammanhang. Tex vigslar, begravningar, dop, ordination etc. Väldigt ofta har man uttalat att kombinationen av det högtidliga som markerats av klädsel men där det folkliga har varit självklart i agerande och övriga uttryck varit något mycket positivt. Så var det för mig. Och för mig personligen är det en av mina livs största stunder när jag fick stolan hängd över mina axlar och jag fick ta på mig Kristi ok och följa honom när han kallade mig in i sin tjänst.

Full frihet råder men vid ordination talar vi ändå om att denna klädnad är påbjuden. Ordinationen är en högtid och kan för många vara en lika stor upplevelse som det var för mig. Ordinationen sker i den samlade gemenskapen i en ordning som tas fram av kyrkoledare och andra berörda inom den nationella kyrkans ledning. Den gäller alla och är inte att betrakta som förslag eller smörgåsbord att välja från. Det är en helhet. Sen kan och skall man ha synpunkter på den och vi som jobbar med saken bör lyssna och ta till oss. När det gäller de som ordineras i år har hela den gruppen varit en referensgrupp i framtagandet av den nu presenterade gudstjänstklädnaden och ingen har i de ordinationssamtal som hållits med en kyrkoledare lyft denna klädnad som ett avgörande problem eller ens en fråga. Beslutet om klädnaden och hur och när den skall användas är taget enhälligt i det som kallades kollegiet, dvs de tre nationella kyrkoledarna och de sju regionala kyrkoledarna tillsammans efter att det först beretts av en arbetsgrupp med tre personer, en person med rötterna i vart och ett utav de bildande samfunden.

I kritiken som har hörts har en del varit orolig att Equmeniakyrkans syn på pastorn i och med detta skall glida åt en mer ämbetsmässig syn. Vi är en kyrka som tydligt betonar det allmänna prästadömet men som också praktiserar ordination och ser det som viktigt att detta sker i samfundets hägn. Vi har en kyrkosyn som beskriver relationen mellan församling och samfund med termen ”ömsesidigt beroende” och vi utöver inom ramen för det omsorg och tillsyn över varandra. Det innebär sammantaget att våra pastorer använder pastorsskjorta och avskiljs för tjänst. Det är analogt med detta synsätt som klädnaden för gudstjänst tagits fram.

Slutligen bör vi minnas att denna typ av klädnad finns tydligt förankrat i många av våra internationella partners och inte minst hos de som vi ibland kallar systerkyrkor. Följ länken HÄR för att se bilder från andra sammanhang och läsa mer om Equmeniakyrkans gudstjänstkläder.

Vårt uppdrag och vår kallelse är att genom ord och handling leda människor till en livsförvandlande gemenskap med Jesus. För det krävs inga särskilda kläder. Nu finns framtaget kläder som är våra egna och som den som vill använda kan använda. Den som vill använda det man är van vid och brukar är fri att göra så. Fokus för Equmeniakyrkan är inte kläder – det är uppdraget.

Lasse Svensson, Kyrkoledare

  • Andreas Möller

    Tack Lasse för dina tankar! Jag hörde till de som höjde på ögonbrynen och rynkade på näsan när jag först hörde om detta, och för mig känns det väldigt långt borta att skaffa och använda den här sortens plagg. Samtidigt rymmer vår gemenskap också de som alltid bär robe och stola i gudstjänst, och det är lätt att glömma bort när man befinner sig på andra ”kanten”.

    Men just vid ordinationshögtiden tror jag dessa plagg kan fylla en funktion för oss alla – oavsett vilket sammanhang vi sen ska gå in i, och hur klädkoderna ser ut där. I den stunden bär samma kläder – oavsett var vi kom ifrån, vart vi ska eller hur tjock plånboken är (ett inte alls oviktigt perspektiv, minns jag från min egen ordinationsgudstjänst). Den som vill (och kan) köpa en uppsättning kan göra det, men kyrkan tillhandahåller annars kläderna till de som ordineras. Det är ett viktigt rättvise- och jämlikhetsperspektiv som tyvärr kommit bort lite i debatten.

    Efter ordinationsgudstjänsten antar jag dock att livet fortsätter ungefär som nu – för någon är det självklart att predika i jeans och skjorta, och för någon annan är det lika självklart att använda robe och stola. Ungefär som nu, alltså :-)

  • RuneB

    Undrar trots allt varför de lokala församlingarna inte fått säga sitt. Nu ställs vi inför fullbordat faktum när de som ordineras kommer i dessa nya kläder. Borde inte detta vara förankrat i församlingarna om vi skall ha en gudstjänstklädsel?

  • Eva

    Vi har också fått påstötningar från företag som tillverkar olika slags högtidskläder och stolor om att det finns pastorer som ringer och vill beställa en stola som signalerar Equmeniakyrkan så om vi inte tar fram en egen kommer det troligen tillskapas en ändå.
    Detta var det märkligaste jag läst idag, borde inte pastorerna höra av sej till kyrkoledningen och inte till företag.
    Gudstjänstkläder bygger ingen kyrka.

  • http://itpastorn.nu/ Lars Gunther

    Jag skrev den kanske längsta kritiken mot dessa kläder. I en kommentar där har jag också bemött de problematiska punkterna i detta inlägg.

  • Göran Sundquist

    Våra kläder kan hjälpa oss att bli tydligare, stryka under, det som är vårt uppdrag.Tidigt i kyrkans historia, innan Nya testamentet blev kanon och ”trosbekännelsen”, apostoliska, formulerades användes dopdräkten i söndagens gudstjänst, ”det vita röcklinet”. Varje söndag är en påskdag, festen, då vi firar Jesu uppståndelse som ju också är dopets innehåll, ”vi dör och uppstår med Kristus”
    En blå robe är ”festligt på sitt sätt, men med svag biblisk och historisk förankring…
    Att betona dopet genom att vi klär oss i röcklin, över ämbets- och ordinationsgränser, kan förena. Frågan är dock om vår tradition och vår tveksamhet till delar av kyrkans historia och ämbetssyn blockerar så att vi istället splittrar…
    Tycker själv att det skulle kännas bra om vi hade ”dopdräkten” som Gudstjänstplagg. kanske mest praktisk att den bärs av mötesledaren, som ju inte behöver vara pastorn, annars blir samtalet snart om de som läser texten ska bära den, den som sjunger, om någon spontant vill vittna, organisten, nattvardstjänarna, dörrvaktmästaren… Poängen om alla (som medverkar framme i kyrkan) har det, är att vi slipper klädfokuseringen, modefixering, ”jag har inget tillräckligt snyggt att ha på mig argumentet” men det medför att vi riskerar att det blir en ekonomisk fråga.
    Om välkomnandet, (möte/samlingen) och välsignelsen (sändningen) sker med dräkten på blir det en tydligt proklamation. Lyfta händer med i den vita dräkten understryker/förstärker orden. Dessutom är den ljusa klädnaden något som visar mot uppståndelsen visar på hopp,
    I samband med begravningar är detta extra viktigt då kroppsspråket ofta betyder mer än de ”futtiga” orden.
    Vitt röcklin till mötesledaren och vid begravning tycker jag vore ett positivt alternativ till kaftan eller mörk kostym.
    /Göran Sundquist Orsa