Sänd oss – förvandla världen!

Publicerat 2015-06-01 av Lasse Svensson

globala

Den här predikan höll jag på sändningsgudstjänsten under kyrkokonferensen och jag vill gärna dela den med er här, som ett längre blogginlägg.

Lukas 4:16ff: Jesus kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

När det i Lukas beskrivs hur Johannes döpts finns en halv vers där det inför detta faktum bara beskrivs: ”Och folket var fyllt av förväntan”.
Vi är inne i ett år där vi i kyrkoledningen initierat ett omtag som vi också gör med Kyrkostyrelsen och med en del inbjudna. Där vi påminner oss om den förväntan vi hade inför bildande. Vi har lyssnat in Toscana-resenärer. Vi har kallat till en samling i oktober. Det vi nu försöker tala om är vår förväntan just nu och för framtiden.

För oss som gemenskap kan vi ställa frågan: ”Vad var det vi längtade efter när vi bildade Equmeniakyrkan?”. Hur kan vi nu då ställa in, kalibrera, organisationen så vi mest effektivt tar oss så snart vi kan i den riktningen?
Jag tror det för de flesta av oss var en längtan efter att leva tillsammans och tillsammans uppfylla Guds kallelse. ”Då skall världen tro!”. Men det handlar inte om att organisatoriskt bilda nåt nytt för sakens skull – det handlar om att ha en öppen förväntan på vad Gud kan göra i och genom oss i vår tid.

Det finns alltid en risk att vi inte orkar leva i denna förväntan, att vi istället blir upptagna med att se om oss själva, bevaka och dra gränser. Och vi är fast i vår gamla vanliga förväntan som bygger på hur det har varit. Vi vet att Gud kan göra under, det har vi hört. Men – som någon sa – vi hör med öronen men lyssnar med erfarenheten. Det är därför det är så förtvivlat svårt att göra något nytt, vi talar om förnyelse men det är svårare med förändring.

För vi vet ju hur det brukar vara. Vi har pratat om en ny kyrka utifrån dessa tre samfund sedan 1905. Och vi har vant oss vid att tala ekumenik, att vi minskar, att vi lägger ner församlingar, att vi är en bred och spretig rörelse osv. Det är med den erfarenheten vi tolkar det vi hör. Där fastnar lätt vår förväntan. Och så blir det som förut.
Men om vi lyfter blicken mer då? Hur är det med hela landets eller hela världens befolkning? Ja, jag menar att om vi tittar oss runt i landet så är förväntan där stor! Men på vad förväntan ställs är kanske mer oklart.

Som folk vet vi kanske inte ens det själva? När vi står inför en hotande klimatkatastrof är det inte den frågan vi lägger mest kraft och energi på. En av de snabbast växande områdena i Sverige och världen är underhållningsindustrin. Vi tror oss behöva flykt och distraktion när det kan vara så att det vi behöver allra mest är stillhet och koncentration. När unga människor försöker leva upp till omöjliga ideal och vi tänker ut strategier för hur vi på ett naturligt sätt kan undgå att möta tiggarens blick utanför ICA. Mitt i detta möts vi till sändningsgudstjänst 2015 i GBG. Det är dags att vi knyter ihop detta. Vad är det vi väntar på?

Jag tror vår väntan är över. Vi kan inse det med pukor och trumpeter eller förnimma det i en stilla susning. Men jag tror vår väntan är över. Jag vill så gärna se att vi släpper våra rädsla för att tycka fel, uttrycka oss fel, att göra fel – den där rädslan som gör att slutsatsen kan bli att det säkraste är att inte göra något alls. Idag är Guds tid – Guds kairos – och när världen står i brand måste kyrkan stå upp för alla människors lika värde, för ansvarstagande för nya svenska och för vårt klimat. Inte bara för att det ju är snällt och klokt utan för att Jesu kärlek inte ger oss något val. För att vi blir drabbade. Frihet för de fångna, syn för de blinda, glädjebud för de fattiga.

Vi har i gudstjänsterna tidigare kopplat till Apostlagärningarnas inledning. Mot slutet av första kapitlet är lärjungarna upptagna med en viktig fråga rörande organisationsstruktur – en slags tidigt kyrkokonferens – och man behöver göra ett fyllnadsval in i sin lärjungagrupp. Valberedningen har tagit fram kandidater utifrån givna instruktioner. Men så när alla är församlade sker plötsligt något. Helig Ande faller över dem.

Från denna händelse brukar vi minnas just hänryckning och extas men vi kommer också ihåg att den första kristna församlingen bildas. Och varför gör den det? Det mest fantastiska denna dag är ju att kristen tro går från att ha varit en angelägenhet för en tämligen liten grupp, där man visste när nån saknades och man utförde fyllnadsval till att bli en angelägenhet för typ 5000 nya människor. Hur kom det sig? Anden? Visst! Men vad gjorde den? Folk förstod! Man kände en relevans, man hörde sitt språk, man kände igen sig. Och det är på något sätt en grundläggande förutsättning för att knyta an – att man talar språket. Man kan ju fundera på varför inte Gud istället tog chansen att tillskapa ett gemensamt språk som alla kunde förstå, nån slags andligt Esperanto. Esperanto är ju ett käckt språk som skapats för att man skall kunna förstå varandra, ett språk som talas av … i stort sett ingen… För Gud kommer oss till mötes, kommer varje människa till mötes. På vår planhalva, där vi är hemma. För vi är unika och olika. En del av oss behöver som kvinnorna vid graven bara för höra vårt namn nämnas. En del av oss är som Emmausvandrarna som behöver gå länge med Jesus vid sidan och ser ändå inte förrän något som de just behöver händer.

Så blir då kallelsen för oss utifrån Apg 1 att vittna. Det stå i Jerusalem, Judeen, Samarien och till jordens yttersta gräns. Vi tänker oss kanske ofta detta som en text som utmanar oss att dela med oss av evangeliet till hela världen, dvs också långt bort. Men idag finns också hela världen precis där du finns. Det är profetiska ord som går i uppfyllelse i vår tid, och vi får dela med oss också här. Jag bedömer det som den kanske största enskilda frågan för oss i vår tid, hur vi klarar att möta människor från olika länder, kulturer och sammanhang och dela livet och evangeliet i det sammanhanget.

Kanske märker vi också i detta att jordens yttersta gräns – oavsett om den finns nära eller långt borta – är en sak, men det kanske allra svåraste är mitt eget, mitt eget hjärta. Förvandla världen. Ibland kan jag tänkta ett det verkar faktiskt enklare än att förvandla mig själv. Den vision vi har hade i sin första version inte med ledet ”mig”. Den slutade med ”mötet med Jesus Kristus som förvandlar dig och världen”. Men vi fick lägga till ”mig” också – även om det är jobbigast. För kanske är det just jag som är fången, blind och fattig.
Jag och kanske också du behöver än mer drabbas av nöden för mig, dig och världen. Lägga bort misstänksamhet och oro för dolda agendor. Glädjas med varandra. Glädjas åt det vi känner igen och glädjas än mer över det vi inte känner igen. Glädjas över de sammanhang där skörden är rik och dit mångas ögon dras. Men också glädjas över alla sammanhang där man sår och skörden lär dröja men Gud själv ger växten. För växten ger Gud. Men ansvaret för sådd har vi. Skörda är egentligen det enklaste…
Men sådd sker i mötet med just det folk som är fyllda av förväntan. I mötet på ett språk som går att förstå. I mötet där vi vågar mötas på riktigt, som vi är. För vi är sända! Och vi är det allihop! Alla! Alla kan vara med, alla har en roll och ett bidrag. Gud begär inte att vi skall vara perfekt men önskar att vi skulle vara helhjärtade. Och det har inte med den högröstade bekännelsen att göra – man kan vara helhjärtad utan att vara tvärsäker. Men Gud kan använda oss alla! Som vi är! Det om nåt lär oss bibeln! Vilka använde Gud i bibeln?

Noa? Han hade alkoholproblem.
Abraham var för gammal
Jakob var en lögnare
Lea var för ful
Mose stammade
Gideon var livrädd
Rahab var prostituerad
Jeremia var för ung
David var en mördare
Jona smet från Gud
Petrus förnekade
Marta oroade sig
Sackaios var för liten
Paulus för religiös
och Lasarus var för död…

Men Gud kunde använda dem! För Gud är allting möjligt. Vår väntan är över – idag är Guds tid.
Låt det sägas om Equmeniakyrkans folk att de inte är perfekta, att de inte är överens och att de inte är färdiga.
Men låt det också sägas om Equmeniakyrkans folk att de helhjärtat överlåtit sig till Jesus Kristus, att de älskar sina medmänniskor och att där de går, där går de i Jesu namn!

2015 är inte bara ett år vilket som helst. Nu är Guds tid! Sänd oss – förvandla världen!

Amen!