På resande fot igen

Publicerat 2015-01-15 av

Jag packar. det har jag gjort många gånger under mina 30 år som resande förkunnare. Det är skönt att vara hemma, men än är det djupt meningsfullt att resa i evangeliets tjänst. Nu några veckor är det många ekumeniska samlingar i samband med den årliga böneveckan. Temat är från Joh.4: ”Ge mig något att dricka”. Jag skall tala om den djupaste törsten i Sollebrunn, Östersund, Umeå och Ödeshög. Bönen är som alltid, att någon, några som är obekanta med den aldrig sinande källan skall komma inom hörhåll. Flera av dem möter jag också på tu man hand i min samtalsstuga här hemma. Inte minst dessa möten lär mig vad jag skall fokusera när jag står i talarstolen, eller sitter i min skrivarstuga. Nu  packar  jag som sagt för ännu en resa och är tacksam för förbön

Liselotte J Andersson.

2015 – ett skördeår

Publicerat 2015-01-12 av

Par_Alfredsson

Så är vi igång igen med ett nytt år och nya utmaningar.

Under några veckor har jag levt med uppmaningen från vår Mästare: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens Herre att Han sänder ut arbetare till sin skörd”.

Både uppdraget och uppdragsgivaren är tydligt framträdande i dessa två bibelverser. Det är med denna inriktning och förväntan jag strax ställer in min färd till Sunne. Det skall bli ”gott” att få möta er alla igen och min bön är: Låt oss tillsammans igen slipa våra egg för uppdraget att låta fler människor få möta Jesus Kristus som Herre och frälsare! Låt oss få höra Herrens tilltal och att vi får fyllas av nöd för de förlorade, den nöd som Jesus bar på. Då kommer våra hjärtan att slå i takt med Jesu hjärta!

 

Vi hörs o ses!

Pär

Stå upp för öppenhet

Publicerat 2015-01-09 av

Starten på nya året blev allt annat än vi önskat. Attentat mot moskéer – brott mot religionsfriheten och demokratin. Och så det fruktansvärda terrorattentatet i Paris – ett brott av värsta slag mot yttrandefriheten och också mot ett öppet demokratiskt samhälle.

Allt våld och alla hatbrott måste fördömas av oss alla och tillsammans behöver vi stå upp för öppenhet och trotsigt visa vår tro på kärlekens makt över det onda. Flera demonstrationer och manifestationer har hållits för öppenhet och samhörighet. ”Kärleksbombningar” av moskéer är andra exempel på att det finns många som vill stå upp för öppenhet.

bo_460

Vi fördömer våld och hatbrott, skriver Sveriges Interreligiösa råd i ett pressmeddelande med anledning av attackerna mot moskéer. En budkavel med uppmaning Vägra hata! sprids nu runt om i landet och ska överlämnas till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke den 4 febr.

Här är texten till budkaveln:

Vägra hata!

Över hela världen förekommer våld i religionens namn. I Sverige utsätts judiska institutioner, kyrkor och moskéer för vandalisering och skadegörelse; människor trakasseras och attackeras för att de bär sina religiösa symboler. Det är oacceptabelt i ett samhälle som värnar allas rätt att tro, uttrycka och praktisera sin religion.

Som företrädare för olika religioner och trossamfund i Sverige tar vi bestämt avstånd från aggressivitet, hat och våld med religionens förtecken, både när vi blir måltavla och när det skapas i våra egna sammanhang. Vi vill i stället lyfta fram religionernas möjlighet att bidra till samhällsbyggande och demokratisk utveckling i Sverige och världen. I våra religioner finns en etik som betonar ärlighet, rättvisa, vikten av att bry sig om andra och att sträva efter det gemensamma bästa. Människor med olika religiös tillhörighet tror olika, men förenas i strävan efter det goda. Vi vill stå upp för religionsfriheten och Vägra hata!

Alla, troende och icke-troende, har till uppgift att försvara det demokratiska samhällets religions- och trosfrihet. Troende i olika samfund vill stödja varandras rätt att utöva sin tro. Vi vill också uppmana politiska företrädare, myndigheter, civilsamhällets organisationer och alla som värnar rättvisa och fred att stå upp för att Vägra hata!

Företrädare för olika religioner i Sverige förenas i detta ställningstagande mot religionsfientlighet, muslimhat och antisemitism. Denna text är antagen av Sveriges interreligiösa råd som fungerar som en nationell mötesplats för religiösa ledare. Genom detta upprop vill vi som har undertecknat uppmuntra till solidaritetsmanifestationer: Vägra hata!

Låt nu budkavlen gå vidare!

Sveriges interreligiösa råd 22 december 2014

Läs mer »

Bön (formulerad av Martin Lönnebo)

Må Universums skapare ge dig kraft
Att bryta ned misstrons murar,
Släcka hatets eldar,
dika ut avundens träsk,
och så odla rättens tegar.

Guds mod och fred till er alla!

Inga Johansson

Församlingsutveckling i en helt vanlig församling

Publicerat 2015-01-02 av

Peringe Pihlström, som varit vikarierande pastor i Bjuv, delade med mig (Per Westblom) om hur församlingen hade utvecklats under 2014. Jag blev tagen av hans berättelse och bad honom skriva ner den och nu kommer den här i vår blogg, som en uppmuntran för oss alla.

”När NFU-gruppen i Centrumkyrkan, Bjuv (Equmeniakyrkan) beslutade att lägga fram ett förslag för församlingen om att genomföra en Alphakurs under höstterminen 2014 var det inte utan en viss osäkerhet. För första gången skulle vi pröva att med hjälp av Alpha-konceptet vända oss till dem som funnits i församlingens kontaktnät. Det visade sig också vara Bjuvs kommuns första Alpha-kurs. Förutsättningarna för att lyckas diskuterades livligt. Att genomföra en kurs innebär en hel del arbete och engagemang. Kursansvariga, samtalsgruppsledare, matlagning och marknadsföring – hade vi engagerade medlemmar så att det skulle räcka? Vilket minsta antal deltagare kunde vi räkna som acceptabelt? Kanske tre? Skulle vi kunna tänkas få så många med?

Den engagerade NFU-gruppen grep sig an uppgifterna med entusiasm och tro, och eftersom vikarierande pastor hade varit med och genomfört Alpha på andra platser med viss framgång fanns erfarenheter att vila på. Det visade sig lättare än vi trott att få till stånd ett kursupplägg, där NFU-gruppens deltagare tog på sig att hålla föreläsningar från Alphas grundbok och en hel rad församlingsmedlemmar hjälptes åt att ordna med middagar under de tio veckorna kursen skulle gå. På kyrkans väl synliga gavel ut mot gatan hängde vi en stor skylt som inbjöd till Alpha och sedan väntade vi med spänt på resultatet.

När vi med förväntan och spänning öppnade dörrarna till Centrumkyrkan torsdagen den 11 september dök inte mindre än arton deltagare upp. Flera av dem var personer som haft en längre tids kontakt med församlingen, varit engagerade i scoutverksamheten, en del församlingsmedlemmar som ville stötta vänner som beslutat sig för att gå och några tillhörde gruppen av nya kontakter som kommit till under senare tid.

Så rullade kursen igång och kväll efter kväll kunde vi glädja oss åt en nästan total uppslutning av dem som anmält sig intresserade från början. När avslutningskvällen kom satt samtliga arton bänkade runt festbordet med en tre rätters middag och glada kunde vi alla konstatera att det varit en fantastisk hösttermin med mycket fördjupad kunskap om vad den kristna tron står för.

En lördag i slutet av oktober hyrde vi in oss på vaka folkhögskolan Sundsgården och inriktade oss på undervisning om den Helige Ande.

Vid utvärderingen kunde vi också se att en majoritet önskade fortsätta med samlingar under vårterminen och att det för flera deltagare varit en avgörande kurs, där man under de gångna veckorna funnit en bärande tro som man nu vill fortsätta att utveckla.

Året 2014 har varit positivt för Centrumkyrkans vidkommande med nya medlemmar och församlingsväxt som följd.

 

Peringe Pihlström

Bereden väg för Herran…

Publicerat 2014-12-23 av

stjarnan_460Bereden väg för Herran…
Det är de ord som ljudit i våra kyrkor under hela Advent och det är ju det som advent och jul handlar om. Att bereda rum för Kristus i vårt liv och i vår värld.

Vi har en vision i Equmeniakyrkan. Den är enkel och lätt att komma ihåg.
”En kyrka för hela livet – där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen”.
En vision som utgår från de ord som Jesus sa: Följ mig!
Jesus som ställde sig mitt i händelsernas centrum, som inte var rädd för att höja sin röst, som utmanade maktens människor. Jesus som umgicks med människor av olika bakgrund,som var gränsöverskridande, gick över statusgränser, nationsgränser, könsgränser, sedlighetsgränser, etniska gränser och religiösa gränser. Jesus som var på de andras sida…. Denne Jesus sa: Följ mig.

Det är samma Jesus som julens budskap handlar om och som vi vill bereda rum för.

Den politiska situationen i vårt land kräver gränsöverskridande åtgärder. Inte prestige och positionsbevarande gränsbevakning utan en vilja att möta varandra över gränser för att kunna skapa en förvandlad värld, en förändring i vår värld och i vårt land. Att vilja att se i ett större perspektiv, inte bara partipolitiskt, utan se till vårt lands och vår världs gemensamma bästa. I det läge vårt land och hela Europa befinner sig i handlar det framför allt om kunna bemöta främlingsfientlighet och tillsammans stå upp för ett öppet samhälle.

Evangeliet om Jesus Kristus är ett budskap om kärlek som vänder sig mot all form av främlingsfientlighet, diskriminering och förtryck. Guds värld är inte en uppdelad värld. Guds värld är allas värld. I Guds värld finns inte gränser, kategorisering, skilda grupper, olika raser eller folkgrupper. I Guds värld är vi en mänsklighet, aldrig ett vi och dem, EN mänsklighet, med samma värde och värdighet, med samma rättigheter och skyldigheter.

Den politiska situationen och vad som ska hända nu – allt detta handlar om att nu vara med och bereda plats för Kristus – att inte förlamas av vrede och frustration, politikerförakt och misstro, utan att mitt i krisen kunna se lite längre, se lite större, att kunna lyfta blicken, räta på ryggen och vara med och ge röst för öppenhet, påverka, och bereda rum för en bättre och mänskligare värld.

Julen handlar om att bereda rum för Kristus. Gud blev människa föddes i ett enkelt härbärge och spenderade sina första år som flykting i Egypten. I både nya och gamla testamentet står det om vårt ansvar för invandraren, flyktingen. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du ska älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.  3 Mos 19:33-34

Julen handlar också om att bereda rum för min nästa. Det är många i vår värld och i vårt land som söker rum och ny plats att bo på. Hur kan vi bereda rum, hur kan vi möta varandra från olika kulturer och bakgrunder? Hur kan vi välkomna och inkludera alla nya som kommer till vårt land? Paulus skriver i Romarbrevet – Godta varandra som Kristus har godtagit er. Gud gör inte skillnad på människor.

Under Advent och jul pågår Equmeniakyrkans Internationella insamling med temat Tänd ett ljus och vi behöver tända inte bara ett ljus utan många ljus för det är mörkt på många platser, många stora oroshärdar inte minst i Syrien och mellanöstern. Vi behöver bereda väg och rum för rättvisa och fred i vår värld. Evangeliet är ett budskap om fred, om upprättelse och befrielse. Och kanske är vårt största bidrag in i vår värld och till dem vi möter att tala hopp, att tala tro, att tända ljus och uthålligt stå upp för människors värde och värdighet, att samlas till gudstjänst och bön, att aldrig ge upp hoppet om en bättre värld, att tala fredens och kärlekens språk, istället för vapen, misstro och hopplöshet.

I många fönster runt om i vårt land lyser nu en stjärna – varför och för vem? De vise männen följde en stjärna – en stjärna för öppenhet, fred och försoning. Må vi också följa denna stjärna!

Bön:
Gud, du som är kärlekens källa
gör oss till fredsstiftare,
beredda att kalla människor vänner snarare än främlingar,
beredda att känna förtröstan snarare än misströstan,
beredda att älska snarare än att hata,
beredda att tjäna snarare än att bli betjänade,
beredda att tända ljus snarare än att förbanna mörkret.

Gud du som är ljus – kom med ditt ljus,
Tänd hoppets låga in i vårt liv och vår värld.
Amen

Med önskan om en fridfull jul och nyårshelg!

Inga Johansson
samordnare kyrka – samhälle

 

Fredsbyggande – på allvar!

Publicerat 2014-12-18 av

Idag gästbloggar Lars Ingelstam, medlem i Equmenikayrkan och en av deltagarna på Fredskonferensen i Sigtuna som Equmeniakyrkan anordnade tillsammans med Svenska kyrkan, Sveriges kristna råd och Kyrkornas världsråd.

 

10676130_812408248804962_2513583572258255704_n

 

Freden måste komma först

Gör den inte det, min vän,

kommer inget efter den.

 

Så skriver Tage Danielsson i sina Råd till ett nyfött barn. Kanske borde det räcka som råd även till oss vuxna? Men vi lever i en komplex värld. Det är inte helt lätt att reda ut hur man ska tänka och handla för fred, varken som kristen eller som medborgare.

I den kristna kyrkan har frågan om freden tagit ett par stora kliv framåt under de senaste åren. Kyrkornas världsråd började redan 2001 en process med inriktning mot våld och för försoning och fred. Den ledde fram till ett samlat Upprop för rättfärdig fred 2011. Det bryter med en många hundra år lång men rätt ofruktbar diskussion: kan man under vissa förutsättningar ”rättfärdiga” kriget? I konkreta termer formuleras nu budskapet om hur kristna människor och kyrkor kan verka för en rättfärdig fred –mellan människor och folk, med naturen och i det ekonomiska livet. Detta fick sin bekräftelse vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Busan på hösten 2013. Där slogs det bland annat fast att kärnvapen måste förbjudas på humanitära grunder, och att regeringarna bör förskjuta tyngdpunkten och fördela om pengar från militära ändamål till humanitära insatser, utveckling, fredsbyggande och förebyggande av våld. Konkret och förpliktande!

Självklart kan det inte stanna där, och det har det inte gjort heller. Equmeniakyrkan uttalade sig klart och tydligt i samma anda vid kyrkokonferensen 2014, och många församlingar har arbetat vidare: samtalat om frågorna och kontaktat politiker. Nyligen var det dags igen att flytta fram positionerna på det globala planet. Kyrkornas Världsråd inbjöd till en konsultation om Fredsbyggande i Sigtuna, första veckan i december. Equmeniakyrkan, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd var medarrangörer. Att ett 80-tal delegater från hela världen samlas kring detta tema för samtal och bön är i sig en stor sak. Samtidigt märks det tydligt att situationen skiljer sig starkt mellan olika länder och regioner. Fredsbyggande blir verkligen en mång-dimensionell utmaning.

Tre intryck från överläggningarna vill jag lyfta fram.

Försoning. Många gripande illustrationer gavs till hur hat och hämnd kan övervinnas. Delegater från bl a Sydafrika och Centralamerika berättade om hur tidigare ”fiender” som i många fall har förföljt, lemlästat och förtalat varandra kan finna styrka att gå vidare tillsammans.
Religionsförföljelser. Situationen för religiösa minoriteter (i Sigtuna nämndes framför allt kristna) har på många håll i världen försämrats. Islamisk och annan extremism har ökat och tar sig aggressiva uttryck. Religionsfriheten är starkt eftersatt i stora delar av världen. Denna trend måste brytas. Det är inte bara ett egenintresse för kyrkorna utan en förpliktande uppgift som gäller mänskliga rättigheter för alla.
Tyngdpunktsförskjutning. I linje med resolutionen från Busan (se ovan) betonades från flera håll, inte minst av inbjudna FN-företrädare, att en orimlig massa pengar går till rustningar men otillräckliga belopp anslås till humanitära och fredsbyggande ändamål. Jag hade möjlighet att i ett föredrag presentera Anders Mellbourns och min bok Fred, säkerhet, försvar som en svensk fallstudie av hur en förskjutning till förmån för förebyggande och fredsbyggande skulle kunna se ut. Representanter från ett par olika länder visade intresse av att göra något liknande. Men i många delar av världen råder ett politiskt klimat som gör att sådana resonemang ännu inte är realistiska.

Resultat då? Vi som var på plats i Sigtuna fick möta andra kristnas problem, erfarenheter och hopp. Det är ett resultat i sig. Men det kommer också bli en fortsättning: ett globalt nätverk för påverkan (advocacy) för rättfärdig fred och fredsbyggande. Jag tror att det blir en bra arbetsform. Både vår kyrkoledning och engagerade medlemmar kommer på den vägen att kunna påverka FN, EU och nationella regeringar, men också utbyta erfarenheter och inspiration. Vår kyrkas internationella namn – Uniting Church in Sweden – förpliktar oss att förena alla goda krafter.

Vem skickade hit dem?

Publicerat 2014-12-13 av

Idag gästbloggar Krister Gunnarsson, som arbetar med internationell mission och församlingsutveckling i region Syd. Det är ett mycket aktuellt ämne formulerat utifrån en stark personlig upplevelse med angelägna frågor för oss alla.

 

-Vem skickade hit dem?

-Tiggarna! Är det någon som gjorde det?

Hur kom dom till Sverige? Varför är dom i Lund? Hur kunde dom hamna mitt framför mig en fredagsmorgon kl 9.00. Det står fyra människor mitt framför mig. Tiggare! De har knackat på dörren till kyrkans expedition. Jag har öppnat den. Men jag släpper inte in dem utan går ut. Pratar med dem på gården utanför först. Varför släpper jag inte in dem med detsamma?

Kollegor kommer. Tittar. Undrar! Hänger av sig ytterkläder och hälsar varmt. Tiggarna har sina på sig fortfarande. De ska inte stanna. Inte länge. Kollegorna går in till mötet. Jag står kvar. Måste skynda mig. Ska träffa dem om en halvtimme. Tiggarna är från Rumänien. Så klart! Men ett par av dem talar spanska. Jag kan inte rumänska, men spanska. Jag ställer mina frågor.

–          Namn?

–          Ruxandra, Ciprian Petri, Livju Apostel, Crina. (namnen ändrade för att inte lämna ut dem)

Två av dom är ett gift par med fem barn i hemlandet. Men där finns inget hem. Inget eget hus. Barnen bor hos släktingar.

Varifrån? Jaså, Judetul Buzau. Vet precis var det ligger, eller rättare sagt, har ingen aning.

–          Hur länge har ni varit här?

–          En månad.

–          Hur länge ska ni stanna?

–          Tills vi har pengar till ett hus.

–          Vad kostar det att bygga ett hus i Rumänien?

–          60.000 – 70.000 Svenska kronor

Jag ser på dem. Möter deras blick. Den frågar. Vädjar. Undrar. Blicken förlängs av ord.

–          Kan du hjälpa oss?

–          Vet inte. Ska se vad jag kan göra. (Snart är det möte!)

Jag ska tala med diakonen. Har ni ett telefonnummer?

–          Ja, 0767 …..

–          Ringer er mitt på dagen.

–          När?

–          Efter lunch.

Hör hur konstigt det låter. Min tidsreferens är en mattid!

–          Jag vet att det finns människor i kyrkorna, som vill hjälpa er. Jag vill hjälpa er, men jag vet inte riktigt hur.

 

Jag håller på att måla in mig i ett hörn. Mitt i den glödheta politiska debatten om hur vi ska göra med politiken, som ska debattera och fatta riksdagsbeslut om hur myndigheter ska organisera och delegera till socialsekreterare hur de ska fördela miljarder som budgeterats för bidrag till ”dom där” människorna, märker jag att jag glider på orden.

Tiggarna går. Jag skyndar till mötet. Uppfylld av mötet med fyra frusna tiggare som jag släppt in ett enda steg, men sedan sagt ”hasta luego” till. Kontrasterna blir totalt svartvita när jag försöker bearbeta min tiggarångest genom att kommentera vad jag just varit med om med mina kollegor. Innan jag ens hunnit säga något säger en av dem.

–          Det stod fyra tiggare här utanför.

–          Ja, jag vet. Jag har pratat med dem. Släppte in dem på kontoret.

–          Men vi har ju konferens här med en massa folk.

–          Är diakonen här?

–          Vet inte. Men hon bor ju alldeles nära.

Fler kommentarer. Synpunkter. Åsikter … Jag våndas. Vill vara förståndig. Inte reagera bara känslomässigt efter att ha mött utsatta människor som dykt upp. Men tanken kommer klockrent.

–          Vem skickade hit dom?

Eller …

–          ”Det fanns inte rum …” , ekar det från en sida i en mycket gammal bok.

Det är advent. Snart är det jul. Vem kommer egentligen till mig i dom där fyra människorna?

–          Vi måste ju göra både-och. Förhålla oss till det omedelbara behovet och samtidigt göra något långsiktigt.

Jag låter så förståndig. Så frikyrkligt korrekt. Men när gjorde jag det egentligen! Och igår lekte politikerna i sandlådan.

–          Det var du som började!

–          Vems fel är det?

–          Inte mitt!

Ett riksdagsparti har tagit sju andra riksdagspartier som gisslan. Vapnet är Invandrings- och integrationspolitiken. En hotar. Sju sträcker upp armarna … eller slår uppgivet ut med dem! Och tiger. Är helt tysta. Ingen försöker på minsta sätt att kämpa emot. Vem ska frita oss, regeringen, Sveriges riksdag och hela svenska folket, från några som hotar, tusentals, ja millioner fattiga, utblottade EU-migranter, flyktingar och invandrare … och oss alla?

Det behövs någon som får ett helt folk att krypa upp ur hålorna. Som kan jaga bort beröringsskräcken. Den vi har inför integrationspolitiken, tiggarna och invandrarna. Någon som ställer sig i spetsen för en kamp – om det så är bara med några hundra, som det var för Gideon i Bibeln (Domarboken kapitel 6 och 7) och besegrar fiender som heter ”egoist”, ”självgod”, ”girig” och ”snål”. Men den allra farligaste kanske ändå heter ”feg”. Den som tiger, gömmer sig bakom andras fel, pratar om allt annat utom just vad vi ska göra med integrationen och invandringen.

Jag är skakad idag. Omskakad. Mycket otillfredsställd med mig själv. Osäker på vad jag kan … eller vill göra. Fyra tiggare från Rumänen gjorde en knut på min mage. Visst! Jag tog reda på vart man kan vända sig i Lund om man är hemlös. Skrev ner namn, telefonnummer och adresser. Jag tog ut pengar på bankomaten och la i ett kuvert som jag gav till dem med adresserna, utanför pressbyrån på Lunds centralstation. Pratade med dem igen. Lagom kort. Rädd att fastna. När jag skulle ta tåget hem till Göteborg mötte jag en av dem igen. Han gick med en handskriven skylt och en kaffeburk av papper på perrongen. Mobilen ringer på tåget. Det är den där Ruxandra, en av de fyra, som frågar mig … om jag har gjort något.

–          Har du pratat med dom på härbärget.

–          Jag ringde, men de hade telefontid till 16.00. Men gå dit i morgon!

Jag blir inte av med dem! Inte ens när jag kommer till vårt hus i Hisingsbacka. De finns på näthinnan. I huvudet. I minnet … i känslan. Ska jag någonsin bli av med dem? Eller har någon skickat dem till mig? Vem? Kan det vara han som föddes i ett stall. Som har födelsedag på morgonen den 25 december. Som vi hyllar (i bästa fall) genom att dela presenter mellan OSS som redan har allt! Jag har fått en underlig känsla av att DET VAR HAN som skickade fyra rumänska tiggare till mig idag, och nu vet jag inte vad jag ska kunna göra mer. Men jag vill göra något mer.

Nu måste ett rungande svar komma på en invandringspolitik och integrationspolitik som gått i stå. Som kidnappats av välfärdsegoister och oborstade nationalister.  Det måste komma ord OCH handling från dem som säger att de följer en stallfödd Gud. Dyrkar en flyktingkung. Ber till en Utvandrare och Invandrare. En som kanske just kommer till oss i de tvåveckorsanvända kläderna på rumänsk tiggare vid stationen i Lund.

Guds rike har en politik för kaossituationen i Sveriges Riksdag. Vem uttalar det partiprogrammet?

Vem verkställer det?

Krister Gunnarsson

 

 

 

Rättvis fred – vi vandrar tillsammans!

Publicerat 2014-12-08 av

fredskonferens sigtuna

Som ni kan läsa på vår hemsida och i media t.ex. Dagen, har vi och Svenska Kyrkan tillsammans med Kyrkornas Världsråd (KV) inbjudit till en vecka av fredssamtal i Sigtuna med deltagare från hela världen. De första tre dagarna ägnades åt att dela kunskap och erfarenheter hur man inom kyrkorna i olika länder och globalt har varit och kan vara en synlig påverkansaktör i samhället för frågor som relaterar till rättvis fred utifrån fyra dimensioner: socialt, ekonomiskt, ekologiskt och politiskt. Det handlar om hela livet!

De avslutande två dagarna ägnades åt att konkretisera vår gemensamma strävan som medlemskyrkor i KV att vandra tillsammans och med andra närstående organisationer för en värld utan orättvisa och våld. Equmeniakyrkan vill vara en fredskyrka och kommer att på olika sätt lyfta de fyra olika dimensionerna som beskrivits ovan i arbetet nästa år både här i Sverige och internationellt. Det nära samarbetet med KV och många samarbetskyrkor i olika länder, som flera av dem själva är medlemmar i KV, ger en möjlighet att påverka och synliggöra kyrkornas vilja att agera och ta ansvar i de sammanhang vi finns.

För att verkligen kunna göra skillnad genom påverkansarbete konstaterade fredsmötet att följande nyckelfaktorer behövs:

  • påverka beslutsfattare på olika nivåer samtidigt, lokalt såväl som internationellt
  • drivkraft från gräsrötterna, församlingsmedlemmar är jätteviktiga aktörer
  • resurser: människor, material, medel
  • genomtänkt strategi
  • medias roll

För att fokusera KVs arbete och prioritera några områden för oss att nätverka kring och bidra till arbetet i valdes tre områden: Genderbaserat våld, att förebygga militärt våld samt punkten om fred (nr 16) i FNs kommande utvecklingsmål (efter Millenniemålen). Equmeniakyrkan har ett engagemang och medlemmar med mycket kompetens i alla dessa områden. Nu blir det spännande att följa på vilket sätt allt detta kan konkretiseras. Några i gruppen blev kontaktpersoner att tillsammans med KVs personal dra upp planerna för nästa år.  (Hör av dig till mig om du vill vara en del av nätverket här i Sverige).

Direkt efter mötet åkte flera deltagare till Wien där 150 länder samlades under helgen för att förstärka varandras arbete mot atomvapen. Dit åkte också den kvinna som på Skavlan i fredags kväll berättade om hur hon upplevde Hiroshima och som ägnat hela sitt liv åt kampen att få stopp på detta.

Hur kan ni i din församling föra samtal och gå tillsammans på fredens och rättvisans pilgrimsvandring? Ni kanske har en alldeles speciell roll att fylla att skapa trygga mötesplatser för människor i er närhet, för människor med olika former av sår från olika uttryck för våld, övergrepp, krig och förföljelse. Världen och nöden finns runt om oss. I det lilla såväl som det stora sammanhanget – du och jag kan göra skillnad!

vita rosor

Ekumenisk internationell fredskonsultation i Sverige

Publicerat 2014-11-24 av

Ekumenisk internationell fredskonsultation i Sverige

1-5 december 2014

Fredens och rättvisans pilgrimsvandring är utgångspunkten för konsultationen som kommer att äga rum i Sigtuna. Allt arbete i Kyrkornas Världsråd de närmaste åren ska ha en koppling till detta tema och att det är livsviktiga frågor möts vi av varje dag i nyhetsrapportering både från andra länder och här hemma!

På vilket sätt kan vi som medlemskyrka i Kyrkornas Världsråd vara en del i rörelsen för fred och rättvisa? Hur kan vi göra kyrkornas medvetenhet och engagemang synliga? För visst finns det medvetenhet?! Än så länge kan vi luta oss tillbaka i vårt land och inte beröras så mycket av krig och miljöförstöring. Men när vi tittar närmare på de uttryck för våld och klimatförändringar som finns runt omkring oss går det inte att blunda längre. Vi påverkar och påverkas på olika sätt i de miljöer vi rör oss i vardagen. Guds skapelse bryts ner, människor bryts ner. Men vi kan bidra till förändring!

Vad kan vi göra konkret?

Equmeniakyrkan har en policy för fred och hållbarhet. Det är ett steg på vägen. I början av nästa år kommer det en handlingsplan. Kanske har ni något liknande i er församling. Dela den gärna så att fler kan få tips! Några kanske vill pilgrimsvandra delar av vägen till det stora klimatmötet i Paris i november 2015 tillsammans med människor från andra grupper i samhället. Så som vi gjorde till klimatmötet i Köpenhamn för några år sedan. Då var det ett specialchartrat tåg med människor i alla åldrar som brann för en hållbar värld som åkte med till Danmark och vandrade till den byggnad där världens ledare skulle fatta beslut.

 

Vad händer i Sigtuna nästa vecka?

Till fredsmötet i Sigtuna inbjuder Equmeniakyrkan och Svenska Kyrkan tillsammans med Kyrkornas Världsråd ca 80 personer från kyrkor och kristna aktörer i olika länder. Målet är att fördjupa den gemensamma förståelsen för kyrkornas roll och möjligheter att engagera sig tillsammans med andra organisationer för en rättvis och hållbar värld. Mötet ska identifiera möjligheter till samverkan, lära av erfarenheter och planera strategiskt påverkansarbete.

Lars Ingelstam från Equmeniakyrkan är inbjuden att tala om förebyggande fredsarbete och den bok han och Anders Mellbourn har skrivit ”Fred är vägen till Fred” kommer att delas ut i sammandrag på engelska.

Ett väldigt intressant möte blir det säkert med förhoppningsvis konkreta strategier som sedan implementeras runt om i världen. Det kommer mer rapporter på hemsidan nästa vecka! Vi kan alla vara med i rörelsen för fred och rättvisa… på vilket område bankar ditt hjärta?

En dag mot våld mot kvinnor

Den 25 november är den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Jag läser idag i en tidning om ett nationellt nätverk av män som vill påverka och arrangerar många aktiviteter, seminarier, samtalskvällar under en kampanjperiod de närmaste veckorna. Håll utkik i din stad, möt andra som vill vara med och förändra attityder och beteenden också här i vårt land. Vi blir tillsammans droppar som urholkar stenen! En rörelse för fred och rättvisa.

Ett fängelse kan se ut på många olika sätt

Publicerat 2014-10-22 av

I Equmeniakyrkan finns ett 50-tal medarbetare som arbetar inom Kriminalvården. Denna vecka gästbloggar Carin Hemmati som är församlingsföreståndare i Hallundakyrkan och som nyligen också börjat arbeta deltid som fängelsepastor.

Carin H april -14

Kanske kommer du att tänka på en film du sett. Långa korridorer, tunga dörrar, vakter med nycklar och fångar inlåsta i sina celler.

Ett annat fängelse kan vara byggt, som det står i nr 289 i vår sångbok, av rädslans stenar, av fördomar, okunskap och förtryck. Fångdräkten kan vara vårt eget knutna jag, vår skuld och vår skam, eller en människas negativa attityd gentemot oss.

Frihet är kanske det mest eftersträvansvärda för alla människor, över hela jorden. Det är svårt att riktigt uppskatta friheten när den är så självklar som för de flesta av oss här i Sverige.

I somras lyssnade jag på boken ”Ögonblick som förändrar livet” av Annika Östberg, som satt 28 år i amerikanskt fängelse. Sedan 2009 finns hon åter i Sverige och sedan drygt två år är hon en fri kvinna.

Det som bla slog mej i den boken var hur inhumant fångarna behandlades, inte som människor, utan som saker. Annika berättar att det var den starka vänskapen kvinnor emellan och Gudstron som hjälpte henne att orka.

I Sverige finns det 47 fängelser. Sex av dem är för kvinnor, som bara utgör ca 5% av alla intagna.

Runt om på landets fängelser och även häkten jobbar ca 150 pastorer/präster och diakoner. Det blir sammanlagt drygt 40 heltider, då de allra flesta har en deltidstjänst.

I början av oktober hade Kriminalvården i Sverige besök av en delegation från USA,  för att dela erfarenheter och jämföra sina verksamheter. ”Svensk kriminalvård står för värdighet, respekt och empati”, uttryckte sej en av de utländska besökarna.

Frågar du en intagen på ett svenskt fängelse får du säkert höra något annat.

De pastorer/präster och diakoner som jobbar på häkten och fängelser gör det inom NAV, Nämnden för andlig vård, under Kriminalvården och Sveriges Kristna Råd, men är samtidigt knutna till en lokal församling.

Sedan 1 september arbetar jag 50% på Färingsö, en kvinnoanstalt med ca 35 intagna och Svartsjö med sina ca 65 män. De båda anstalterna ligger i Ekerö kommun, på Färingsö och har bara en kohage mellan sej.

Det som slagit mej under denna tid är hur sant det är, att det inte finns något ”vi och dom”. Vem väljer sina föräldrar, arv eller uppväxtmiljö? Livet kommer till oss, men samtidigt kan vi inte bortse från det ansvar vi alla har som människor, att göra goda val, både för oss själv och för andra. Men klart är att förutsättningarna är oerhört olika och väldigt orättvisa, människor emellan.

Det är mycket frustration och mycket längtan jag möter, behov att få dela och berätta. ”Kyrkan är de enda som bryr sej om oss”, sa en man på Svartsjö. ”Ingen annan från samhället kommer ju och hälsar på oss”, sa han.

När jag jobbade min första helg, nyligen, erbjöd jag Sinnesro-gudstjänst med ljuständning.  Då berättade jag om den Förlorade sonen från Lukas 15. Det finns många bottnar och poänger i den berättelsen, men det jag ville lyfta fram var Guds kärlek, Guds gränslösa kärlek. Den kärleken som kan göra oss fria, oavsett om vi sitter bakom lås och bom eller vandrar fritt ute i samhället.

Den Jesus gör fri, han/hon är verkligen fri! (Joh 8:36)

1 2 3 4 5