Europa måste fokusera på världen och helheten

Publicerat 2015-04-24 av

medelhavet

Det har nu gått några dagar sedan den senaste tragedin i Medelhavet. Men händelserna blir kvar. För det som gnager mest är att det troligen kommer upprepas igen. Och igen. Om vi inget gör.

För Medelhavet är precis som många andra hav en plats full av möjligheter. Med rätt förutsättningar, bra vind och inte alltför instabilt väder så kan en resa till sjöss bli en underbar seglats. Men förutsättningarna är helt andra och resan farlig och allt annat än underbar för de många flyktingar som ser som sin enda chans att fly i bräckliga farkoster över detta hav.

Det är djupt tragiskt och i det närmaste provocerande att så många måste dö innan vi tydligt adresserar frågan och sträcker ut en hand. Det gäller mig och väldigt många av oss. Som världsmedborgare så kan man ibland skämmas. Skämmas över att vi som lever i ett hypermodernt samhälle inte lyckats få ordning på problematiken med människor som flyr till oss, som hoppas på ett bättre liv men som tragiskt nog mister det på havet. Europa kan inte fokusera på sig själv. Europa måste fokusera på världen och helheten och med alla tänkbara medel söka lösa våra gemensamma utmaningar.

Tyvärr finns det fler platser som pockar på vår uppmärksamhet och vi behöver oförtrutet gör vad vi kan för att vara med och förvandla världen.

Jag ställer mig bakom det uttalande som gjordes av bla Conference of European Churches tidigare i veckan:

Churches mourn loss of life on Mediterranean, call for preventative action

Together the Churches’ Commission for Migrants in Europe (CCME), the Conference of European Churches, and the World Council of Churches grieve the drowning of hundreds of migrants in the Mediterranean. As many as 700 people are feared dead following the capsizing of their vessel just outside Libyan waters. Rescue efforts are underway and so far 28 survivors have been found.

We remember in prayer those who have died and express our deepest sympathies to their families. “We deplore this loss of life,” remarked CEC General Secretary Rev. Dr Guy Liagre, “and are deeply saddened by this tragedy on Europe’s doorstep.” We pray also for those involved in the demanding rescue and recovery mission.

This catastrophe reminds us of near daily instances across the Mediterranean in which Italian, Maltese, and Greek coast guards are largely left alone in rescue efforts. Reacting to this latest tragedy, and following so many others, WCC General Secretary Olav Fykse Tveit called for “renewed solidarity and action, and for a resumption and strengthening of a collective European response.” We ask for meaningful European search and rescue efforts and call on EU Member States to contribute substantially and speedily to such efforts in order to prevent future loss of life among people driven to this desperate crossing.

Tveit added “These tragedies are strong calls for strengthening the efforts to address the root causes for poverty, social insecurity and conflicts in the countries from where the migrants are coming.”

“Only legal and safe pathways into Europe would help to prevent these tragedies from happening. This includes increased refugee resettlement and lifting of visa requirements for people arriving from countries in conflict, like Syria and Eritrea. We need safe passages,” said Doris Peschke General Secretary CCME.

Bortom Guds långfredag följer påskdagen

Publicerat 2015-04-04 av
church-535155_640

De texter i evangelierna som beskriver långfredagens händelser där Jesus korsfäst är inte svåra att förstå. Man begriper väl vad som händer. Vi har troligen inte själva bevittnat någon avrättning men vi förstår ändå väl vad som händer. Kanske för att vi är vana kyrkobesökare och känner igen berättelsen. Men kanske är det också för att även i vår tid är detta en alltför vanlig händelse. Någon dödas. Vi är vana att se bilder av och höra berättelser om människor som skjuts, sprängs, förödmjukas och torteras innan döden till slut befriar. Vi som mänsklighet är duktiga på att bygga kors åt varandra. Vi som mänsklighet tycks fast i vår långfredag. Vi har ju själva skapat långfredagen: I kyrkoåret när vi dödade Guds son som kom till jorden för vår skull, men lika mycket idag när vi som mänsklighet fyller våra tidningar med rapporter om krig, ofred, förtvivlan och misär. Vi ser vår mänsklighets långfredag i rapporter från Kenya och Syrien, om självmordspiloter och om utanförskap i vårt eget land. I vår långfredag verkar vi vara fast. Vår långfredag tycks vara sista dagen på vår vecka, i vår långfredag finns inget hopp och inget evangelium.

Men i våra tidningar kan vi bara läsa om de högsta korsen på vår långfredag, vi kan bara läsa om de folktäta avrättningarna. Men kanske är våra små personliga kors som vi reser för varandra lika sanna? Kors som bärs upp av förtal, ondska och girighet. Kanske medverkar de i lika hög grad till vår mänsklighets långfredag? Och så berövar vi oss själva en påskdag och fortsätter leva i vår eviga långfredag. Men Gud har själv strukit alla villkor för att förtjäna nåd och evangelium och bjuder oss till påskdagens ljus. Men vi kan själva trycka ner oss så vi aldrig vågar möta påskdagens ljus.

Kanske är det därför som rövaren finns där på korset bredvid Jesus. Han visste att han var en tjuv och trodde han förtjänade att dö. Längre ner på listan över tänkbara människor i paradiset kunde man inte komma. Men när han möter Jesu ögon vet han. Jesus bad inte rövaren att återkomma efter att ha gått i kyrkan några år, efter att ha bett ett visst antal böner, efter att ha gjort ett visst antal goda gärningar. Det fanns inga villkor. Nåd! Det finns det! Nåd för en ny dag, nåd för en ny vecka, nåd för ett nytt liv, nåd för en ny värld. Bortom Guds långfredag följer påskdagen. Det är den dag som Gud har skapat. ”Redan idag skall du vara med mig i paradiset”.

I mötet med Jesus Kristus förvandlas vi. I mötet med den uppståndne. Lärjungarna fick uppleva det efter att varit inlåsta och rädda efter Jesu död på korset. De kunde inte i sin egen kraft ta sig ut ur sin långfredag. Men i mötet med den uppståndne förvandlas de. Och allt blir nytt. I Lukasevangeliets 24:e kapitel kan man läsa om dem: ”De hyllade Jesus och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje och de var ständigt i templet och prisade Gud”. Men de stannade inte där. De reste och berättade för alla de mötte om påskdagens ljus, om vägen ut ur långfredagen. Livet blev sig aldrig mer likt, de var förvandlade. Och de inbjöd till förvandlande möten. Och världen förvandlades med dem.

Vi kallas till tjänst i påskdagens ljus. Att i mötet med den uppståndne lämna vår mänsklighets långfredag. Personligen och i Equmeniakyrkan.

Rocka sockarna!

Publicerat 2015-03-21 av

rocka-sockorna

En modig lillasyster, Nathea, till en storasyster Noelle med Downs syndrom, drog igång kampanjen ”Rocka sockorna i hela Sverige” och ”Vi gillar olika.” Så igår gick många barn och vuxna runt med omaka strumpor för att visa att det är bra att vara annorlunda. Genom att bära olika strumpor kunde vi visa att vi vill göra världen lite mer färgglad och kärleksfull. För det är den inte alltid. Många far illa och blir mobbade, utsatta.  ”Så om man kan man göra något åt det är det jättebra”, sa lillasyster Nathea.

Jag tog på mig omaka strumpor och omaka skor, för säkerhets skull. För jag vill också göra mig själv och andra mer uppmärksamma på att alla inte är lika, och att vi fortfarande har mycket att göra om vi vill ”gilla olika”.

Nathea blev ett språkrör för alla med funktionshinder och för alla som är olika. Jag har lärt mig oändligt mycket av att leva nära barn med särskilda behov, som är ”olika”. Om styrkor man bär på, exempelvis. En styrka är att man inte förställer sig, man säger vad man menar och visar vad man menar. Är man glad är man glad. Är man ledsen är man ledsen. Säger man tack, menar man tack. Blir man arg blir man arg. Det betyder att den som lever med ett barn med särskilda behov exempelvis aldrig behöver fundera över ordet ”verkligen”. Man behöver aldrig tänka: ”Blev barnet verkligen glad för presenten?”. Det märker man. Man behöver inte heller fundera över om barnet blivit kränkt, rädd eller överväldigad av något. Det märks.

Jag har också lärt mig mer om människors sårbarhet och människors utstuderade elakhet. Hur otroligt sårbar man är om man är annorlunda, olik. Elaka personer kan luras och utnyttja, exempelvis. Jag har också lärt mig mycket om norm, avvikande och hur svårt majoriteter har att förändras, så att minoriteter kan få rum och rymd.

Jag önskar att vi i alla sammanhang, även i kyrkan, funderar över hur olikheter ryms. Det måste innebära förändringar på många sätt. Det innebär också inre förändringar, ändrade tankemönster och upp-och-ned-vända ordningar. Jesu ord är både tröstande och uppfodrande:

”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor” (Lukas 9:47)

I morgon är det Maria bebådelsedag. I kyrkorna läser vi om hur ”en unga flicka” Maria, fick besök av ängeln Gabriel. Den berättelsen handlar om hur Gud kommer till oss, om var Gud är och om vem Gud är.

Jag har lärt mig en ytterligare en sak av att leva med barn som är ”olika”. Att det aldrig någonsin lönar sig att försöka skynda på. Det går helt enkelt inte att säga: ”vi har bråttom” eller ”men snälla skynda dig, taxin väntar”. Då låser det sig fullständigt. Det tar med all önskvärd tydlighet längre tid då.

Tid verkar inte vara linjär. Den är här och nu.

Här och nu.

Kristen tro och praktik – befriande för kvinnor?

Publicerat 2015-03-08 av

EK profilbild

Man kan göra det lätt för sig en sådan här dag. Slå in öppna dörrar. Upprepa. Säga det självklara. Kvinnor ska inte förtryckas. Kristen tro är bra för kvinnor. Jesus älskar alla. Kyrkan är en välkomnande plats för alla.

Eller så kan man säga. Tja. Det är både och.

Antingen kan man välja det tvärsäkra, försvarande eller så kan man söka en mer öppen väg, våga det ofärdiga och prövande, se tvetydigheter, erkänna brister. Jag är övertygad om att vi kommer längre om vi väljer det senare.

Den debatt som pågått i Dagens Nyheter nu i veckan, kring huruvida religion är en positiv eller negativ kraft (Professor Bo Rothstein mfl.) har präglats av tvärsäkerhet. Anklaganden och försvar. Risken är att vi döljer sanningen om vi till varje pris ska försvara eller anklaga. Religioner är varken entydigt bra eller entydigt dåliga för ett samhälle, inte för kvinnor, inte för någon. Religioner är inte heller några entydiga företeelser.

Det är just därför vi behöver fortsätta föra samtal om tro och praktik. På den internationella kvinnodagen passar det särskilt bra. När och hur fungerar kristen tro befriande för människor, för skapelsen, för barnen och när fungerar den förtryckande? När fungerar kristen tro och praktik befriande för kvinnor, och när gör den inte det?

Speciellt om journalisten Jenny Nordberg har rätt, när hon i sin krönika ”Kvinnohat ett hot mot världsfreden” i SvD 28 februari 2015, refererar till studien ”Sex and World Peace” (2012). Där har ett antal forskare undersökt graden av våld mot kvinnor i olika länder, och konstaterat att ”de samhällen där kvinnor förtrycks allra mest också är de allra mest livsfarliga, både för sig själva och andra. Graden av misshandel och förnedring av kvinnor är en indikation på hur våldsamt samhället är i stort, och hur mycket det i sin tur hotar andra samhällen. Studien går så långt som att föreslå att civilisationernas kamp i framtiden inte kommer att stå varken mellan religioner eller etniciteter, utan helt enkelt mellan de som anser att kvinnor är människor, och de som inte gör det.”

Krönikan kastar för övrigt ljus över de nyligen förda analyserna kring huruvida religion bidrar till ett samhälles bästa eller inte. Det finns uppenbart fler parametrar att ta hänsyn till, och förtryckande strukturer och könsmaktsordningar är definitivt sådana.

Så påminner Nordgren om det absurda, i att våld mot kvinnor – i krig, liksom i fredstid – ofta på sin höjd får vara en ”kvinnofråga”. Det är en fråga ”som kvinnor kan diskutera med andra kvinnor på någon kvinnokonferens någonstans. När det i själva verket borde stå högst upp på agendan för alla politiker, diplomater och krigsherrar.”

I historia och nutid finns många exempel på hur kvinnor i religionens namn har förtryckts och farit illa. Den världsvida kyrkan uppmärksammar detta genom bland annat kampanjen Thursdays in Black, som också Equmeniakyrkan deltar i. Det är en kampanj som syftar till ett uppmärksamma det sexualiserade våldet mot kvinnor och barn, både inom kyrkan och i samhället i stort. Kampanjen ingår i Kyrkornas Världsråds arbete för fred och rättvisa.   Denna kampanj är exempel på motsatsen, hur den kristna tron kan fungera befriande, verka för fred och försoning, genom bön och handling.

Jag tror inte på tvärsäkerhet och försvar. Jag tror på ärliga samtal och analyser i öppningarna mellan antingen/eller och bra/dåligt. I berättelserna om Jesus finns sådana öppningar. Jesu liv var omgärdat av ett slags sårbart skimmer, luckor från ett annat håll och konstraster, som öppnade och öppnar sprickor i murar. Det var herdar runt en lägereld, änglasång, en ung mamma, fattigdom, flykt, våld, fredsbudskap, bröd och fiskar och löften om ljus som lyser i mörker. Det var fattiga, enkla, kvinnor och män och framförallt barn, som skockades runt Jesus. Men det var också många som lämnade honom ensam. Rika höjdare som berördes, anade något, omvändes, men även andra, som inte kunde, ville, förändras, omvärdera. Det var kvinnor vid korset som uthärdade och inte övergav, när männen flydde. Det var kvinnor som gick till graven och blev de första uppståndelsevittnena.

Under lager av tolkningar kan vi ana att kvinnor varit subjekt i Jesu närhet. Människor. Som i berättelsen om kvinnan som utkorade Jesus, smorde honom till profet/kung. Markus och Matteus berättar om det. De förkunnar: ”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Mk 14:9, Matt 26:13)

Eftersom människor smorde profeter i Gamla testamentet, måste detta då, på Jesu tid, ha uppfattats som det profetiska erkännandet av Jesus. Enligt Markus var det alltså en kvinna som utkorade Jesus genom sin profetiska symbolhandling. Politiskt var detta en farlig berättelse. Så skedde en förskjutning redan inom Nya testamentet. Johannes identifierar kvinnan som Maria från Betania, som i egenskap av trogen vän visar kärlek. Lukas flyttar tyngdpunkten till kvinnan/synderskan.

Det finns fler exempel i Nya testamentet. Jesu möte med den Samariska kvinnan (Joh 4) är ett sådant. Denna kvinna kan man se som en synderska, en ”lössläppt kvinna”, eller som en religiös auktoritet som senare blev en av de första evangelisterna. Mötet mellan henne och Jesus är ett möte mellan två religiösa företrädare. Hon är samarier och han är jude. Dessa två syskonreligioner hade utvecklats olika, på grund av många stridigheter dem emellan. Judarna ansåg att samarierna tillbad avgudar, just fem till antalet. Samariernas kult var beroende av berget Gerizim, dit de ansåg att gudarna var knutna. När Jesus talar om fem män, kan det ha varit just hennes religion han syftar på. ”Du har haft fem män och fortfarande har du ingen äkta man…”, ingen fungerande gudsrelation, menade kanske Jesus. Fortfarande hade hon inte funnit det hon behövde. Man kan läsa berättelsen på olika nivåer. Man kan se det som en berättelse som härbärgerar både/och. Då handlar samtalet både om hennes relationer; till andra, till män, kanske, och om relationen till Gud. Hon och Jesus förde ett viktigt samtal om dessa syskonreligioners gudsbild och gudstillbedjan. Både för henne som enskild och för henne som representant för ett helt folk.

Johannesevangeliet i sin helhet har också ett samaritanskt ursprung och är i någon mening speciellt skriven för samarier, vilket gör just den tolkningen trovärdig. Jesus ville visa samarierna att han hade något radikalt nytt att tillföra, nämligen sig själv. En gudstillbedjan som inte är knuten till platser utan till hjärtan. Han talade om att tillbe Gud i ande och sanning, en levande Gud som vill levandegöra och frigöra, som finns nära som luften vi andas, vattnet i våra egna kroppar, i våra hjärtans pulsslag. En Gud som inte kommer i tvärsäkerhet och antingen/eller, utan föds till jorden som ett litet barn, konsekvent väljer ickevåldets väg, visar på kärlek och sanning och gudsrikets närhet och som aldrig tvingar någon till sig.

Kvinnan sa till Jesus: ”Jag vet att Messias kommer och när han kommer ska han låta oss veta allt. ”Jesus sa till henne. Det är jag, den som talar till dig.”

Så gick hon till staden och evangeliserade och många samarier kom till tro genom hennes ord.

 

 

En kyrka, ett samfund, ett sammanhang

Publicerat 2015-02-17 av

lasse_svensson__

Den senaste tiden har samtal förts om försäljning av kyrkofastigheter och hur det bör gå till, var beslut bör fattas och vart pengarna från en eventuell försäljning bör gå. Jag vill kort kommentera principen och den större bilden och inte de specifika exempel som diskuterats.

Equmeniakyrkan är en kyrka som i sin struktur drar åt det kongregationalistiska hållet. Det betyder att varje församling är självstyrande, själv ansvarig för sin verksamhet. Samtidigt bejakar vi ett konnektionalt drag, det vill säga att vi hör samman, eller som det står i Equmeniakyrkans teologiska grund: ”Equmeniakyrkan och församlingarna hör samman organiskt och lever därmed i ett ömsesidigt beroende av varandra. I solidaritet och gemensamt ansvar delar de kallelsen till tjänst i världen”. Denna ömsesidighet som beskrivs i vår teologisk grund har också sin motsvarighet i församlingarnas stadgar, eller snarast förväntas den att göra det utifrån det förslag till församlingsstadgar som Kyrkokonferensen beslutat om. I förslaget till församlingsstadgar står att vissa paragrafer skall skickas in till Kyrkostyrelsen för kommentarer. De flesta församlingar gör så och de flesta följer också de riktlinjer vi gemensamt dragit upp vid Equmeniakyrkans bildarmöte och kyrkokonferenser.

Men vad händer om en församling väljer att inte skicka in sina stadgar för påseende? Eller om församlingen inte agerar enligt de förslag som kommer från Kyrkostyrelsen? Eller om församlingen väljer att inte alls anta de församlingsstadgar som finns föreslagna? Vad händer då? Här rör vi oss i ett oprövat område. Vad är samfundets roll gentemot församlingarna som på många sätt får anses vara samfundets huvudman? Hur mycket skall samfundet styra/agera rörande en församlings angelägenheter? Är en församlings angelägenheter alla församlingars angelägenheter och därmed samfundets? Jag välkomnar ett samtal kring dessa frågor, alldeles enkelt är det inte.

Som processledare för Gemensam Framtid hörde jag inte så sällan en oro luftas om att genom att bygga en ny kyrka tillsammans med Metodister fanns risken att det skulle bli en mer toppstyrd kyrka, att det skulle bli mer centraliserat och att samfundet skulle få en alltför betonad roll. Min känsla är inte att det blivit en särskilt toppstyrd kyrka och att det nu snarare höjs röster som talar för ett starkare samfund, om texter som tydligare binder församlingar till varandra och därmed stärker samfundets roll. På vissa områden tror jag att det är rätt väg att gå – på andra områden tror jag inte det. Men låt oss föra samtalet och tillsammans diskutera hur vägen framåt ser ut.

Min tanke uppehåller sig mer just nu vid frågan om hur vi hanterar de tre orden TRO, TROHET och FÖRTROENDE. Min känsla är att även om tydliga skrivningar är viktiga handlar det ändå om just dessa ord. En församling kan kringgå skrivningar om man vill, med eller utan goda argument. Men om vi talar om en församling som lägger ner, efter lång och trogen tjänst, efter högst troligt en process av sorg och kamp, beror det inte på att tron har tagit slut. Tron är det som går vidare, sammanhanget är större, kyrkan är Guds. Det handlar om trohet, trohet mot sammanhang man finns i och trohet mot det som varit församlingens syfte och längtan, som varit föremål för offrande under kanske 100 år. Då är förtroendet viktigt. Att veta vad pengar som kommer samfundet till del efter en försäljning av tex en kyrkobyggnad används till. Att känna delaktighet i de satsningar som konferensen beslutat om, att det finns en vetskap om hur Equmeniakyrkan tänker kring återplantering och nyplantering, att den nationella kyrkans övergripande fokus handlar om församlingens förnyelse, utveckling och växt. Det förtroendet är viktigare än alla texter och dokument och bör också vara synligt i texter och dokument.

När en kyrka säljs är det alltid församlingens eget beslut. Men det bör ha tagits efter en längre process där också representanter för samfundet funnits med, representanter som arbetar efter den handlingsplan som kyrkostyrelsen beslutat om. För mig är det naturligt att tänka att de tillgångar som tillskapas efter en försäljning går till hela gemenskapen, det vill säga samfundet. Det är där vi tillsammans har beslutat hur våra prioriteringar skall se ut, där finns kompetens för förvaltning av kapital och där finns demokratiskt tillsatta arbetsgrupper som arbetar med fördelning av resurser, inte minst till det pionjära arbetet inom vår kyrka. Det kan också finnas vägar som vi gemensamt i samtal med församlingen finner möjliga och detta måste få bedömas från fall till fall. Viktigt är dock alltid att stötta varje församling i dens unika process och undvika att det tunga ansvaret att besluta vart åratal av offrande i församlingen skall ta vägen åligger några få människor som kanske aldrig önskat det ansvaret.

Jag skulle gärna se att Equmeniakyrkan mer tydligt kunde besluta att de resurser som frigörs genom försäljning av kyrkofastigheter användas till ny/återplantering och omstart. Men då behöver vi utmana varandra att bli en kyrka som på bred front och i församlingar över hela landet lever med denna fråga, blir värdförsamlingar, lyfter entreprenörer och betonar förbönen för detta arbete. Och det finns pengar kvar att satsa på församlingsplantering och omstartsarbete. Men det har helt enkelt inte funnits tillräckligt många goda idéer och projekt som församlingar och enskilda inkommit med ansökningar kring. Församlingsplantering och omstartsarbete arbete måste till stor del göras utifrån lokala församlingar och med eldsjälar som får stöd och handledning från samfundet.

Nationellt har vi arbetat med frågan och kommer under våren och sommaren intensifiera det arbetet ytterligare för att nå fram till en nationell handlingsplan. I april får vi besök av företrädare för  Fresh expressions i England som bildats av Metodistkyrkan i England och de anglikanska ärkebiskoparna i York och Canterbury. I juni är vi med på en konferens i Norge inom IFFEC och i augusti kommer vi ha en egen hearing. Allt för att lyfta denna viktiga fråga än mer i vårt sammanhang.

Plåtburkar och hjärtan

Publicerat 2015-02-14 av

Hjärta_på_is_1

Jag fick en plåtburk idag, i alla hjärtans dag present. Det är lite roligt att säga det.

Dessutom är det sant. Jag fick en plåtburk i alla hjärtans dag present. Det blir kanske inte lika roligt när jag berättar att burken är fantastiskt fin. Mörkblå med ett vackert mönster, blommor och fantasidjur på. Den går helt i stil med en massa koppar och fat vi har, och den är tänkt som brödburk till glutenfritt bröd.

Så den där burken är så mycket mer än en plåtburk. Det var en mycket bra present och jag är mycket tacksam över att ha människor som står mig nära, som förstår vad en plåtburk kan betyda.

Kommersialiseringen kring alla hjärtans dag är problematisk, så klart, av en massa skäl, inte minst för alla som längtar efter insidan av budskapet som chokladhjärtan och nallar bär.

Ändå skulle jag vilja försöka förmedla lite kärlek här. I den här bloggen. För kärlek är vad varenda människa är skapad i och till. Längtan efter kärlek är essentiell för en människa. Hon är gjord för att älskas och bli älskad. Och jag tror, på riktigt, att det finns kärlek för varenda människa. Och jag önskar den här världen mer kärlek. För samtidigt som skyltfönster, annonser och sociala flöden svämmar över av nallar och hjärtan, så slår rubrikerna emot oss: ”Barnen som väckte hatarna”, ”Ryskt artilleri i Ukraina”, ”Ny IS-attack”.

I morgon är det sista söndagen innan fastan. Temat är ”Kärlekens väg”. Så övergången in i fastan fokuserar på det viktigaste, sannaste, om vad människan är, vad tillvaron är, vem Gud är, nämligen kärlek.

Som en egen förberedelse inför fastan läser jag just nu en bok om Moder Teresa: Kom, var mitt ljus (Libris förlag 2014). Hon som vigde sitt liv för kärleken och grundade ”Kärlekens missionärer”. Boken består nästan endast av brev, mellan henne själv och olika andliga vägledare. Moder Teresa hade förstått att ”kärlekens väg” var en person, Jesus, och att hennes egen kallelse och väg först och främst var bön och mottagande, av Guds kärlek. I de utlämnande breven finns den starkaste lidelse, förtvivlan, längtan och tro formulerad. Hela Moder Teresas gärning var född ur kamp och längtan. Hon såg Jesus i varenda människa och förstod att tro, kärlek, medlidande, handling och bön hör ihop. Hon såg hur nära Gud delade människors kamp och längtan. Gatubarnens brist var också Guds. De döendes ensamhet och ångest, de som lämnats ensamma att dö i gruset i slumstäderna, var också Guds. Hon hörde och förstod orden: ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta har ni gjort för mig” (Matt 25:40), och de orden lämnade henne ingen ro. Hon kämpade i år, skrev brev på brev, för att förmå biskopar och beslutsfattare att bejaka hennes kallelse att få starta sin missionsverksamhet. ”Jag måste föra ljuset till de fattiga och de fattiga till ljuset… Jag måste gå in i mörkret.” Hennes brev andas en mystik tro, där hon bara måste hjälpa människorna. Ropen hon hörde kom från såväl barnen, mammorna, de döende, som Gud själv. Och alltid, ständigt, strävade hon efter godhet och kärlek. Hennes mantra var: ”Le alltid”.

Det finns något totalt ouppnåeligt i hur Moder Teresa klarade av att gå kärlekens väg. Samtidigt något totalt möjligt. För det hon också säger är: ”Leta inte efter det stora, gör bara små saker med stor kärlek… Ju mindre saken är, desto större måste vår kärlek vara”.

Och då är vi tillbaka i vänlighet, som inte ska underskattas. Kanske plåtburkar. Men framförallt bön och rannsakan. Att söka Guds kärlek. Och den är inte långt borta från någon enda människa. Det är det som är budskapet i morgon. Episteltexten beskriver den kärleken (1 Kor 13:1-13).

Vår kallelse är att vara ljus

Publicerat 2014-12-03 av

candle-225036_640

Dagens besked om omval har väckt starka reaktioner. Många känner oro och det rådande årstidsmörkret, kan framstå som än mörkare.

Det kan finnas olika uppfattningar om huruvida vår statsminister Stefan Löven skulle agerat på annat sätt, tidigare och nu. Det kan råda olika uppfattningar om huruvida oppositionen skulle agerat på annat sätt, tidigare och nu.

Oavsett uppfattningar, tror jag att många av oss kan vara överens om att det krävs både kreativitet och en vilja till överskridande lösningar i den situation vi nu befinner oss. Jag kommer att be för våra politiker, för samarbetsvilja, ansvarstagande och en vilja till inlyssnande och dialog. Jag önskar att våra politiker söker det gemensamma bästa.

Världens och Sveriges utmaningar är för stora för något annat alternativ. Vi ser ökade flyktingströmningar och klimatfrågorna är akut angelägna. Det råder konflikter och oroligheter på många håll i världen. Som kristna är vi kallade att visa gästfrihet för främlingen, ta vårt förvaltaransvar för världen på allvar. I veckan är vi som Equmeniakyrka medarrangörer för en fredskonferens i Sigtuna. Där diskuterar kyrkoledare och fredsaktivister från hela världen hur kyrkorna kan ta ett ökat ansvar för världens utmaningar. Under konferensen arbetar man med fredsfrågan i bred mening – fred med skapelsen, fred mellan folken, fred på marknaden och fred i samhället. Här finns också företrädare för FN representerade, beslutsfattare från olika delar av världen. Det är ett ljus i mörkret.

Det är aldrig vår sak att förbanna mörkret men alltid vår kallelse att istället tända ljus. Och vara ljus. Vi får nu en chans som vi inte bett om, att än en gång göra vår röst hörd. Och den chansen ber jag att vi tar vara på och visar vilket Sverige vi vill leva i, ett Sverige som är en trygg plats och en möjlighet. Ett Sverige som är ljust för att du och jag och vi tillsammans lyser upp vårt land och vår värld.

Låt oss förenas i bön för vårt land, för politiker och för oss alla som bor här. Låt ljuset lysa klart. För när det är som mörkast är också ljuset som närmast.

”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”. Jes 9:2

/ Lasse

Obehag föder motstånd, förhoppningsvis tydlighet och handling

Publicerat 2014-11-17 av

And_then_-_November_(6310199747)

Jag tycker om den här tiden på året, för att jag inte tycker om den. Den är så sträv, liksom, årstiden, månaden, november. Oktober kan man ju älska. Det är höstlöv i klara färger och ibland skiner solen. Men nu är grådasket kompakt. Det är ganska fascinerande hur en himmel kan vara så grå. Och det är inte ett dugg konstigt att vi påverkas av det. Om vi till och med påverkas av vilka kläder vi har på oss, är det inte konstigt att vi påverkas av hela den tillvaro som omger oss. Men, det är bra med saker och tillstånd man inte tycker om. Det gör motståndet tydligt. Det är okej att inte tycka om, man vet vad man inte tycker om. Man vill värja sig. Obehaget föder ett motstånd.

Kyrkoåret följer passande nog årstiden. I söndags var temat ”Vaksamhet och väntan”. Texterna är sträva och allvarsamma. I kyrkan jag gick till var det barnmusikgudstjänst. De vuxna som inte ville vara kvar i hela gudstjänsten fick gå till sin söndagsskola. Alla barn och vi andra som var kvar i kyrksalen fick höra att det är bra att vara förberedd. Det är bra att ha flytväst, att veta vad nödutgången är, exempelvis, så man är förberedd om det händer en olycka. Vi fick höra om Noa som förberedde sig inför en översvämning. Och vi fick höra att Gud har lovat att vara med oss, även när, och om, det svåra inträffar. Nästa söndag är det Domsöndagen.

Obehag föder motstånd, förhoppningsvis tydlighet och handling.

En av de motståndskampanjer jag är stoltast över är svart torsdag, Thursdays-in-Black. Det är en kampanj för att uppmärksamma och bekämpa det sexualiserade våldet och våld i alla dess former. Målet är en värld utan våld och våldtäkt. Det var förra hösten när alla världens kyrkor möttes till Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Sydkorea, Busan, som kampanjen lyftes på nytt. Inte i plenum, utan från golvet. Det är en slags nätverksrörelse. Den har pågått i omgångar sedan 1980-talet och levt kvar i enskilda kyrkor. Framförallt är det systrar och bröder i Syd som varit uthålliga.

Thursdays-in-Black_ny

Det var några månader efter generalförsamlingen, som jag såg en statusuppdatering på facebook. En vän från Norra Indien var klädd i svarta kläder och visade upp en enkel handskriven skylt med texten ”Thursdays-in-Black”. Hon skrev om hur de kampanjar mot trafficking och både uppmärksammar och skyddar flickor som utsätts för våld. Bland annat pratar de med taxichaufförer. Då kom jag på att det var detta vi hade lovat varandra i Busan, att varje torsdag ha svarta kläder. Det är både en protest och en bön. Det är ett sätt att säga att man sörjer, att man är medveten om våld och lidande. Det är ett sätt att aktivt gå in i bön och en slags fasta, en dag i veckan. Det bottnar i tron på att Gud vill fred och rättvisa, att Jesus kom som en fredsfurste och med icke-våld bekämpade våldet och alltid stod på de minstas sida. Det är också ett tillfälle att arbeta aktivt, driva opinion, granska och förändra. Så jag bestämde mig då, att varje torsdag, till dess våldet upphör, ha svarta kläder. Jag skrev det i sociala medier och fler hängde på. Passande nog deltar nu alla Sveriges kyrkor i den här kampanjen under Globala veckan.

Månne blir november just så lite ljusare. Mörkret blir tydligt, men så även ljuset. Den kristna tron är tro på att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det (Joh 1:5). Den kristna tron är även tillsammans. När vi tillsammans i Guds kraft, exempelvis under Globala veckan, arbetar och ber, kan världen förvandlas. Domsöndagen nästa söndag handlar om det. Jesus gav sitt liv för alla människor och ska till sist göra slut på ondskan och upprätta de förtryckta.

Hela världen

Publicerat 2014-11-15 av

IMG_3191

När jag skriver detta blogginlägg sitter jag i en båt på världens längsta och viktigaste flod – Nilen. I alla fall säger guiden att det är så. Jag befinner mig på besök i Egypten och hos vår samarbetskyrka The Synod of the Nile som är en presbyteriansk kyrka. Anledningen till att denna resa blir av just nu är att seminariet här – The Evangelical Theological Seminary in Cairo – firar 150 år. I morgon åker jag vidare till Libanon och Beirut för att där möta Fadi Dogher som är kyrkoledare i Nationel Evengelical Synod of Syria and Lebanon.

De gånger jag haft förmånen att representera Uniting Church in Sweden (Equmeniakyrkan) internationellt är det slående hur stor skillnad religionen och trons plats har i samhället jämfört med i Sverige. Det personliga planet kan man såklart inte uttala sig om men vad det gäller synlighet i samhället menar jag att det finns en tydlig skillnad. Det gäller också förhållningssättet till religion och religiositet.

I Egypten hoppas man nu att det kan bli parlamentsval under först halvan av våren någon gång. Med den arabiska våren i färskt minne och med två tidigare presidenter i fängelse är det inte utan att det finns en viss spänning kring det politiska läget i Egypten. Refat Fathy som är kyrkoledare i The Synod of the Nile tror att valdeltagandet kommer vara högt, inte minst bland kristna då man nu också kan rösta på en person som är kristen. Och det menar han att många muslimer också gör. Han gissar att det kan bli ca 20 % kristna i parlamentet medan det i hela landet bara finns ca 15% kristna.

Jag tänker på hur det är i Sverige. Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister bekänner sig som kristen och talar om Jesus som förebild. Hon berättar om hur hon upplevt att Gud har kallat henne till att hjälpa människor som har det sämre, att göra världen mer rättvis. Kritiken låter inte vänta på sig och i media raljeras det över hennes tro. Religionsfrihet verkar ibland snarare handla om frihet FRÅN religion.

IMG_3162

Här i Egypten blir det så tydligt med glädjen över att man får utrycka sin tro fritt. Det blir så tydligt att religionen och tron är något som stärker samhället, som ger mening och rytm. I Sverige är kyrka och stat skilda åt och det är bra. Men kyrkan, staten och också andra trossamfund bygger samhället tillsammans. Det är viktigt. Det är och behöver inte vara det ena eller det andra.

Trots den senaste tidens märkliga påhopp på Alice Bah Kuhnke tror jag ändå att vi just nu ser religionens återkomst. Det materiella världen vi tillbad har liksom inte levererat som vi trodde. Vi ser fler människor runt oss tala om sin tro. Vi får fler nya svenskar som ser det som självklart att ha en tro och en ynnest att få utöva den. Då syns den också.

Detta utmanar mig. Vi har dessa dagar haft samtal om hur klimatet och situation för missionärer kan bli bättre. Missionärer i Sverige alltså. Det finns en del i vårt sammanhang och de kommer bli fler. Kanske kan din församling stötta? Vill din församling ta emot en medarbetare från till exempel Syrien eller Egypten?

Världen krymper. Men Nilen är fortfarande världens största flod. Säger han igen.

IMG_3155

Inte i eller av mig själv men med Guds hjälp

Publicerat 2014-11-05 av

skogskyrko

Helgen har gått. En helg som för fler och fler verkar växa i betydelse. Alla Helgons dag, alla själars dag och såklart numer också Halloween. Helgen har för mig och många andra betytt en promenad till kyrkogården, eftertanke och saknad. Det är naturligt för oss att i allhelgonatid tänka på de döda, på vad de betytt, vad de har gjort och vad de har banat väg för.

I vår tradition talar vi inte så mycket om helgon, men inte minst från den rot-tråd hos Equmeniakyrkan som kommer från Metodistkyrkan talas det mycket om helgelse. Möjligheten att växa i tro, att mer och mer likna Jesus. I den prövning som gjordes för att antas som präst inom Metodistkyrkan fanns det en fråga som stack ut och som jag minns det formulerades: ”Förväntar du dig att bli fullkomlig i kärlek i detta livet?”. Svaret som man föreslogs ge var: ”Ja, med Guds hjälp gör jag det”. Inte i mig själv. Inte av mig själv. Aldrig. Men med Guds hjälp är ju… allting möjligt. Jesu Kristi personlighet är ett strävandemål och Jesu Kristi kärlek är bränslet i det strävandet.

Likna Jesus…? Hur gör man det? Hjältar som klarar allt, som aldrig tvekar och aldrig någonsin sviker? Sådana hjältar finns inte. Det är ju inte ens att lika Jesus. Inte ens Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, gick utan att tveka in i svårigheter. Också Jesus bad att få slippa. Människan behöver föredömen både i tro och i tvivel. Båda delarna måste finnas och därför är det så viktigt att inte blanda ihop helgon med hjältar. Hjältarna klarar alltid skivan, men ett helgon är inte den som förmår hålla fasaden sprickfri, utan den som kan leva nära Gud med sina tvivel, och som orkar hålla fast vid Gud också när hjältemodet sviker. De som inte tar allt för givet men ändå håller fast vid Gud. Kanske är det egentligen där den starkaste tron finns. Man kan vara helhjärtad utan att vara tvärsäker.

Hjältar, så som vi oftast tänker oss dom, finns faktiskt inte. Bara människor som gör Guds vilja. Att göra Guds vilja är att våga vara närvarande i smärtan och vara vaken i sorgen, att våga stå naken i tvivlet och att orka vila i ovetskapen. Detta gör vi INTE av oss själva utan i Jesu kraft och efter ett exempel satt av människor som vi kanske just nu tänker på, som vi tänkt på och saknat i helgen som gått.

Även när vi nu minns de som har gått före och lär av dem betyder just detta också att stafettpinnen nu är lämnad vidare, till oss. Inte så att vi skall glömma men att vi med deras vackra och viktiga exempel kan vi gå vidare i det liv som är vårt. Eller med ord från Hebreerbrevet 12: ”När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare”.

1 2 3 4 18