Tillsammans skapar vi hopp!

Publicerat 2014-09-18 av

Som kyrkoledare har jag förmånen att resa mycket. De flesta resor går till lokala församlingar. Andra resor går utomlands och till diverse årsmöten och liknande mötesplatser. Möten med församlingar, och inte minst på olika sätt växande församlingar, är de besök som ger mest hopp. Hopp om framtiden. Hopp för Guds rike, i Sverige och resten av världen.

I våras hade jag förmånen att besöka Equmenias riksstämma i Eksjö. Det var också en samling som gav hopp för framtiden. Dels för att det var lokala församlingar som arrangerade på ett föredömligt sätt och visade på visade på kraften i vår rörelse. Kraften i det ideella engagemanget när det frigörs. Att få se alla ombud och deltagare anlända från Sveriges alla hörn gav dock ännu mer hopp. Människor med brinnande hjärtan. Människor som lägger en helg för att tillsammans diskutera och be kring Equmenias framtid. För att unga människor skall få goda möten och få växa också i tro.

När kom du själv till tro? Inte så få av oss svarar att det var i tonåren eller åren däromkring. Min gissning är till och med att de flesta av oss fann en kristen tro och påbörjar ett livslångt lärjungaskap under tonåren. Vad drar vi för slutsats av det? Rimligen drar vi slutsatsen att barn och ungdomsverksamhet är viktigt. Riktigt viktigt.

Och jag tänker att det som är viktigt vill vi vara med och satsa på och bära i bön och i ekonomiskt ansvarstagande. Därför vill jag konkret be dig vara med och be och offra av dina pengar till Equmenias arbete. Att vara med och dela det trotsiga hoppet om en bättre värld nu och i morgon. Att skapa förutsättningar för fler att få del av detta hopp.

Barn och unga är på ett särskilt sätt vårt hopp. ”Equmenia – där barn och unga växer, i gemenskap med Jesus och varandra”. Jag är stolt och glad över att få leda en kyrka vars ungdomsorganisation formulerar sin dröm så rakt och enkelt. Det handlar kort och gott om gemenskap med varandra och med Jesus. Och att växa.

Jag hoppas och tror att Du/Ni vill vara med och be och samla in pengar till Equmenias arbete!

Lasse

Banner till Equmenia

Efter valet

Publicerat 2014-09-15 av

Valet

 

Idag vaknar vi upp till ett nytt Sverige. Det gör vi alltid i någon mening dagen efter ett riksdagsval. Vi vet vad vi som samlad valmanskår tycker och vill, vi vet hur många som inte tyckte det var tillräckligt viktigt att ens rösta. Vi vet vilka av folkets företrädare som skall styra och representera vårt land de kommande åren.

Men idag är det ändå annorlunda. Dels det märkliga läge som vi lärt oss tala om som parlamentariskt osäkert där vi ännu inte vet vilka av våra företrädare som kommer styra landet. Men framför allt känns det annorlunda då Sverigedemokraterna fördubblat sitt stöd och nu verkar landa på cirka 13% av avgivna röster.

För min del känns det skrämmande. För mig är Sverigedemokraterna ett parti som i ett flertal avgörande frågor står mycket långt ifrån det som kristen tro handlar om. SD har ett minst sagt grumligt förflutet och en mycket oklar nutid. SD och kristen tro och praxis går för mig inte ihop. I det märkliga läget vi står i vad gäller regeringsbildandet, och med så pass starkt stöd för SD, utgör det en farlig frestelse att samarbeta med SD, om så i bara några frågor. Samtidigt höjs rösterna som säger att taktiken att isolera SD inte heller fungerade – låt SD nu komma med och ta ansvar. Men hur respekterar man då den överväldigande majoritet på ca 87% som inte röstade på SD? Där människor tydligt tagit ställning för en annan politik, människosyn och värderingsgrund än den som SD står för.

En viktig fråga för den fortsatta processen är hur vi skall förhålla oss till de personer som röstade på SD. Jag läser kommentarer i sociala medier som utgår från att 13% av svenska folket är rasister. Jag är övertygad om att så inte är fallet, även om en hel del som lagt sin röst på SD säger att det beror på partiets hållning i frågor om invandring och integration. Troligen handlar det också om en protest mot etablissemang, misstro mot etablerade politiker och frustration i en på sina håll tydligt krackelerande välfärd. Det handlar om oro, ovisshet och missnöje. Och det behöver vi alla ta på allvar. Oro, ovisshet och missnöje är känslor vi alla kan känna – men 87% av oss tror att lösningen är en annan än att spara på stöd till de mest utsatta för att lappa ihop välfärden. Oavsett om vi tror på en höjd skatt eller bättre företagsklimat så tror vi det finns en annan politisk väg. Och det behöver vi fortsätta att oförtrutet dela med oss av. Utan att skapa ytterligare exempel på ”vi och dom-samhälle”. Till varandra. Som medmänniskor.

Mitt i allt behöver vi troligen påminna varandra om att vi har vårt hopp i Gud. Och vi får tro och lita på att Gud som är skapelsens och frälsningens Gud verkar i och genom sin kyrka. Vi får vara Guds redskap också i denna tid som är vår. Kyrkan är Guds men består av oss ofullkomliga och kämpande människor som inte alltid förmår göra det goda, det rätta. Vi får också i tider som denna påminna om möjlighet till omvändelse, självrannsakan, ödmjukhet, förlåtelse och fortsatt bön och handling. Det är inte i egen kraft vi verkar utan Guds Ande genom oss. Så blir också vi bärare av hoppet. Vi som kyrka. Vi kan tala om kärlek, vi kan berätta om Jesus som själv var flykting. Vi kan – som många av oss gjorde från predikstolen på själva valdagen – påminna om kärleksbudet. Vi kan tala medmänsklighet och värme. De lokala församlingarna inom Equmeniakyrkan är som jag ser det ett av Sveriges absolut bästa verktyg för skapandet av mötesplatser för en gemensam värdegrund som talar om människors lika värde. Vi finns i stort sett i alla kommuner. Vi finns i små och stora orter, vi har kontakter över hela världen och vi tror på evangelium för alla. Vi bekänner en tro som bygger på Jesu död och uppståndelse, en tro som rör alla. Vi tror på bönens makt att förvandla människor, vi tror på en levande Gud, vi tror på en kyrka för hela livet, vi tror på ett möte med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen. Det är dags för det nu.

Tårar och hopp

Publicerat 2014-09-08 av

Jag firade gudstjänst i Equmeniakyrkans Jakobsbergskyrkan igår. De hade en slags nystart/omstartsdag, invigde en helt nyrenoverad kyrksal med nytt golv, firade gudstjänst och pratade framtid under eftermiddagen. Mitt under den festliga gudstjänsten började en man att be på arabiska. Jag förstod vad han bad, fast jag inte förstod. Han bad för sina förföljda kristna släktingar, vänner och andra trossyskon i Irak. Efter gudstjänsten grät han. Han stod omgiven av några nära vänner. Jag grät också då. ”De skär halsarna av folk”, sa han, och visade hur det går till. ”De buntar ihop dem och dödar dem. Det är som under nazityskland”. Jag stod tyst. Men så sa jag att vi firar en ekumenisk gudstjänst i morgon kväll (idag kl 17 i Storkyrkan i Stockholm). Vi ska be och manifestera för de förföljda kristna i Irak och Syrien. Han frågade efter adressen, men sa också: ”Det hjälper inte att bara be. Världen måste göra något, sätta stopp”.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt skrev på twitter i början av augusti att hans telefon har ringt hela tiden i sommar. Även på Equmeniakyrkan har telefonen ringt mycket och mailen har kontinuerligt strömmat in. Få somrar och höstupptakter har varit mer turbulenta. Ukraina, Irak, Syrien, Libanon, Gaza, Liberia… skogsbränder, översvämningar, krig, ebolautbrott, förföljelse. Det har handlat om klimatförändringar, krig och sjukdomar.

Det är lätt att bli uppgiven och rädd.

Jag hade ett viktigt samtal med min 13-åriga dotter för ett tag sedan. Vi pratade om just rädslor. Jag berättade att när jag var i hennes ålder var vi rädda för ett nytt världskrig. Jag är ju uppvuxen på 70-talet under det kalla kriget, upprustningen, Ryssland och USA. Vem skulle först trycka på kärnvapen-knappen? Det var många kvällar jag hade svårt att somna. Idag berättar min dotter att ”alla” är rädda för att jorden ska gå under på grund av klimatförändringarna. ”Alla i min klass, alla jag känner.” Hon säger: ”vi vet ju att jorden till slut kommer att slukas av solen… vi undrar om vi kommer att hinna bygga nya stora rymdfarkoster som kan rädda jordens befolkning innan antingen solen hinner sluka jorden eller jorden gå under i en naturkatastrof och när ska USA, Kina och Indien fatta att vi måste göra något nu? Jag tycker att alla borde sluta köra bil”.

Så pratade vi lite om vad vi faktiskt kan göra. Det finns ju massor vi faktiskt kan göra. Exempelvis inte köpa så mycket nya prylar, äta mer klimatsmart och åka mindre bil. Vi kan påverka makthavare och i alla fall jag kan rösta. Men framförallt sa jag, så tror jag att Gud håller allt i sin hand. Och även om det kan vara svårt att känna så förtröstar jag och litar på Gud. Jag tror inte att den sista sanningen är katastrof utan befrielse. Jag tror på Guds löften att vi inte ska vara rädda, att Gud är den första och sista och att det är Gud som är frälsaren, inte vi. För även vi kristna kan låta som nya värsta sortens domedagspredikanter när vi förkunnar klimathotet som att allt endast hänger på oss själva. Vi förmedlar inte hopp och inte tro om vi inte samtidigt kan berätta om Guds löften. Som i Jes 9: 2-7:

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
/…/
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Jag tror inte att den sista sanningen är katastrof, utan befrielse. Men vi behöver kunna möta våra smarta, välutbildade barn och tonåringar idag. De växer upp med en helt annan kunskap och insikt inom naturvetenskap än vad i alla fall jag har. De har en radikalt annan världsbild. Till dem behöver vi kunna tala hopp. ”Vi tror ju på uppståndelsen!”, var den hälsning vi som besökte United Methodist Church i USA i våras, fick med oss. ”Vi tror att världen kan förändras!”.

Jag tror på bön. Jag erfar det ofta själv, hur förbön hjälper. Och vi fortsätter att be för världen, för våra förföljda trossyskon, för skapelsen. Jag tror också på påverkansarbete. Jag är glad att vi som liten Equmeniakyrka också är en del av den världsvida kyrkliga gemenskapen inom exempelvis Kyrkornas Världsråd och dess påverkansarbete. Jag är glad för det vi gör tillsammans med andra kyrkor i Sverige, även om vi kan göra mer. Jag tror också på praktiskt handling. Jag tror på ”levande brev och vittnen” som vi sänder ut som missionärer och följeslagare i världen. Vi kan också var och en öva oss i omvändelse, söka en enklare och mer barmhärtig väg, öva oss i generositet, delande och förnöjsamhet. Förändring sker alltid inifrån och nedifrån. Men jag tror också på kunskap. Jag tror att vi kan använda vår kunskap till både ont och gott (1 Mos 3:5). Och de där 13-åringarna, exempelvis, ger hopp. De som redan är igång med att försöka fundera ut lösningar på jordens konflikter. Så låt oss lyssna på dem, lära av dem och vara beredda att stötta, kreativa, unga, lösningsorienterade entreprenörer.

Men först och sist, ber jag om förtröstan, till Gud, livets upphovsmakare och fullkomnare, som i Jesus kallar till omvändelse och efterföljd, som har lovat att befria från rädslans, skuldens och handlingsförlamningens slavok (Gal 4:31-5:6). Som också, och framförallt, har lovat att alltid vara med, aldrig överge, och stödja genom Andens kraft. Så att vi kan hoppas uthålligt (Rom 8:23-27). För det är hopp som skapar frihet som skapar tro som gör handling möjlig.

Hopp och tårar. Det ena utesluter inte det andra.

Sofia Camnerin

 

En fredens och rättvisans pilgrimsvandring – tillsammans

Publicerat 2014-07-05 av

Jag har all respekt för informationsmättnad. I mina flöden på sociala medier, i andra medier och forum flödar det över av viktiga insikter, reflektioner och stort engagemang. Almedalsveckan pågår för fullt exempelvis, samt mötet med centralkommittén i Kyrkornas Världsråd. Hemma i Equmeniakyrkan börjar Hönökonferensen idag. I morgon börjar Baptist World Alliance sitt årsmöte. Det kommer alltså fler insikter, reflektioner och engagemang. I mina flöden… i andras.

Jag tror att en av de viktigaste insikterna i vår informationstäta tid är att komma till besinning om att det inte är vi själva som är tillvarons centrum. Inte minst i Sverige, där vi så ofta tror vi lever i världens mittpunkt och att våra egna liv, tankar och åtaganden är de mest intressanta. Därav min egen informationsmättnad och respekt för att denna blogg endast förstärker andras. Ändå skriver jag nu en lång blogg.

För jag är uppfylld av den övning som pågår här. Den är motsatsen till den isolering och ensamhet som återstår när vi skapar våra egna universum. När vi möts – hela världen, bokstavligen, på Kyrkornas Världsråd – pågår en övning i att inse att vi själva inte är världens centrum. Vi övar praktiskt i våra beslutformer, exempelvis. Vi praktiserar konsensus och inte majoritetsbeslut. Det handlar om att lyssna aktivt till varandra och ta ansvar för helheten. Inte om att vinna eller förlora debatter. ”Vi är systrar och bröder i Jesus Kristus”. Vi uppmanas att lyssna respektfullt och acceptera skillnader.  I bibelstudier och gudstjänster påminns vi om att Gud har skapat en pluralistiskt och biologiskt diversifierad värld och att allt skapat, allt, tillhör Gud. Därför kan Jesus säga till lärjungarna att ”Herren behöver den”, när det handlar om en ungåsna (Luk 19:31) och därför kan Hesekiel skriva om en mångfald av liv i Guds skapelse, om att allt ska leva, om frukt som ger föda och blad läkedom (Hes 47:9-12). Därför kan vi be ”Vår Fader, ge oss idag det bröd vi behöver.” Vi kan be om att få och om att ge förlåtelse.

Det är ”interconnectedness” det handlar om; samhörighet, sammankoppling, relationer. Det tror jag är essensen av vad ekumenik är, vad kyrkans kallelse är (”så att de blir ett” Joh 17:11), vad vår kallelse är som människor. Alla människor är skapade till relationer, samhörighet, gemenskap, att få höra till – andra människor och vårt ursprung, vår källa och vårt mål – Gud.

För Oikos – Guds hushåll – hela den bebodda världen – är ingen oskyldig plats. Vi har, som sagt, bokstavligen hela världen i rummet. Vi får rapporter om klimatförändringar och klimatflyktingar – som redan är många fler är krigsflyktingarna. Vi hör rapporter från Syrien, Irak, Ukraina, Nigeria, Sudan och Korea. Vi uppmanas att se och benämna, också hemma hos oss själva, synden. ”Klimatdestruktionen är synd mot Gud”, exempelvis. Vi hör koreanen Gil Won Oks berättelse om hur hon som liten flicka och tonåring tvingades till sexuellt slaveri åt den japanska militären. Idag är hon 86 år gammal. Hon hälsar: ”Om vi vill livet, måste krigen ta slut, vi behöver sanning och rättvisa för att nå fred. För fred är Jesu Kristi vilja. Vi behöver verkligt deltagande, vilja till aktivt lyssnande, engagemang, verklig solidaritet och gemenskap. Vi är kallade till att dela, berätta och lyssna.”

Som kyrkor tillsammans är vi inbjudna att under den närmaste 7-års-perioden gå en fredens och rättvisans pilgrimsvandring tillsammans. Vi, som medlemskyrkor i Kyrkornas världsråd har detta tema.

Det är ett nytt sätt att tänka och forma, såväl organisation som projekt. Det är ett mer dynamiskt sätt som förutsätter vara lika mycket som göra, och att vi som kristna över hela jorden, besinnar att vi går tillsammans i Jesu efterföljd, i helig Andes kraft och närvaro. Det är inte en vandring till en viss geografisk plats, inte heller aktivism. Det är en förvandlande resa som Treenig Gud kallar oss till i väntan på Guds rikes fullbordan.  Det är en resa som är påbörjad. Den behöver konkretion, inte minst lokalt och den behöver teologisk fördjupning, reflektion och tolkning. Den behöver också förstås i samklang med övriga nyutkomna dokument från Kyrkornas Världsråd. ”Kyrkan – på väg mot en gemensam vision”, samt ”Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring”.

En fredens och rättvisans pilgrimsvandring förutsätter en förvandling inifrån och ut, nedifrån och upp. Försoning. Relationer. Överlåtelse. Engagemang. Samhörighet.

En sådan fredens och rättvisans pilgrimsvandring tillsammans med världens kyrkor och andra som vill gå med, förbinder och helar och förvandlar. Jag tror det. Jag ber om det och vill det.

Låt oss gå den!

/ Sofia Camnerin

På väg mot Kyrkornas världsråd

Publicerat 2014-07-02 av

På väg mot första mötet med Kyrkornas världsråds centralkommitté

Det är supervalår i Sverige och kyrkorna tar på olika trevande sätt allt större plats i samtalet om tro och politik. Equmeniakyrkan är nu på plats i Almedalen och i augusti arrangerar vi Vårgårda möte där alla riksdagspartiers ledare deltar i utfrågningar.

Samtidigt kritiseras svensk politik och debatt emellanåt för ett alltför introvert perspektiv, särskilt i valårstider. Det är dagspolitiska frågor som dominerar – och Sverige.

Kyrkorna kritiseras med lika rätt för att inte ta tillräcklig plats i det offentliga samtalet. Alltför ofta dominerar även ett alltför introvert perspektiv samtalet hos kyrkorna. Därför är det befriande och uppfordrande att nu få åka iväg till Genevé för att möta världens kyrkor i Kyrkornas världsråds centralkommitté. Där är nämligen alltid världen i fokus. Det globala perspektivet. Per definition.

Ekumenik som kommer från ordet Oikos betyder Guds hushåll. Och med världens kyrkor samlade är det självklart att tron inte är en privatsak. Tro handlar om rätta relationer till Gud, andra människor, skapelsen, om bröd som mättar hunger, rent vatten, rättvisa och försoning. Det handlar om inre och yttre frid och fred. Som kristna försöker vi leva i samklang med det budskap Jesus framförde: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Lukas 4:18f) och ”Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd” (Joh 10:10).

Detta är det första mötet med Kyrkornas världsråds nyvalda centralkommitté sedan generalförsamlingen träffades i höstas i Busan, Sydkorea. Nu ska det tema som bestämdes då – ”På en pilgrimsfärd mot rättvisa och fred” – implementeras. Vi ska samtala om kyrkornas uppdrag i världen, vår mission. Det kommer att handla om fattigdomsbekämpning, migration, trafficking och världens pågående konflikter och krig, därmed även miljöfrågorna. Vi ska samtala om faktiskt arbete och prioriteringar, sätta strategiska planer för de kommande åren. Vi kommer också att anta ett antal olika skrivningar och fatta beslut om just kyrkornas ansvar och påverkansarbete gentemot den politik som förs i olika länder och i världen. För kristen tro är ingen privatsak.

Jag ska fortsätta rapportera men var gärna med i förbön för detta möte och låt oss tillsammans be, med världens alla kyrkor: ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.

Sofia Camnerin

 

 

Nu börjar andra ronden

Publicerat 2014-05-26 av

Högerextrema vindar blåser i Europa. Det Europa som samlas i ett EU som grundades som ett fredsprojekt, skakas nu av att högerextrema och främlingsfientliga partier vinner mark, som i Frankrike och i Danmark. Här i Sverige ser vi ett resultat där både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ blev valets vinnare. Men också nationalistiska Sverigedemokraterna när var tionde svensk la sin röst på dem.
Vad betyder det här? Just nu görs många politiska analyser om innebörden, orsaker och konsekvenser på Europanivå och här i Sverige.

Men frågan är vad det gör med oss rent mänskligt. Vad betyder det att det som vi stolt byggt vårt samhälle kring, grundläggande mänskliga värderingar och solidaritet, ifrågasätts och kanske förändras? Just nu har solidaritet och medlidande allt för ofta blivit en bristvara i västvärlden. Men det hotet verkar inte tas på allvar av våra politiker. För annars skulle väl valdeltagandet varit mycket högre? I går valde varannan svensk att inte rösta.
Det är helt tydligt att vi behöver prata med varandra, vi behöver fler plattformar där vi kan mötas och diskutera. Om framtid, vilket samhälle vi vill ha och om rädslor. För jag ser en hel del rädslor.

Vi som kyrka behöver tydligt leva Gal. 3:28: ” nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus ”. Varje människa min syster, min bror. I Equmeniakyrkan finns många bra exempel på detta. Församlingar som arbetar med mångfald och som samtidigt är en del av den.
Nu börjar andra ronden. Vi är på väg mot riksdagsval i Sverige, och det är viktigt på ett nytt sätt. Vi behöver mobilisera för människors lika värde. För vårt gemensamma ansvar för varandra. Vi behöver visa att vi som är Equmeniakyrkan tar vårt uppdrag på allvar, att stå upp för den svage och att aldrig låta rädslan vinna.

Lasse Svensson, kyrkoledare

lasse_-nyast_bild

 

Vad är viktigast just nu?

Publicerat 2014-05-08 av

”Idag är allt du äger – allt annat är ett lån”, diktade Tore Littmark en gång. Och visst är tiden märklig. Vi äger ett nu, men har ofta svårt att leva i detta nu. Vi längtar efter semester eller när bara det eller det blir klart, då ska det bli annorlunda. Det är svårt att värdera vad som är viktigast just nu. Det gäller inte bara i vårt personliga liv, utan i lika hög grad i församlingens och kyrkans.

Så vad är viktigast just nu, för oss som församlingar och kyrka? En fråga som i detta vårt nu sticker ut är den som adresserades av bland andra kristna och församlingar i Jönköping för en vecka sen. Där kyrkklockor ljöd den första maj för att uppmärksamma samhället på den fara som rasism och nazism utgör. Tack till er – också församlingar inom Equmeniakyrkan – som vågade vara tydliga med vad även evangeliet säger om varje människas unika värde.

Vi har en vision som talar om att vi vill vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen. Vi tror alltså att människor behöver Jesus, det är allra viktigast. För i det mötet förvandlas vi och ges inget val än att i hans efterföljd stå på den svages sida, som redan 5 Mos 10 lär att Gud är en Gud ”som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek”, säger Gud.

Men mötet med Jesus Kristus är inte ett enda, också här utmanas vi att leva i ett nu med Jesus. Att på så sätt bli en lärjunge som följer honom och i det efterföljandet påverkar samhället vi finns i. Där finns inget bättre hjälpmedel för möten och växt än församlingen, när det fungerar som det var tänkt. I vår teologiska grund står:

Församlingen är Kristi kropp, där gudomligt och mänskligt möts. Den lokala församlingen möts regelbundet till gudstjänst där Guds ord och evangelium delas, dop äger rum och nattvard firas. 1 Kor 12:12-27, Kol 3:16-17

Kristus blir synlig genom de troendes gemenskap och i församlingens uppdrag att förkunna evangeliet och praktisera kärlekens tjänst bland människor. Matt 25:31-40, Jak 1:19–27

Det är denna kärlekens tjänst vi kallas till. Och när vi någon gång ser tillbaka på detta nu som är idag är det min övertygelse att vi kommer med stolthet minnas att vi stod upp för främlingen. Att vi, tvärt emot de fientliga och rädda, visade på öppenhet och delaktighet. Det vi möjligen kommer ångra är endast det vi inte gjorde för att släppa in, öppna upp och välkomna.

Kyrkklockorna är tydliga, de hörs och budskapet når fram. Men klockorna kan inte ljuda jämt. Men det ska vi göra. Vi kan själva varna för fara genom att i Jesu efterföljd vara röst för den svage samhället, som också är du och jag. Då är vi en kyrka som tar sitt uppdrag på allvar. Där det är tydligt att mötet med Jesus har förvandlat och manat oss ut och vidare.

 

En tro att räkna med under supervalåret

Publicerat 2014-04-25 av

Vi är precis efter påsk. Efter uppståndelsen – skulle vi säga i kyrkan. Kyrkoårets texter de närmaste söndagarna handlar om att försöka förstå, ta till sig och leva vad uppståndelsen betyder.
För vi är ganska bra på att proklamera i kyrkorna. Vi har ropat de urgamla påskropen tillsammans med världens övriga miljarder kristna: ”Kristus är uppstånden” och svarat: ”Ja, han är sannerligen uppstånden”. Men sen då? Vi har lite svårare att säga ”så att…” eller ”det betyder att…”.
Vad betyder det att Jesus har uppstått från de döda? Att dödens och ondskans makt för evigt är bruten? Hur blir det sant och hur ger det oss och världen kraft, hopp och liv?
Nu på söndag är det ”påskens vittnen” och berättelsen är om Tomas tvivlaren. Han som ville se Jesus konkret, för att kunna tro (Joh 20:24-31). Och Gud gjorde det igen, blev kropp. I inkarnationen, och nu igen, efter uppståndelsen. Kristen tro är konkret.

boksläpp_2

Peter Weiderud, Stina Oscarsson, Erik Helmerson och Sofia Camnerin har alla skrivit i boken ” Tro-en politisk kraft”. Här med redaktören Andreas Linderyd.

I onsdags var det release på en ny bok: Red. Linderyd och Svanell: Tro – en politisk kraft (Verbum 2014). I den boken medverkar en rad författare. Det är kulturskribenter, journalister, politiker, statsvetare, en radioteaterchef, en pastor och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och en biskop och blivande ärkebiskop i Svenska kyrkan. Alla har det gemensamt att de är kristna och tror att kristen tro är en kraft att räkna med. Även för religionsrädda och religionsokunniga beslutsfattare och andra. Alla är överens om att vi behöver göra upp med föreställningen att religion är ett problem, likaså föreställningen att kristna människor är ”mindre vetande”, lite pinsamma liksom…
Det passar bra att ha boksläpp på en sådan bok precis efter påsk. För nu handlar det om att omsätta påskbudskapet, att vittna om det, i tro och handling.
Jag tycker att det är en mycket bra bok som bör läsas av många. Den skulle för övrigt passa bra som gåva till alla riksdagsledamöter.

Författarna i boken är överens om att vi självklart vill värna en sekulär stat som garanterar religionsfrihet. Men det betyder också frihet till religion. I Sverige, liksom övriga Europa har religionsfriheten i långa stycken kommit att tolkas som frihet från religion. Staten skulle stå fri från påverkan från kyrkan. I USA, med sina många religiösa dissidenter från Europa, var det tidigt viktigare att skydda religionen från staten. I Sverige blev det tvärtom. Staten skulle skyddas från religionen. Därmed ville vi begränsa religionen fullt ut till den privata sfären. Och detta hängde kyrkorna på.

Men problemet är att även om staten självklart ska vara sekulär, så är inte samhället sekulärt så länge det finns troende människor där. Samhället kan inte vara sekulärt utan att bryta mot religionsfriheten. Det borde istället vara ett samhällsintresse att bejaka människors behov av mening, sammanhang och rötter. Och den kristna kyrkan består ju av människor som vill leva i Jesu efterföljd och därmed ta ansvar för skapelsen och sin ekonomi, visa omsorg om sin nästa stå på de minstas sida. Kyrkan består av människor som söker göra den kristna tron konkret, i Jesu efterföljd.

I boken skriver exempelvis Antje Jackelén om barnens rätt till tankefrihet och religionsfrihet. I Barnkonventionens artikel 14 står det att barn inte får förvägras rätten till ett eget kulturliv och att utöva sin religion. Jag anser som hon, att det är ett svek mot våra barn och unga om vi berövar dem de resurser som finns i de religiösa traditionerna. Skolan, på tal om skolavslutningar i kyrkan och annat, ska självklart vara icke-konfessionell för att möjliggöra en allsidig kunskap. Men därmed inte icke-konfessionell på ett sådant sätt att den försvårar elevernas möjlighet till mognad och utveckling.

Vi kan inte sätta våra barn ”i en sorts offentlig religiös karantän”, som Antje Jacklén skriver. ”Det vore lika orealistiskt som att kräva förbud i köpcentrum för att motverka övergrepp på barn i konsumismens namn.”

Vad betyder det att Jesus har uppstått från de döda? Att dödens och ondskans makt för evigt är bruten? Hur blir det sant och hur ger det oss och världen kraft, hopp och liv?

Jag tror att det är just kraft, hopp, liv och handling som är ”så att…”. När vi kristna bekänner att Jesus har uppstått betyder det just det. Att livet övervinner döden. Att kärleken är störst av allt och att Gud älskar varenda människa utan undantag och vill ge den kärleken till alla som längtar. Att det finns förlåtelse och upprättelse i mötet med levande Gud. Att det finns frid som lugnar all oro och att det finns hopp om en framtid som är ljus, inte mörk. Det får vi tro, besinna och leva ut – i befriande, förvandlande handling.  Löftena till Tomas tvivlaren, hjälper i alla fall mig: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh  20:29).

Jag mötte en annan av medförfattarna i onsdags, Stina Oscarsson. Jag sa till henne att jag vill dela hennes epilog ”med alla”. Hon sa: ”gör det”. Så nu gör jag det:

 ”Vårt samhälle behöver strukturer som kan påminna oss om att vi inte är ensamma. Som, när det behövs, ger oss tillåtelse att tala i varandras ställe. Vi behöver platser där vi inte är konsumenter. Där det skapas berättelser som kan hjälpa oss att orka tvivla. Som gör gåtan om varför vi är här och vad som är meningen med allt uthärdbar. Vi behöver berättelser som visar att det finns en annan moral än den som strävan efter ekonomisk tillväxt skapar. Berättelser som kan hjälpa oss att bejaka människans komplexitet och öka vår kärlek till den icke fulländade människan. Och om religionen har ett uppdrag framöver – borde den nog formuleras så.”

sofia-c2 Sofia Camnerin

Tankar från Jerusalem

Publicerat 2014-04-01 av

Lasse2

Just nu befinner jag mig i Jerusalem på en resa arrangerad av Sveriges kristna råd i samarbete med Bilda Swedish Christian Study Centre och Svenska Teologiska institutet i Jerusalem.Vi är på plats cirka åtta dagar och utgår från Jerusalem och STI där vi bor. Vi är 14 personer som representerar tio olika samfund av de totalt 25 som finns som medlemmar i SKR. Resans upplägg har varit mycket väl genomarbetat och vi får både föreläsningar från olika organisationer såväl som se med egna ögon hur situationen är för människor som lever här. Dessutom får vi också förmånen att besöka heliga platser såsom födelsekyrkan i Betlehem och gravkyrkan i Jerusalem. Bland många andra.

Lasse4

För mig är detta andra gången som jag är här och den första resan var för bara två år sedan, så mycket är sig likt. Men över tid, låt säga de tio senaste åren, har dock situationen konstant förvärrats. Detta enligt FN-organet OCHA som vi besökte och fick en mycket tydlig genomgång om inte minst situationen gällande Gaza och Västbanken. Bosättningarna, som enligt OCHA världssamfundet är överens om är olagliga enligt Genevekonventionen, blir fler och framförallt större. Muren som började byggas 2002 efter andra intifadan är nu ca 42 mil lång (planeras bli ca 70 mil, men utbyggnaden går nu mycket långsamt). Den är byggd till cirka 85% på det som, enligt officiell svensk hållning, anses vara palestinsk mark vilket lett till att byar delats och människor skiljts från sin åkermark. När vi en tidig morgon besökte Checkpoint 300 (Betlehem) fick se hur människor trängdes i trånga fållor, under ibland upp till en och en halv timme, så blir det tydligt hur ohållbar situationen är. Ändå har det varit på liknande sätt i över tio år.

Lasse7

Men på andra sidan muren berättade den judiska familj jag fick förmånen att följa med till synagogan, och sedan hem till för att fira sabbatsmåltid, om hur muren skapat en helt annan trygghet och hur få attacker som nu sker jämfört med tidigare. Främst uttryckte familjen en oro för Gaza och vad som sker där, medan man upplevde relationen till Västbanken mindre problematisk. Det är heller inte bara det man NU ser i Jerusalem och dess omgivningar som man bör förhålla sig till. Det är också historien både vad gäller den geografiska platsen och inte minst det judiska folket. Gällande historien fick vi framförallt vid två tillfällen tydliga inblickar. Det ena tillfället handlade om den skamfläck i vår mänsklighets historia som förintelsen av 6 miljoner judar i Europa under andra världskriget utgör.

Lasse5

Vi besökte förintelsemuseet Yad Vashem vilket gjorde mycket starkt intryck och som man bär med sig vidare. Det andra tillfället var vid middagsmottagningen hos den svenske generalkonsuln Axel Wernhoff i lördags kväll. Han talade utifrån fyra viktiga årtal om situationen i det heliga landet och hur han ser på framtiden. Det var en utmärkt dragning som på ytterligare sätt beskriver komplexiteten då till exempel gränser flyttats i olika angrepp och krig, och att man sällan eller aldrig varit överens bland alla parter vad som gäller. Totalt ger det en bild där man lätt kan känna frustration och nedstämdhet. Hur det amerikanska Kerry-initiativet kommer avlöpa vet just nu ingen. Det ser dock rätt mörkt ut. Men i familjer och på arbetsplatser lever ändå ett obändigt hopp. Vi fick i ett möte med organisationen Parents Circle träffa två personer, en israel och en palestinier, som båda hade förlorat varsitt barn i konflikten. Men de hade också tydlig erfarenhet av att hat och vedergällning omöjligt kan vara vägen framåt. De reser nu runt och berättar om möjligheten till försoning och liv sida vid sida.

Lasse3

Kanske är det i dessa möten i ögonhöjd som den tydligaste och hoppfullaste vägen framåt ligger. För som det är nu kan det inte förbli. Avslutningsvis: Det blir lätt att man mest talar om konflikt och skuld när man på detta sätt rapporterar från en resa. Men när man är här behöver man nästan stanna upp ibland, överväldigad av tanken att man går på helig mark. Här utspelades bibelns berättelser, här undervisade Jesus, här dog och uppstod han för din och min skull. Det är stort. Men den kristna närvaron minskar stadigt och det är ytterligare en av alla frågor man bär med sig vidare.

Ekmans nya steg och tron på ekumeniken

Publicerat 2014-03-11 av

Jag var i helgen tillsammans med familjen i Dalarna och åkt skidor -­ i grevens tid. Skulle tro att det var sista helgen det fanns spår värda namnet. Därför var det inte förrän i bilen på väg hemåt som jag, medan hustrun körde, kunde gå igenom mail, bloggar och hemsidor ordentligt och då nåddes av nyheten att Ulf Ekman, pastor emeritus och grundare av Livets Ord, beslutat sig för att tillsammans med sin hustru konvertera till katolicismen. Saken togs också upp i radio och tidningar och har även avhandlats i diverse morgonsoffor. För Ulf Ekman personligen är det ett stort steg även om man har kunnat skönja en annan ton och riktning under senare tid, och en del bloggare därför inte tyckt detta var så konstigt. Men även om det funnits hintar om en riktningsförändring har den varit en del av en hel del andra förändringar inom Livets Ord det senaste årtiondet eller så.

Men det som väcker frågor är inte bara Ulf Ekmans väg utan också hur Livets Ord nu ska hantera denna sak och gå vidare. För församlingen i Uppsala, med alla dess nationella och internationella kontakter, väcker troligen det här en hel del ytterligare frågor och funderingar som måste hanteras. Det lär inte bli enkelt.

Men en fråga som igen aktualiseras nu är hur vi nu ska rita den ekumeniska kartan. Jag har som ledare för en kyrka, sprungen ur en ekumenisk process, ofta fått frågan var Equmeniakyrkan ska placeras på den ekumeniska kartan. Det är inte lätt att svara på ­ och det verkar inte bli lättare. Hur nära står vilka samfund varandra och vad är det ytterst eller innerst som definierar det? Syn på sakrament? Hur värdekonservativ man är/uppfattas? Vilken struktur man har? Vad man kallar sina ledare?

Jag tror på ekumeniken, att vi börjar se på varandra som syskon på allvar. Jag tror på resan mot en djupare enhet, då vi egentligen redan nu är förenade i Kristus. Trots alla skillnader. För det finns så mycket mer som förenar än som skiljer, uppdraget i världen och bidraget till samtiden är så stort och vi behövs, tillsammans. Och när vi lär känna varandra blir det som nyss skiljde möjligt att hantera. Det kan handla om att man personligen upptäcker detta, men frågan blir hur man då tar ansvar för gemenskap och helhet på den här resan.

Men Ulf Ekmans upptäckt av behov av sammanhållning i kyrkan är välkommen, om än något senkommen. Denna sammanhållning kan ske på olika sätt: Ortodoxa och katolska traditioner knyter det till ett läroämbete och/eller till de tidiga kyrkomötena och ekumeniska symboler, medan det protestantiska stråket tydligare talar i olika former av ”allmänt” eller gemensamt prästadöme, men byggd på kyrkans rika tradition och bekännelse. Jesus talar om vinträdet och grenarna och Paulus om kroppen; olika delar och funktioner, men alla ytterst sammankopplade med Jesus själv.

I Equmeniakyrkan bör vi hela tiden tala om och utveckla denna sammanhållning och det gemensamma ansvaret, och hur vi, var och en i våra gemenskaper, och varje församling bär ett gemensamt ansikte för vår kyrka, om än i en blommande mångfald. Vi har ett gemensamt ”varumärke” som vi alla bär ansvaret för, och justeringar i det kan bara ske när samfundet möts till konferens med respekt för varandra och våra gemensamma rötter. Då ser vi bredden som välsignande och välsignas av askonsdagens kors i pannan och lovsången som aldrig vill slut, av talande tungor och av suckande hjärtan.

Lasse Svensson, kyrkoledare

 

 

1 2 3 4 5 18