Internationella kvinnodagen i fastan

Publicerat 2014-03-08 av

Det är en fantastiskt solig dag idag, en livet-har-kommit-tillbaka-dag. Så känns det.

Samtidigt har vi precis inlett fastan. Den tid på året då vi avstår på olika sätt, förbereder oss, solidariserar oss, söker djupare relationer med Gud och därmed med andra människor. Fastan inför påsk som är Jesu väg i våld, lidande, död och livets seger över våld, lidande och död.

Samtidigt är det internationella kvinnodagen idag – dagen då vi synliggör och minns – världens alla kvinnor. Generationer före oss, systrar med oss, små nyfödda flickor, barn, tweenisar, tonåringar, unga medelålders och gamla kvinnor. Det är en dag som har tillkommit för att den har behövts. Och den behövs fortfarande. Det är en dag av tacksamhet och protest. Tacksamhet över alla dessa människor, kamper, föregångare, ansikten, tjänster, kraft, engagemang och liv. Protest och kamp för alla dessa människor vars rättigheter och värdigheter kränks.

EUs rättighetsbyrå presenterade häromdagen en rapport som visar att våld mot kvinnor är omfattande runt om i hela Europa. Sverige hör till de värsta länderna, enligt en omfattande granskning utförd av EU:s rättighetsbyrå. 42 000 kvinnor har intervjuats personligen och svaret är att var tredje kvinna har någon gång utsatts för våld eller sexuellt övergrepp. Och det är bara i EU. Så vi får fortstätta att fira den här dagen så länge det behövs. Och vi får inte acceptera tillbakagångar när det gäller allvarliga saker som våldtäkter, trafficking och övergrepp, att vi flyttar oss på gråskalan, det sluttande-planet… normaliserar användandet av den andre för våra egna behov, när vi inte längre ser den andre som helig – en ikon, utan som idol.

Därför har vi i Equmeniakyrkan uppmärksammat den svarta torsdagen. Det är en rörelse som startade på 1980-talet i världens kyrkor för att protestera mot våld och utnyttjande av kvinnor och barn. Under Kyrkornas Världsråds generalförsamling i höstas i Busan, Sydkorea: ”Livets Gud led oss till rättvisa och fred”, uppmärksammades rörelsen igen. Vi hade svarta kläder de två torsdagar vi hann mötas under konferensen och vi lovade varandra, på golvet, att vi ska ta hem detta till våra kyrkor, uppmärksamma det.

Det är en dag i veckan av solidaritet och bön. Det är en dag i veckan av protest och kamp. Till dess att våldet mot kvinnor och barn upphör. Till dess varenda människa utan undantag får vara den värdiga, heliga, hela, okränkbara människa hon är.

Som människor och kristna är vi kallade till lärjungaskap. Att arbeta för världens förvandling är att i Jesu Kristi efterföljd låta kärlek och tro omvandlas till handling. I fastan finns en särskilt god möjlighet till omprövning. Så låt fastan få vara en tid för just det.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred. Amen.

Det är mycket som är bra

Publicerat 2014-03-04 av

Det finns ju en rad med undersökningar och mätningar som på olika sätt visar att Sverige är ett bra land att leva i. Jag tror att dessa undersökningar är sanna och riktiga men jag tänker också att allt inte kan mätas, vägas och statistiskt beskrivas.

Jag har precis kommit hem från ett sammanhang som har ett alltför långt namn. Det heter Regeringens råd för kontakt med trossamfunden. Vi tittade tillsammans på en global rapport som gäller religionsfrihet och olika former av hot och trakasserier mot personer som utövar sin religion och dessutom kanske klär sig på ett sådant sätt att deras religiösa tillhörighet tydligt framgår.

Det som är bra i Sverige är att vi har tydliga lagar och ordningar som tillförsäkrar människor rätten att fritt praktisera sin religion och rätten att inte utöva någon religion. Det som är mindre bra är att det finns attityder och förhållningssätt i Sverige som ibland gör det svårt för människor att vara trogna sin religiösa övertygelse.

Den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center visar att attityder och förhållningssätt rörande religion ser annorlunda ut i våra nordiska grannländer. De menar att det är enklare att vara t ex kristen eller muslim i Norge jämfört med Sverige. Det framgår dock inte särskilt tydligt hur man kommit fram till det.

Det som däremot är klart och tydligt är att den s k Nationella trygghetsundersökningen från 2012 redovisar ca 50 000 antireligiösa hatbrott i Sverige under det aktuella året.

Oavsett undersökningar och rapporter kan vi veta följande:
Moskén på Södermalm i Stockholm utsattes nyligen för vandalisering där man målade nazistiska symboler på ytterdörrarna…
Den judiska befolkningen i Malmö lever under en slags hotbild och den nuvarande rabbinen talar om en minskande församling till följd av att vissa inte vågar bo kvar utan flyttar någon annanstans. Själv har han nyligen köpt en bil därför att det är för riskabelt att åka buss…
I den katolska domkyrkan i Stockholm stoppades nyligen en mässa av en grupp halvnakna aktivister som protesterade mot lagstiftningen i ett sydeuropeiskt land(!) Idag finns det församlingsmedlemmar som inte vet när de ska våga sig tillbaka till sin egen kyrka…

Så här ska vi inte behöva ha det i Sverige.
Det finns ju sällan enkla lösningar på komplexa sammanhang. En god början kan vara att vi börjar prata om det som händer. Också i Equmeniakyrkans församlingar behöver vi prata. I söndagsskolan, scouterna, syföreningen och kören.

Det är mycket som är bra. Men det finns sådant som kan bli bättre.

Olle Alkholm

Inspirerande möten med United Metodist Church

Publicerat 2014-02-24 av

Vi har mött människor som lever och tror att världen kan förvandlas.

Vi har nu har anlänt till Washington DC och kan summera de första två intensiva dagarna i New York. Där fick vi besöka i princip samtliga avdelningar på Metodistkyrkans (United Methodist Church) kontor.

IMG_2807_FN_460_
Lena Hilding Carlsson, Christian Alstedt, Sofia Camnerin, Lasse Svensson, Klas Johansson, Per Westblom, Johan Einarsson, Bertil Svensson

Vårt första möte blev med generalsekretariatet och avdelningen som arbetar med mission och evangelisation. Orden som mötte oss var John Wesleys (fritt översatt): ”Hela världen är min församling”, och precis det helhetsperspektivet har genomsyrat alla de möten vi hittills har fått vara med om. Här lever man och lär att personlig fromhet och socialt helhetstänkande hör ihop. ”Min personliga tro måste förvandlas till sociala relationer.”

Vi har samtalat om religionsdialog med avdelningen för ekumenik och religionsmöten – för ”fred handlar om liv och död – religionsdialog är nödvändigt i en värld med så många konflikter.” Religionsfrihet och migration är områden som berör detta och mycket annat.

I mötet med Metodistkyrkans kvinnoförbund fick vi veta att de just nu arbetar utifrån 4 prioriterade områden: ”Det finns 4 nyckelområden som vi behöver agera inom: trafficking, våld i nära relationer, migration och klimat.” Även här betonar med hur tro och liv hör ihop. I de olika områden man arbetar inom utgår man från en teologisk grund och i bibelläsning: ”Vi vill utbilda hjärta och hjärna”.

I möte med avdelningen som arbetar med gudstjänst och ledarskap (med mera) utmanades vi av frågan om hur våra gudstjänster och vår tillbedjan, svarar på migration och mångkultur i våra församlingar idag?

Mission var det samlande temat för dagarna i New York, för ”mission är kyrkans hjärtslag.” Vi utmanades till att lyssna in vad just din församlings hjärta slår för, i den kontext din församling finns i, vad slår hjärtat för där? För vi behöver alltid tala ”rätt” om Gud, alltså kontextuellt.

Så är det viktigt att alltid vara medveten om att även m det är det goda vi vill, i våra strävanden efter att förverkliga Guds kallelse, så kan vi skada andra – så hur kan vi hjälpa utan att skada? Wesley lär ha sagt ungefär som följer: ”Gör allt det goda du kan, gör ingen skada och förbli i kärlek till Gud.”

Andra dagen fick vi besöka Kyrkans centrum i FN. Därifrån fick vi med oss frågor de redan arbetar inom, som vi kan samverka i: Fred, klimaträttvisa och migration. Orden jag särskilt bär med mig efter dessa dagar är: ”Vi tror att världens tillstånd kan bli annorlunda, vi tror ju på uppståndelsen!”

Därefter har vi varit vid Metodistkyrkans kontor i Nashville. Vi mötte avdelningen för lärjungaskap och avdelningen för högre utbildning. Detta ska jag berätta mer om i nästa blogg. Men att få sitta på hela kyrkans böneplats ”Det övre rummet” (Upper Room) mellan två bilder av ”Övre rum” – Jesu sista måltid med sina lärjungar och då lärjungarna var inlåsta, rädda och Anden föll som tungor över deras huvuden – påminner om att det är Gud som är subjekt. Gud verkar genom tid och rum och ger människor kraft att gå ut och leva evangelium. Guds kärlek och nåd vill alla människors och hela skapelsens väl – upprättelse och gemenskap.

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare

Rötter i väster

Publicerat 2014-02-20 av

Under våren inbjuds alla medarbetare i Equmeniakyrkan och Equmenia till medarbetardygn i respektive region. Temat är ”Rötter & Vingar” och det är också temat för kyrkokonferensen i maj. Det handlar helt enkelt om att tillsammans bekanta oss med våra nya gemensamma rötter i tre olika kyrkotraditioner. Inte för att sentimentalt blicka bakåt utan för att där hämta kraft och riktning för att som församlingar och gemenskap kunna lyfta i samtid och framtid.

För några år sedan reste dåvarande Missionskyrkans distriktsföreståndare till USA för att där mer lära känna Evangelical Covenant Church. Till Vinterkonferensen 2013 bjöds också företrädare från ECC in och vi fick mycket god undervisning och input från dessa gäster. Det var ett bra sätt att – via en samarbetskyrka – lära känna en del av våra rottrådar. Till Vinterkonferensen 2015 kommer William Willemon, biskop i United Methodist Church, och talar. Det blir ett sätt att lära känna en annan del av våra rötter.

IMG_8135_460

IMG_8136_460Just nu är vi en liten delegation från Sverige och Equmeniakyrkan som befinner oss i USA för att göra studiebesök under en vecka hos United Methodist Church, den kyrka som Metodistkyrkan i Sverige tillhörde och som vi nu har en formell relation till. Vi är sju personer som under biskop Christian Alsteds ledning möter olika ”boards”, dvs avdelningar inom Metodistkyrkan med olika ansvarsområden. United Methodist Church har ca 12 miljoner medlemmar globalt.

Just nu har vi avslutat en första mycket intensiv dag i New York på General Board of Global Ministries. I morgon ska vi till kyrkans kontor vid FN och på kväll reser vi vidare till Nashville. Flera reserapporter kommer.

Be gärna för resan, för kontakter som knyts och för rötter som ger vingar.

Lasse Svensson
kyrkoledare

 

En mobil som kan förändra

Publicerat 2014-02-02 av

Sitter med en ny telefon i handen. En Fairphone. En helt ny telefon som vill förändra marknaden, och världen! Naivt? Kanske, men vad vi väljer att köpa, och inte köpa, kan påverka mer än vad vi tror. Elektronikmarknaden kan i sina delar vara en smutsig industri som pressar priserna på råvarorna från bland annat Kongo och betalar minimalt till arbetarna i Kina som tillverkar varorna. Dessa förhållanden verkar vara ungefär lika illa hos alla fabrikat. Mineralen Coltan, som finns i mobiltelefoner, är dessutom en bidragande orsak till konflikter och brott mot mänskliga rättigheter i Kongo.

Vi känner till problematiken men fortsätter köpa produkterna för att vi gjort oss beroende av dem. Få känner nog att de kan klara sig utan en mobiltelefon. Och det finns ju inget alternativ. Förrän nu. Fairphone är en mobiltelefon gjord på konfliktfria mineraler och monterad i Kina av arbetare som får skäligt betalt och jobbar rimliga tider. En tillverkningsprocess med människor och miljö i fokus.

Fairphone är helt transparanta i hur deras telefoner framställs och hur mycket varje moment kostar från mineralbrytning till marknadsföring. Initiativet visar att vi kan ställa krav på företag och att vi har rätt att veta vad vi betalar för.

På detta sätt kan Fairphone påverka elektronikmarknaden genom att visa att bättre alternativ är möjliga, och att kunderna faktiskt efterfrågar detta. De har ändå sålt 25 000 telefoner innan kunderna ens fått se den.

Equmeniakyrkan vill vara med och ta ansvar på olika sätt för en hållbar utveckling. För oss blev valet av Fairphone ett steg i detta. Att vi nu är några inom kyrkans nationella organisation som provkör mobilen hoppas vi ska leda till att vi på sikt helt kan övergå till Fairphone eller andra hållbara produkter – vi hoppas att fler företag följer efter i denna utveckling. Och att fler organisationer kommer att prova rättvisa telefoner framöver.

Mångfald här för att stanna

Publicerat 2014-01-13 av

Det handlar inte om tolerans, utan om respekt och acceptans. Det sa Marco Helles under den sista dagen av Equmeniakyrkans fortbildningssatsning Medarbetarlyftet. Han talade om mångfalden, som är här för att stanna. I den kristna kyrkans historia finns exempel både på rasism och kamp mot rasism. På samma sätt finns exempel både på att bejakande av mångfald och motarbetande av densamma.

Idag möts olika kristna traditioner och kulturella mönster oftare och delar rum. Samtidigt behöver vi relatera till andra religioner omkring oss. Vårt förhållningssätt blir allt viktigare – hur beter vi oss mot varandra?
De universella mänskliga rättigheterna är ett sammanhållande band för hela mänskligheten. Dessa bör vara vägledande också för våra församlingar. Alla människor är jämlika i värdighet.

I Romarbrevet står det att vi ska godta varandra, inte döma. På så sätt kan vi hitta vägar tillsammans. För dem som är ledare i en mångfald handlar det om att vara generösa, öppna och ödmjuka, för att just motverka sekterism och fanatism.

Som en slags respons på Helles föredrag höll jag ett anförande.

Några har önskat att jag ska publicera det. Därför finns det att  läsa här » 

Guds fred

Sofia Camnerin

Julhälsning och önskan om ett gott nytt 2014

Publicerat 2013-12-23 av

julljus

En hälsning och en önskan om en riktigt god jul. Återigen tar vi emot Jesus Kristus, Gud som blir människa, som kommer till oss var och en, och oss alla tillsammans.
Med det avslutar vi ett innehållsrikt år för Equmeniakyrkan, ett år där vi alltmer byggt identitet och levt visionen.
Snart tar vi steget in i ett 2014, ett år som troligtvis kommer bli händelserikt för oss som kyrka, där vi vill fortsätta att med hjälp av våra rötter få vingar som bär oss vidare. 2014 är vi som kyrka del i ett samhälle där vi kommer att ha flera politiska val. Vi hoppas att vi alla ska bli än mer frimodiga i vårt uppdrag att vara salt och ljus i världen framöver.

Fridfulla helgdagar önskar vi alla Equmeniakyrkans medlemmar och församlingar.

Lasse Svensson, Sofia Camnerin och Olle Alkholm

Ja eller nej

Publicerat 2013-12-11 av

Vi har väl alla någon gång hamnat under strecket eller utanför ramen. Det kan vara utbildningen som jag aldrig kom in på, drömjobbet jag inte fick eller kärleken som förblev obesvarad.
Nyligen möttes vi i Equmeniakyrkans antagningsnämnd för att fatta beslut om vilka som ska antas som diakon- eller pastorskandidater i samfundet. Det var, som alltid, ett långt och viktigt sammanträde därför att det handlade om enskilda människors liv och framtid. Vi hade förberett oss genom att läsa livsberättelser och utlåtanden från referenter. Vi lyssnade till de som hade intervjuat och vi försökte göra en samlad bedömning kring vad som blir bra för kyrkan, församlingarna och de som vill bli diakoner eller pastorer.

Det finns egentligen bara två alternativ och det är ja eller nej. Vi kan knappast säga kanske till en person som längre eller kortare tid funderat på att arbeta i kyrkan. Vi kan förstås bordlägga en fråga och välja att fatta beslut vid ett senare tillfälle. Oftast säger vi ja till de som vill bli diakon eller pastor men ibland säger vi nej och ibland är det väldigt svårt att veta vad som är rätt. I förra veckan var det flera personer som fick avslag på sin ansökan. De som ansöker om att bli kandidat får redan från första början veta att om det så småningom blir ett nej så medföljer ingen motivering till det beslutet. Dessutom påminner vi om det när vi intervjuar och samtalar inför beslutet. Kanske bara några ord om att vi gjorde en samlad bedömning och så kom vi fram till ett nej. Den som får ett nej erbjuds samtal med någon av de personer som han eller hon tidigare mött i intervju, och får även möjlighet att träffa en terapeut vid några tillfällen.

Är det rätt att göra så här eller borde vi göra annorlunda? Den här frågan har vi i antagningsnämnden diskuterat vid flera tillfällen, och vi kommer säkert att samtala om den igen när vi har vårt nästa sammanträde. Ska vi utforma ett slags förklaring till att det blev som det blev eller ska vi fortsätta som nu? Kan det vara lika svårt att hantera ett nej utan förklaring, som att hantera svaren på varför det blev ett nej? Ska vi säga till referenterna att vi kommer att berätta för de som söker vad referenserna anger?
Så är det inte idag utan de som skriver till oss gör det med förutsättningen att uppgifterna behandlas under sekretess. Utanför ramen och under strecket finns också kyrkan och församlingen. Guds närvaro är större än alla våra försök att vara rimliga och rättvisa. Den som ville något men inte fick kommer förhoppningsvis att få något annat istället.

Möjligen är detta något som inte passar för en kortfattad text i en blogg, men du kan läsa mer om detta på blipastor.nu.
Och om du vill delge vad du tänker är du välkommen.

Olle Alkholm

Livsviktigt att vi vågar samtalet

Publicerat 2013-11-15 av

Equmeniakyrkan står, som våra bildarsamfund Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, på central evangelisk grund. Det grundläggande i vår tro sammanfattas i Teologisk grund och anknyter helt till de centrala bekännelser som kyrkan formade under de första århundradena.

Det behöver ingen tvivla på. Är därmed allt sagt? Förmodligen inte, för varje dag förnyar vi vår tro och söker spåren i vår egen tid efter närvaron av den treenige. Vi vill gå med Gud i livets alla skiften. Målet för kristen tro kan beskrivas: Att försöka leva i Guds kärlek och förvandla världen i enlighet med det som vi uppfattar är Guds vilja med sin skapelse.

Jag välkomnar det samtal som pågår i tidningar och på bloggar med anknytning till våra olika kyrkor. Det innebär inte att jag delar alla åsikter, eller att jag är överens med den ton som finns i somliga inlägg. Men vi måste våga samtalet. Vi behöver fortsätta att uppmuntra och utmana varandra att tränga längre in, se mer av Gud.  Och framförallt tror jag att vi behöver hitta former och uttryck för denna vandring som gör att fler vill dela den.

Därför välkomnade jag den samtalsbok som Sofia Camnerin och Arne Fritzon skrev 2012. De borrar i frågor som kanske varit allra svårast att hantera, och som har lett till många och djupa sår genom kyrkans historia. Vi kan till och med ana att detta skapade diskussion redan i den tidiga kyrkan. Även vid Missionsförbundets framväxt var  frågan brännande.

Sofia får själv svara för sina bidrag i detta samtal, och jag välkomnar också hennes förmåga och vilja att vrida och vända på den tro och förståelse som vill befria oss i vår längtan att följa Jesus Kristus

I Equmeniakyrkan, liksom i många samfund, finns flera olika synsätt representerade. Jag menar att just det berikar, och vi har en plikt gentemot varandra att fördjupa just detta gemensamma samtal. Inte främst som en akademisk debatt, men i den djupare tydningen av vart detta leder oss som kyrka, församlingar och medlemmar.

Ingen behöver tvivla om var Equmeniakyrkan står – på en stabil teologisk grund, men inte heller om vår lust att ständigt pröva, fördjupa och öka kunskapen och känslan för den förvandling som ryms i mötet med Jesus Kristus, i varje ny tid.

Kristen tro är inte främst en uppsättning dogmer, men mötet med en levande Frälsare, själv både Gud och människa, som levde, talade, verkade. Som begav sig till Jerusalem för att fullborda uppdraget att vittna om Guds kärlek som förvandlar. Jesus som dog, uppstod och for till himlen. Som lämnade åt sina lärjungar att forma den kyrka som i grunden hade samma uppdrag som han själv hade: leva i och visa på gemenskap med Gud.

För mig är min kristna tro den utmaning som gör att jag vaknar varje morgon, medveten om mina brister, övertygad om Guds förvandlande kärlek och med löftet om att få slå följe med Jesus in i den nya dagen. När jag sedan lägger mig på kvällen vet jag att jag inte har lyckats, allt är inte förklarat. Men i nåd och sällskap med den helige Ande har jag vandrat ett stycke på den väg som leder mig i tro, från rättfärdiggörelse vid Kristi kors till den frälsning som lever i hoppet, som Paulus skriver i Fil 3: 10-14.

Låt oss samtala om detta, be för vår lust och förmåga att vandra med Jesus, och dela vår tro och vårt hopp med varandra. Det är på riktigt, därför livsviktigt att vi vågar samtalet, och i det utbytet låta försoningens realitet ta hand om oss, och förnya oss.

För att nu på allvar ge utrymme för det fortsätta samtalet bjuder Equmeniakyrkan härmed in till samlingar om tre viktiga ämnen: Försoning, Missionssyn och Gud och politik.

17 december ses vi till en öppen samling i Göteborg på temat ”Försoning”, 4 februari möts vi i Södertälje för samtal kring ”Missionssyn”, och den 25 mars vill vi samlas kring temat ”Gud och politik” i Örebro.

Fler detaljer kommer snart, men jag hoppas att du som funderar över dessa frågor direkt viker dessa dagar då vi hinner tala till punkt, där vi ges en chans att bättre förstå och be för varandra inför den fortsatta vandringen.

Väl mött – Gud med oss!

Lasse Svensson
kyrkoledare

 

Världen behöver frälsning och försoning

Publicerat 2013-10-28 av

Kära ni som läser detta.
Jag skriver med anledning av en artikel i tidningen Dagen som kan ha väckt frågor. Jag skulle egentligen önska att sådana här samtal fördes vid runda bord, att vi kunde mötas och dela tro och längtan. Precis nu går inte det. Jag vill därför skriva – men hoppas att vi på olika sätt ska fortsätta samtala med varandra och mötas i ögonhöjd. Det var därför som jag och Arne Fritzson skrev en slags dialogbok om kristen tro och försoning, Försoning behövs (Verbum 2012). I boken är själva samtalet i fokus. Vi skriver om längtan, tro, om svåra erfarenheter, men framförallt om kristen tro som praktisk handling. Vi beskriver försoningens rum och om församlingen som en plats för försoning.

I all hederlig debatt ska motståndaren känna igen sig. I artikeln i Dagen kände jag inte igen mig. Där låter det som om min och Arne Fritzsons bok citeras. Inget av citaten är korrekt återgivna, inte heller det som anges som exakt citat – även det är omskrivet och beskuret.

I den här texten tar jag därför upp lite olika aspekter som kan behöva förtydligas.

Jag är pastor och arbetar som kyrkoledare för att jag tror att världen behöver frälsning och försoning. Det är därför jag också har skrivit och arbetat med just frågor om försoning. Min drivkraft är att världen behöver försoning, på alla nivåer: i relationer mellan människor och Gud, i relationer mellan människor, mellan länder.

Min övertygelse att evangeliet ska förkunnas klart och tydligt och att evangeliet är det glada budskapet om Jesus Kristus. Men läran om detta evangelium, läran om Gud (teologin) kan ibland skymma själva evangeliet. Därför måste vi arbeta med teologin, ta den på stort allvar, så att den blir just evangelium. Paulus använde en rad olika bilder (offerritualer – frälsning är en rituell rening som sker genom ett offer, syndabockstematik – frälsning innebär att synden rensas bort, juridiska bilder – frälsning är som ett frikännande i en gudomlig domstol, ekonomiska bilder – frälsning är frisättning genom en lösesumma), allt för att förklara hur Jesu död på korset tog bort det som skiljer människorna från Gud – synden (s. 95-99 i boken). I varje tid behöver vi arbeta med dessa och andra bibliska bilder så att de blir just evangelium i vår tid.

Jag tror att alla människor är syndare och skriver i boken Försoning behövs om arvsynd. Vi behöver dock göra distinktioner inom själva syndabegreppet, så att vi kan se när människor är utsatta för synd och skyldiga till synd. Med befrielseteologer hävdar jag att vi måste kunna se syndens båda sidor. Människor kan vara utsatta för synd och skyldiga till synd, samtidigt som vi alla har del i arvsynden.

Den kristna trons huvudärende är kärlek. Gud är kärlek och Guds kärlek är större än allt. Gud blev människa för att frälsa världen och återupprätta hela skapelsen. Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6) och den kristna tron sammanfattas bäst i två bibelord Joh 3:16 och 1 Joh 3:16-18. Jesu budskap är ett freds-budskap (shalom) i ord och handling (Ef 2:14). Detta budskap är något som vi behöver omsätta i praktisk handling. Vi är som kristna kallade till efterföljelse. I en värld som på så många sätt lider, behöver vi tillsammans arbeta med och för försoning. Korset och uppståndelsen handlar om att Gud i Jesus kämpar mot, och övervinner all död, all destruktion och allt lidande. Det tomma korset berättar att ljuset segrar över mörkret och liv över död.

Gud är hela världens skapare och upprätthållare. Gud är verksam nu och fortsätter att skapa nu. Genom sin heliga Ande är Gud nära varje människa utan undantag.

En av av största utmaningarna för oss som kyrka och kristna i vår tid är att få människor att förstå att det överhuvudtaget finns en Gud. I bibelns värld förutsattes gudstron. Då var utmaningen att få människor att förstå vem Gud är. Paulus revolutionerande budskap var att Gud i Jesus hade blivit korsfäst och uppstått igen ifrån det döda. ”Vi förkunnar en Kristus som har blivit korsfäst” (1 Kor 1:23). Sådan var den Gud som Paulus berättade om, en Gud som blivit korsfäst.

Kyrkans utmaning och kallelse är att välkomna och gå med. Det har jag och Arne skrivit mycket om i boken. Ett särskilt ansvar för oss kristna är alltid de minsta, för vad vi har gjort mot dem, har vi gjort mot Jesus själv. Därför drömmer jag om en varm, välkomnande och orädd kyrka som kan säga: ”kom och se”, särskilt till de ”minsta”. Men jag drömmer också om en kyrka som kan säga: ”jag följer med och ser”, i Jesu efterföljd bokstavligen går ut och möta människor där de är, slår följe med dem, till ensamma köksbord, fängelseceller, rättegångssalar, myndighetspersoner, på gator och torg.

En sådan kyrka kan vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.

Nu är jag på väg till Busan i Sydkorea för ett möte med alla världens kyrkor. Där möts vi, runt bord, för att samtala och be och söka enhet så att världen kan tro. Vi ska besluta om vad kyrkorna tillsammans bara måste göra i praktisk handling. För världen behöver fred och försoning. Bönen som vi kommer att be då vill jag gärna be också nu: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred. Amen.

1 2 3 4 5 6 18