Kristen tro och ärkebiskopsval

Publicerat 2013-10-16 av

Kristen tro är efterföljelse av Jesus Kristus som är vår fred (Ef 2:14). Han som föddes som ett hjälplöst barn, dog på korset, sade åt oss att lägga ner våra svärd, lärde oss att älska våra fiender och uppväcktes igen ifrån de döda.
Kyrkans tidning ringde direkt när valet av Svenska kyrkans nya ärkebiskop blivit klart. Först sa jag grattis och önskade Guds välsignelse över dem och deras nyvalda Antje Jackelén. Jag är genuint glad och gläds över att de har fått en kvinna som sin kyrkas högsta ledare. I Equmeniakyrkans bildarsamfund har det hänt förut. Birgit Karlsson valdes till missionsföreståndare i Baptistsamfundet 1984. Karin Wiborn valdes 2003. Jag sa också grattis då de fått en så modig ärkebiskop, som vågar vara i de offentliga rum där tro och religion diskuteras. Hon är en mycket kunnig röst och samtalspart.
Så kom frågan om huruvida hennes uttalanden om kristna trosföreställningar har en negativ påverkan på relationerna till andra kyrkor. Jag svarade att jag håller med henne om att kristen tro alltid måste tolkas. Kristen tro formas i en spänning mellan tradition och situation. För om evangeliet ska vara evangelium, måste det svara mot de frågor, behov och rop som finns här, nu. Jag sa att hon är tydligt förankrad i sin kyrkas tradition, inte minst i dess tolkningspraktik. För i Svenska kyrkan betonar man att kyrkans tro alltid är större än den enskildes tro. Gudstjänsten är i centrum, trosbekännelsen, delandet av sakramenten, förkunnelsen, bönen och lovsången. Då grundas inte kristen tro i en enskilds tro. (Det individualistiska synsättet är en modern företeelse). Snarare finns det en frihet och vila i att den egna tron, det egna tvivlet, bärs av den gemensamma tron, kyrkans tro. Det skapar en trygghet i sökandet och prövandet av den egna tron.
Men jag sa också att det finns en risk i att vi som mediatränats, utbildats i akademin, övat vår formuleringskonst – intellektualiserar tron. Med uttryckssätt som: ”det beror på vad du menar”, riskerar vi att framställa tro som främst en intellektuell fråga, det vi ville undvika med just sådana öppna, prövande svar. Tron har så många fler språk. Kristen tro är erfarenhet, förvandlande och upprättande möten med en levande och personlig Gud som fått ansikte och kropp i Jesus Kristus. Kristen tro är kärlek. Kristen tro är relation. Inte heller Bibeln ger några egentliga svar på hur människor ska börja tro. Tro förutsätts hela tiden. Bibeln svarar närmast på vem man ska tro på och varför. Tro på Gud är inte heller samma sak som att tro på tomten eller UFOn. Frågan om tro på Gud handlar inte om Guds existens (eftersom den förutsätts hela tiden i Bibeln), utan huruvida vi litar på Gud, lever för Gud, är hemma hos Gud. När den blinde mannen (Joh 9:35f) fick frågan om han tror, var inte det en kunskapsteoretisk fråga, inte heller en lärofråga, utan en fråga om tillit: ”Litar du på mig?”. Kristen tro är också arbete och tjänst: att arbeta för fred och rättvisa, göra gott för andra och vår värld. Kristen tro är en väg att gå, i relation och gemenskap.
I Equmeniakyrkan betonar vi att kristen tro är efterföljelse. Det handlar om att svara på Jesu inbjudan ”Följ mig”. Vi framhåller ofta att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap. Vi vill värna mångfalden och hålla samman i olikheter och skillnader. I Equmeniakyrkans teologiska grund § 18 säger vi att Bibeln tolkas och utläggs utifrån sitt centrum, Jesus Kristus och hans frälsningsverk. Vi säger att Anden gör Guds ord levande och verksamt idag. Vi säger också att var och en som möter Guds ord har att, tillsammans med andra i församlingen under Andens ledning, tolka och låta sig vägledas av det.
Framförallt ser jag kristen tro som en plats, ett rum – att leva, älska och tjäna i. Det går att jämföra med när författaren Kristian Lundberg beskriver teologi som en ”platå i samtiden där vi kan ompröva, läkas, försonas…” (HD 16/10 2013). I detta rum, på denna plats eller platå, möts vi som hela människor, med allt det vi bär med oss. Därför behöver vi som ska berätta/vittna om denna tro, också integrera erfarenheter, känslor, visshet med kunskap, när vi delar den, och säga ”ja” lite oftare, bekänna med kyrkan: ”Ja, jag tror”, ”Ja, jag känner” och inte minst ”Ja, jag vill”.

Tacksamhet och förväntan

Publicerat 2013-09-30 av

Sitter nu på ett tåg på väg från Hässleholm där jag varit på regional överlämning. Idén föddes i våras i region Väst. Den enkla tanken är att de tidigare distriktens förtroendevalda och någon mån personal får möta de som gått in i nya roller och som nu också tar vid (dvs regional kyrkoledare, en nationell kyrkoledare och en del personal) för att gå igenom och samtala om det man gjort och se var det i alla fall initialt landar i den nya regionala strukturen. Överlämningarna har självklart gjorts tillsammans med equmenia både nationellt och regionalt. Vi har kunnat se var de olika råden/utskotten landar så att vi i alla fall gör vårt yttersta för att undvika att frågor och verksamheter faller mellan några stolar.

Jag har haft förmånen att vara på fyra överlämningar på detta sätt och det är alltid med samma känsla av tacksamhet och glädje som jag åker ifrån samlingen. Så otroligt mycket god verksamhet som gjorts i de olika distrikten, så otåligt stor omsorg som visas församlingar/föreningar, medarbetare och enskilda medlemmar. Man blir både glad, upplyft och rörd. Nu tar en ny struktur vid men mycket kommer man såklart känna igen. Och många personer som kämpat tidigare fortsätter kämpa i det nya. Från 1 september är de nya regionerna igång, all regionplacerad personal har varit på upptaktsdagar och nu har man börjat finna rutiner för sitt arbete som i allt går ut på att stötta församlingar i deras förnyelse utveckling och växt. Det är med stor spänning och förväntan jag ser framåt och just när man ser och hör iver och glädjen med vilken medarbetare tar sig an uppgifter kan man inte annat än känna en stor tacksamhet och just förväntan.

/Hälsningar Lasse

 

Förtydligande om samkönad vigsel

Publicerat 2013-09-13 av

Kyrkoledarna driver ingen ny linje. Det är den lokala församlingen som tar ställning i frågan. Samma hållning har länge funnits i två av de tre bildarsamfunden.

Vi fick en fråga om vi som kyrkoledare själva skulle ställa oss till förfogande för vigsel av par av samma kön. Den ställdes första gången 2011 till Lasse Svensson och Olle Alkholm som svarade ”inte som kyrkoledare”. Vi har nu sagt att vi står fast vid det vi sa för snart två år sedan.

Nu har samtal och blogginlägg kantrat över till att handla om andra saker. Vi skrev häromdagen att vi vill att möjligheten till vigsel av par av samma kön ska finnas i Equmeniakyrkan. Vi kunde ha formulerat oss tydligare. Såhär i efterhand står det klart att man läser texter i dessa frågor oerhört noga och letar nyanser som inte alltid är avsiktliga. En del verkar nu tro att nu gäller något nytt som inte gällde förra veckan. Så är inte fallet. Vi driver ingen ny linje när det gäller vigsel av par av samma kön! Det är den lokala församlingen som tillsammans med pastor tar ställning i frågan. Det är samma hållning som funnits i två av de tre bildarsamfunden sedan slutet av 1990-talet.

Equmeniakyrkan är bildad av församlingar som har olika hållning till frågan om samkönad vigsel.  Det hade vi med oss från början och så kommer det att vara även i framtiden. Församlingarna i Equmeniakyrkan är självständiga och ingen kyrkoledare kan avgöra vilka slags gudstjänster som ska firas i en församling.

Vårt uppdrag är att verka för öppenhet och sammanhållning. Det tror vi är möjligt också när det gäller vilka konsekvenser svensk äktenskapslagstiftning ska få i kyrka och församling. Låt oss vara rädda om varandra och be för varandra.

Lasse Svensson   Sofia Camnerin   Olle Alkholm

Equmeniakyrkans kyrkoledare om vigsel av par av samma kön

Publicerat 2013-09-10 av

Detta blogginlägg är skrivet med anledning av en fråga som ställts till oss tre kyrkoledare på Facebook.

Vi som var med i utfrågningen av tilltänkta kyrkoledare i Equmeniakyrkan 2011 tänkte nog att det skulle komma följdfrågor omedelbart men det gjorde det inte.

En av frågorna som ställdes handlade om huruvida kyrkoledare för Equmeniakyrkan skulle kunna viga par av samma kön. Det fanns ingen betänketid och frågan skulle besvaras med ja eller nej. Svaret som Lasse Svensson och Olle Alkholm gav var ”inte som kyrkoledare”. Sofia Camnerin var inte inbjuden att delta i utfrågningen.

I både Baptistsamfundet och Missionskyrkan hade frågan diskuterats intensivt. I Metodistkyrkan var inte frågan aktuell på samma sätt eftersom den kyrkans ordning inte medger vigsel av par av samma kön.

I Equmeniakyrkan finns inga formella beslut gällande samkönad vigsel och frågan har inte diskuterats vid någon av våra kyrkokonferenser. Vi skulle dock vilja beskriva det så att det finns en hållning i Equmeniakyrkan som handlar om att beslut om vigsel av par av samma kön fattas av pastor/församling.

Flera församlingar i Equmeniakyrkan har fattat beslut gällande vigslar, både före och efter det att det nya samfundet bildades. De flesta församlingar har förmodligen inte fattat formella beslut i frågan. En grundhållning i kyrkan är att förrättningar är gudstjänster som firas så nära en lokal församling som möjligt.

Vi vill att det ska vara möjligt för par av samma kön att gifta sig i Equmeniakyrkan och så har också skett vid flera tillfällen. Vi tror inte att det i dag är möjligt att komma fram till en gemensam hållning i Equmeniakyrkan. Vi tror inte heller att kyrkoledare/biträdande kyrkoledare i nuläget, annat än i undantagsfall, ska vara vigselförrättare.

Vi menar att vigslar sker i församlingen och förrättas av församlingens pastor. Vi är förstås medvetna om att det finns hur många varianter som helst på detta tema och att alla frågor inte kan besvaras i förväg utan måste sättas in i sitt eget sammanhang.

Vår erfarenhet är att frågorna om samkönad vigsel är möjliga att samtala om men svåra att fatta beslut om. Vi tänker särskilt på och ber för enskilda och församlingar som lever med frågorna och erfarenheter av utsatthet och splittring.

Vi vill att Equmeniakyrkan ska vara en kyrka för alla!

Lasse Svensson, Sofia Camnerin, Olle Alkholm

Växlingar

Publicerat 2013-08-30 av

”Jag är helt slut, sommaren känns långt borta”.

Jag har hört det av olika personer, känt det själv. Hur är det möjligt? Det var ju bara några veckor sedan vi var lediga? ”Det jämnar ut sig”, försöker jag lugna dottern som börjat 6an och mig själv och andra. ”Det jämnar ut sig.”

Växlingar är svåra. Härliga och tröttande.

Jag har tänkt mycket på de där växlingarna och hur snabbt allt kan vända.

Samtidigt har jag fascinerats av att man även när man är mitt i de härliga och jobbiga växlingarna, plötsligt kan öppna ögonen och se barnen som kramar om varandra i återseendets glädje, alla människor på tunnelbanan – hur fina de är, våra otroligt gulliga kaniner. Jag har fascinerats av att det kan överrumpla, mitt i det som riskerar att uppta hela ens vara, när man öppnar ögonen och hjärtat. Man ser det som pågår. Det vackra som finns där samtidigt. Så mycket skönhet vi är omgivna av. Jag tänker att det är gudsriket som bryter in då, gudsriket mitt ibland oss.

Vi tre kyrkoledare möttes i förra veckan för att planera hösten. Vi sa att vi ville fokusera på kyrkan som tydlig, synlig och handlande. För att kunna arbeta och vara så, behöver vi ha dagstidningen i ena handen och bibeln i den andra. Precis då skedde den brutala gasattacken i Syrien. Stockholmarna demonstrerade mot indragen skolpeng för barn med särskilda behov och i Storumans kommun riskerade samerna att ännu en gång se sina rättigheter hotade. Under samma tid intensifierades medias rapportering om barn som far illa på nätet. I en intervju berättade en fd prostituerad att hon inte kan förstå att samhället inte gör något. ”Vet dom inte hur vanligt det är i Sverige att små barn säljer sina kroppar och lägger ut annonser på internet? Själv började jag när jag var 12 år.” Av ett annat utsatt barn fick jag höra: ”Dom borde förbjuda kick.”

Bibeln i ena handen och dagstidningen i den andra.

I höstupptakten har jag ägnat ganska mycket tid åt olika teologiska projekt och uppdrag. Det är några olika bokmanus som ska skrivas. Kyrkorna i Sverige (genom SKR) vill ta Jesu fredsbudskap på allvar, i tro och handling. Vi skriver bland annat texter om det. I höst möts världens kyrkor till Kyrkornas Världsråds generalförsamling som har temat: ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred” (med övertygelsen om att världens 2 miljarder kristna kan göra skillnad i världen.) I andra sammanhang föreläste jag och TD Arne Fritzson om försoning.

Jag försökte (som vanligt) varva personliga erfarenheter/berättelser med teologisk reflektion. Jag berättade ärligt om en svår erfarenhet i vår familj och det blev nog tydligt att det fortfarande finns mycket smärta och skuld.

Vid ett tillfälle ville jag tacka en av de som lyssnat för hennes respons på föredraget, en präst. Hon tog mig i handen, såg mig i ögonen. Jag kan inte beskriva det mötet som något annat än ett heligt möte. Gudsriket här och nu. För hon gjorde liksom en växling. Mitt i ytterligare en kvalificerad, lärd respons växlade hon om. Hon gav mig en slags avlösning.  ”Allt är ju redan klart. Ta emot Jesu Kristi förlåtelse. Gå i frid”. Jag gick i frid.

En vecka

Publicerat 2013-07-04 av

Lasse_Svensson_foto_Pontus_Lagerström
Ibland får jag frågan, inte minst av min familj: ”Vad gör du egentligen under en vecka?”. Ja, en sådan fråga är inte alldeles enkel att svara på. Främst för att veckorna ser så olika ut. Den här veckan skulle jag väl dock säga är särskilt olika… Men det är ju sommar och då är inget som det brukar…

I helgen som gick konfirmerades vår mellanson Hugo i S:t Jakobs kyrka. Jag hade också förmånen att vara med som konfirmationspastor både vid lördagens nattvardsgudstjänst med efterföljande festkväll och vid söndagens konfirmationshögtid. Rent formellt var jag annars ledig…

På måndagen tog jag tåget till Stockholm för att ta emot ett besök till Equemeniakyrkan. Det var Gillian Kingston från Irland som kom som representant för World Methodist Council. WMC organiserar världens alla metodister, och enkelt uttryckt kan man säga och vi har ansökt om medlemskap. Gillian Kingston kom för att samtala med oss och ställa en del frågor osv. I september blir vi med alla sannolikhet medlemmar i WMC.

På tisdagen fick jag lämna Mrs Kingston för att flyga till Visby där Equmeniakyrkan har ett tämligen digert program kopplat till Almedalsveckan. Jag medverkade i tre seminarier och en samling men fick också möjlighet att träffa många, många människor och knyta nya kontakter. Seminarierna var välbesökta och en del av dem kan man se också i efterhand via vår hemsida.

Just nu sitter jag på Arlanda och väntar på ett försenat plan mot Göteborg där jag i morgon ska förrätta en begravning innan jag på lördag tänker dra mig mot Hönö där jag i den årliga Hönökonferensen ska predika på söndag förmiddag kl 10. Ska bli spännande att se hur det känns i ett annat tält – det gamla fick kasseras eftersom brandklassning gått ut, så i år hyr man ett för att om möjligt i framtiden bygga en hall. Just om detta senare ska jag vara med på ett möte kl 14:30 på söndag. Men innan dess, efter gudstjänsten, ska tidningen Dagen göra en intervju med mig.

Jag kommer att vara kvar på Hönökonferensen till åtminstone onsdag-torsdag eller så. Sedan tycker jag det kan passa med semester…

Nu ropar dom att man får gå ombord!

Med önskan om Guds välsignelse!

Lasse Svensson
kyrkoledare

Foto: Pontus Lagerström

 

Teser om politik, tro och livets mening

Publicerat 2013-07-04 av

IMG_3211_sofia_crPå lite allmän begäran delar jag här mina 8 teser. Dessa presenterades vid Equmeniakyrkans, Bildas och Newmansinstitutets seminarium i Almedalen idag:

Vad vill vi med Sverige – om politikens mål och mening

1)   Människan är en helhet med kropp, själ och ande.

2)   Människans belägenhet delar hon med alla andra – nämligen att hon en gång ska dö. Denna belägenhet föder per definition existentiella grundfrågor.

3)   Existentiella frågor kan inte placeras på toppen av någon slags Maslowsk behovspyramid, som om att de endast var relevanta när alla andra behov var tillfredsställda. De existentiella frågorna om död och liv, mening och meningslöshet, fruktan och tillit, ensamhet och relation, resignation och hopp delas av alla människor.

4)   Varken politik eller religion bör utgå från ett före/efter eller antingen/eller – som om att det först är jättehemskt och sen ska bli jättebra. Både den politiska och teologiska retoriken bör istället förhålla sig till ambivalensen, tvetydigheten. Det är den som är sann och relevant.

5)   Den framgångsideologi som är rådande i svensk samtid (såväl i populärkultur, politisk och religiös retorik) är falsk och förödande: att livets mening är att vara frisk, felfri, lycklig, framgångsrik, att rätt val och tänkande leder till framgång på livets alla områden. Kristna föreställningar som att normaltillståndet är dödskuggans dal, att vår dödliga kropp ska brytas ner i tjänst för andra, att människans kallelse är att tjäna sin nästa, skulle kunna ge perspektiv på detta.

6)    ”Jaget” är inte primärt subjekt, ”viet” är det.

7)   I ett samhälle där ingen längre vågar värdera och ifrågasätta kunskap, där allt är lika bra, all kunskap lika relevant, isoleras människor i sina egna universum och försvinner slutligen – tomhet återstår. Detta eftersom symboler/språket då har förlorat sin kommunikativa och tolkande funktion. Detta är också en av orsakerna till att vi har en sådan religionsrädsla/okunnighet i vårt land.

8)   Människan behöver även skönhet, estetik, besinning, lek, rekreation, konst, kultur, rit och andlighet – religionen och rätten till den.

Re-kreation

Publicerat 2013-06-13 av

För några veckor sedan hade jag förmånen att återinviga ett missionshus som flyttats från platsen där det byggdes i Vårvik till sin nya plats invid bland annat bygdegården i Bengtsfors. Missionshuset invigdes 1882 och användes fram till första halvan av 2000-talet. Tillvägagångssättet för att flytta missionshuset var att varsamt plocka ner det planka för planka och numrera varje del för att sedan spika ihop det igen på sin nya plats, med hjälp av samma spikar som varsamt rätats ut. Arbetet har utförts av eldsjälar inom Missionsförsamlingen i samarbete med Bengtsforstraktens Fornminnes- och Hembygdsförening samt studieförbundet Sensus. En del stöd har man också fått från EU.

Det är ett imponerande projekt och ett imponerande arbete som genomfördes när man flyttade missionshuset. Men man påminns också om det enorma arbete som lades ner när missionshuset byggdes första gången. Och tänk på alla andra missionshus och kyrkor som våra tre bildarsamfunds församlingar rest som tecken på tro och hopp. Ofta var man inte mer än ett 30-tal i församlingen när man tyckte det var dags att bygga ett kapell – och då byggde man ofta ett med plats för minst 100 personer.

IMG_1058_int_460

Man imponeras av påhittigheten hos dåtidens församlingar och entreprenörer. Nedan finns ett klipp ur en tidning som beskriver hur man gjorde för att få medel till att bygga just missionshuset i Vårvik, som nu alltså är återinvigt på en ny plats. Eller återskapat, om man så vill. Eller uttryckt med lånat ord från latinet: rekreerat.
IMG_1061_tx_460

Så nu när vi på allvar går in i sommaren och skolklockorna ringer ut för sommaren, kan vi utmanas av tron och hoppet som spirade så tydligt men också glädjas åt att det på samma sätt spirar idag. Det tar sig ofta andra uttryck, men tron och hoppet är detsamma och återskapas också i vår tid, genom oss. Men också vi behöver rekreation och vila – även det är en viktig del av sommaren.

Med önskan om en tid av god rekreation!

Lasse Svensson
kyrkoledare

IMG_1057_ext_460

 

 

Våra förorter

Publicerat 2013-05-24 av

Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. (Jer 29:7)

Som medlem i en av Equmeniakyrkans församlingar fick jag just ett brev från ”min” pastor Lisa Plantin. Hon inleder brevet till församlingen med ovanstående bibelord och fortsätter med att betona att upploppen som startade i Husby nu har spridit sig till många andra Stockholmsförorter, också den som vår församling finns i.

Lisa uppmuntrar oss församlingsmedlemmar att vi nu behöver göra allt för vår stads bästa och söka freden och friden för den. Istället för att tänka den ”lätta” vägen, att hålla oss inne, är det nu vi behöver gå ut. Vi uppmuntras att ta en extra promenad under helgen, gärna kvällstid. Vi uppmuntras också att följa med nattvandrarna. Vi får också veta vart vi kan ringa och hon berättar att alla fritidsgårdar håller öppet hela helgen.

Under de senaste dagarna har jag själv inte gjort så mycket. Jag har mest hoppats och bett för alla Equmeniakyrkans förortsförsamlingar. Jag är inte så stolt över att jag mest har suttit i möten, nu senast med Sveriges Kristna Råd där vi just ställde oss frågan hur vi bäst, precis nu, använder vår gemensamma kraft och stöttar varandra, inte bara i samtal, utan också på plats där det verkligen behövs. Dessutom har vi haft en egen faktiskt ”förort” i familjen och har ännu en gång påmints om att det privata också är politiskt. När de egna barnen drabbas, i just förorten, så räcker inte mitt engagemang till så mycket mer, inte just nu.

Just därför är jag också så tacksam för min ”egen” församling, för initiativ och engagemang, för alla våra församlingar och medarbetare, kraften vi utgör tillsammans och kraften vi är burna av. Jag o vi alla, får ännu en gång samtidigt, i och genom allt, vila i att kyrkan är Guds och att Gud aldrig överger (ex 1 Mos 28:15).

Och bönen om fred, som vi ber ”på vägen mot Busan”, nästa stora möte mellan alla världens kyrkor inom Kyrkornas Världsråd, i höst, blir precis nu väldigt aktuell, såväl i det privata som i det politiska:

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred!

 

 

Kaxig och stolt

Publicerat 2013-04-26 av

Får man vara lite kaxig och stolt?

Jag är det.

För i Gemensam Framtids senaste nummer Uppdraget ger vi 80 exempel på församlingar (det finns fler) som i lokala sammanhang har tagit tydlig ställning för att vara just församling.

När Sverige håller andan – och liksom trampar vatten i osäkerhet – så visar kyrkan vägen genom lokala praktiker. Vi bygger gemenskaper som inte räknar kategorier som kön, klass och etnicitet. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)

I efterdyningarna i turerna kring Omar Mustafa påpekar docent Kjell Magnusson i Svenska Dagbladet att politiker i vårt land verkar se svensk politisk ideologi och svensk kultur som överordnad religion och tradition. Han påpekar att det finns skillnader som är svåra att hantera i ett samhälle – men att inget samhälle kan eller ska vara kulturellt homogent.

I tidningen Uppdraget och reportaget från missionshuset i Nås berättar Lola, en muslimsk kvinna från Somalia om vad hon tänker om att vara i missionshuset. ”Kristna och muslimer, men Gud är samma”, säger hon.

Människorna kring Jesus var inte särskilt homogena. Nyckeln till gemenskapen, att det fungerade och fungerar, ligger i gemenskapens förutsättningar. Det var inte människor som slöt sig samman på grund av gemensamt intresse eller likhet. Det var Jesus som gick runt och kallade och bjöd in. ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt…” (Joh 15:16)

Det är inte vi själva som bygger ihop oss och väljer ut vilka som får vara med eller inte. Vi tror på en Gud som är hela världens skapare, som skapar och fortsätter kalla nu. Vi tror på en Gud som är kärlek. Det som är homogent kring Jesus, är Jesus själv: kärleken, generositeten, gemenskapen som ges till oss alla. Den är något vi deltar i och får räcka vidare till andra.

Det är klart att vi inte är framme. Det finns mycket mer att göra för att vi som lokala församlingar ska våga visa gästfrihet mot främlingen (Heb 13:2) – vem än främlingen är.

Men jag är övertygad om att rörelser börjar nedifrån och alltid någonstans ifrån.

Kanske har våra församlingar aldrig varit viktigare som de profetiska, förvandlande och befriande motkrafter de är. Så tack! Tack alla lokala församlingar för att ni visar vägen!

Sofia Camnerin

1 3 4 5 6 7 18