Julhälsning från Missionskyrkans arkiv i Stockholm

Publicerat 2015-12-18 av

I Svenska Missionskyrkans arkiv finns en mängd arkivhandlingar såsom brev, fotografier, böcker och missionspublikationer. Samlingarna är av stort intresse för de som vill förstå hur livet gestaltade sig förr men är också en länk till nutidens skeenden. I början av nittonhundratalet var Svenska Missionsförbundets största missionsfält Kongo, Central-Kina och Östturkestan (Xinjiang, Kina). Vi på arkivet vill härmed önska er God Jul med några glimtar från de yttre missionsfälten och hur man firade högtiden där.

 

En bild från missionsstationen i Jarkend (Yarkand) där barnen firar Lucia.

Lucia jarkend502Fotografi: Svenska Missionskyrkans arkiv

 En ’julgranshälsning’ från missionär Della Forsman i Kashgar 1925

”Det vackraste julminnet är förknippat med skolbarnen här på stationen. De hade i år fått
sin egen lilla julgran, som vi placerat i en av skolsalarna. När jag juldagens eftermiddag kom
ut på gården, fick jag höra sång och gick bort till skolsalen, varifrån sångens toner ljödo.
Genom fönstret till skolsalen såg jag då en syn, som jag aldrig glömmer och som jag utan tvekan påstår vara det vackraste minnet från min första jul i Kashgar. Barnen hade tänt alla ljusen i granen och satt sig på golvet runt omkring densamma. Deras ögon strålade i kapp med ljusen, medan de med andaktsfyllda röster sjöngo en av sina julsånger. Där sutto de i stillhet
omkring granen och fröjdades åt julen, under det de sågo oavvänt upp mot de tindrande ljusen.” (Missionsförbundet N:r 12. Den 19 mars 1925)

 

En Julhälsning från missionär Ester Hult i Kongo 1933 om hur man tillverkar en ”svensk” julgran

”En jul i Kongo

Det är julafton vid den nyanlagda missionsstationen i Kongo. Två svenska missionärer springa svettdrypande mellan kök och matsal, kyrka och skola. De vill ha julfint över allt. Från den kalla Norden ha de fört julen med sig hit till södern. […] Här kommer en skara från skogen, släpande på palmgrenar tre gånger så långa som de själva, mörkgröna och ståtliga. ”Hur orkar ni bära så stora grenar? ̶ Jo, i dag går allt lätt.” På palmgrenar finns här stor rikedom. Man spar därför inte utan sätter upp rikligt över allt. Palmgrenarna täcka vardagslivets grå och skänka färg och lyftning åt hela omgivningen. Far gör i ordning en konstgjord ”julgran”, som sedan prydes med ljus och glitter från Sverige. Den doftar inte barr och kåda, men denna saknad känna endast missionärerna” (Barnavännen s. 1933: 438)

Julgran beskurenJulgran i Kibunzi 1913. Fotografi: John Pettersson/Svenska Missionskyrkans arkiv

 Bild från en kyrka i Kienli (Jienli), Central-Kina, vid jultid, komplett med julgranar och julbock

Kienli beskurenFotografi: Svenska Missionskyrkans arkiv

Patrick Hällzon och Karl Larsson

Förslag till utrustning från Sverige för manlig indienmissionär

Publicerat 2015-12-02 av

Att resa ut som missionär betydde att hela ens liv förändrades. Man var tvungen att anpassa sig till en helt ny miljö i det nya land som man kom till. Att överhuvudtaget ta sig till landet kunde vara ett äventyr, att sedan leva där ett ännu större.

För att hjälpa nya missionärer som kom till Indien i början av 1950-talet, så har någon av de äldre missionärerna skrivit ihop en lista med tips för manliga missionärer. På listan står det vad man som är svårt att införskaffa i Indien, alltså saker som missionären bör ta med sig ifrån Sverige. I listan går det att läsa att man bör köpa kostymer i Sverige för att de som finns i Indien har dålig passform. Underkläder kan man köpa i Indien ”så vitt man inte är av den storleksordningen att man använder det yttersta hålet på livremmen.”

Man bör ta med sig kaffeservis och kaffekokare. Även elektriska kokkärl – även om man kan köpa dem i Indien så är ”kvalitén urusel”.

Privat brev och skrivmaskinspapper ska man ta med från Sverige, men inte kuvert, ”ty de klistra ihop under regntiden”. Tar man med sig instrument så måste de tropikbehandlas.

Listan ger en inblick i hur man fick anpassa sig till den nya miljön missionärerna kom till. Det är också intressant att se vad de tog med sig. Svenskarna är ju ett kaffeälskande folk, så det är kanske inte så konstigt att både kaffeservis och kaffekokare är med på listan. Det är också intressant att se vad för saker som man i äldre tider tycket var nödvändigt att ta med ut, som kanske inte skulle vara lika aktuellt att ta med idag. I huvudarkivet finns det godslistor på vad som har skickats ut till missionsfälten. På listorna finns saker som våffeljärn och kristallvaser med.

Indienmissionen har ett eget delarkiv som finns på Riksarkivet – se vidare i NAD.

 

Indienmissionärer råd 01

Indienmissionärer råd 02
Klicka på bilderna för att läsa dokumenten.

IndienmissionärerIndienmissionärerna Petrus Kängström, Georg Roberntz och Sigfrid Moen.
Kanske är det någon av dem som har skrivit listan?

Foto: Ella Svedberg/Svenska Missionskyrkans arkiv

Om arkivprojektet Öppna Missionskyrkans arkiv

Publicerat 2015-05-31 av

Vad händer med Öppna Missionskyrkans arkiv-projektet denna dess sista vår?

Projektet är nu i en intensiv sista fas på grund av kommande ombyggnation av Riksarkivet – de arkiv som finns i Marieberg ska flyttas till depån i Arninge.

Vår arkivarie Karl Larsson tillbringar en stor del av sin tid i Marieberg. För att bli klara med projektet i tid har vi sedan januari även arkivarien Jan Ohlson anställd; det är honom ni ser bland arkivvolymerna på bilden. 

Vår tidigare arkivarie och projektledare Katarina Thurell har bidragit med inlägget nedan.

Riksarkivet våren 2015

Riksarkivet våren 2015

 

Vi började redan 2010 efter det att Missionskyrkans kyrkokonferens beslutat att avsätta medel till projektet. På Riksarkivet hade sedan 1980-talet arkiv lämnats från dåvarande Missionsförbundet, ofta betingat av platsbrist. Arkivleveranserna blev därför rätt så röriga och placerades i sin tur på Riksarkivet i mån av plats, utan möjlighet till överblick. Men med dagens verktyg – bärbara datorer, mobilt bredband och ett kraftfullt registerprogram har vi äntligen gått i mål!

Idag 2015, fem år efter att vi började, är Missionskyrkans huvudarkiv samt omkring 250 olika delarkiv välordnade och möjliga att hitta i – mer än en halv kilometer handlingar. Huvudarkivet är helt ordnat och förtecknat, av övriga delarkiv som ingick i Öppna Missionskyrkans arkiv-projektet återstår i skrivande stund endast cirka 13,5 hyllmeter att ordna och förteckna.

Det har varit ett tufft och svårt arbete, nog det krångligaste arkivet jag har jobbat med i mitt yrkesliv. En förhoppning är nu att forskare av alla slag – släktforskare, hembygdsforskare, författare, journalister, professionella forskare, tar sig an samlingarna och med nyfikenhet undersöker vad som finns i arkivboxar och aktomslag. Med nya glasögon och nya frågeställningar behöver yngre forskargenerationer undersöka källmaterialet.

Det finns en stor bredd bland de olika arkiven. Huvudarkivet innehåller förstås alla beslut i protokoll, all viktig korrespondens och räkenskaper. Alla donationer under åren är noggrant bokförda och testamenten och donationer upptar en stor arkivserie. I missionsstationsarkiven möter vi det praktiska missionsarbetet, från att bygga bostäder, kapell till att bedriva sjukvård. I personarkiven från pastorer, missionärer och 1(sic!) församlingssyster möter vi det personliga, de privata breven och dagböckerna, anteckningsböckerna, predikoutkasten, hoppet och tvivlen.

Så kan man nu säga att vi inte behöver göra något mer nu då, nu är vi klara? Nja, inte riktigt. Delar av Missionskyrkans, Baptistsamfundets respektive Metodistkyrkans arkiv återstår att ordnas, registreras, förvaltas liksom även deponeras på Riksarkivet. Och det går också att se att det finns mycket historia som inte finns bevarad: ingen kvinnlig pastor har lämnat in sitt personarkiv, det vore också intressant att veta mer om diakonernas arbete från 1960-talet och framåt.

Tänk om du som läser det här vill komma igång med dokumentationsprojekt: t ex intervjua medarbetare i församlingsliv och missionsarbete. På lokalt och regionalt plan kan det här göras i samverkan med folkrörelsearkiv, men visst vore det fint om det arkivcentrum som planeras för Equmeniakyrkan kan fokusera också på insamling av just det som saknas? Hör gärna av dig till oss på arkivet (at) equmeniakyrkan.se om du har arkiv, fotografier, filmer, ljudband som du inte vet vad du ska göra med – kanske är det en pusselbit som just saknas för att kunna teckna vår gemensamma kyrkas historia?

Katarina Thurell
arkivarie

Se arkiven i NAD (under uppdatering) här.

Ett kort nyhetsbrev från arkivet

Publicerat 2015-05-19 av

Arkivet har ny e-postadress för forskarförfrågningar: arkivet(at)equmeniakyrkan.se

Det är bråda dagar för oss just nu. Under våren har projektet Öppna Missionskyrkans arkiv (projektet för tillgängliggörande av Svenska Missionskyrkans stora arkivdeposition) på Riksarkivet börjat gå mot sitt slut. Projektet påbörjades 2010, men har sedan pågått i etapper och stått stilla i perioder.

Utgången av 2015 var vårt slutdatum för att ro detta mycket stora ordnings- och förteckningsprojekt i hamn. Det skulle visa sig att den tiden kortats betydligt på grund av kommande ombyggnationer av Riksarkivet under andra halvan av 2015. Mer om hur det har gått och vad som händer i ett kommande inlägg.

Viktigt att veta för forskare som vill forska i depositionen på Riksarkivet i Marieberg är att Mariebergsdepån stänger för ombyggnad 1 september. Depån kommer att vara stängd till och med hösten 2016. För information om tillgänglighet för olika arkiv i Marieberg hänvisar vi till Riksarkivets hemsida: http://riksarkivet.se/nyheter-och-press?item=108046

Katarina Thurell som arbetat som arkivarie hos Svenska Missionskyrkans arkiv sedan 2003 har slutat sin tjänst och är nu stadsarkivarie vid Norrtälje stadsarkiv.

Vi önskar våra läsare en fin vår!

By Richard Bartz, Munich aka Makro Freak (Own work) [CC BY-SA 2.5 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5)], via Wikimedia Commons

By Richard Bartz, Munich aka Makro Freak (Own work) [CC BY-SA 2.5 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5)], via Wikimedia Commons

 

 

 

 

 

 

 

 

Ola Hansson, svensk-amerikan i Burma

Publicerat 2015-03-03 av

Teologiska Högskolan i Stockholm har ett utbyte med Myanmar Institute of Theology i Rangoon, Burma. För några år sedan hade man besök av en delegation därifrån. I samband med detta så talade man varmt om Ola Hansson. För de flesta av oss var han helt okänd. Det ledde till att vi började göra efterforskningar kring vem Ola Hansson var. Det visade sig att han hade utvandrat till USA som sextonåring och sedermera blivit sänd som missionär till Burma av de amerikanska baptisterna. Trots detta så var han mån om att behålla sin identitet som svensk.

Ola och Minnie Hansson

Ola och Minnie Hansson

Journalisten och författaren Jesper Bengtsson berättar i sin bok ”Granatklockorna i Myitkyina” om ett möte med en student på ett tehus i Bhamo i Burma. Studenten frågar Jesper om varifrån han kommer och varför han kommit till Bahmo varvid Jesper bland annat svarar att han kommit för att ”ta reda på mer om en svensk missionär som verkade här i början på förra seklet”. Då svarar studenten, ”Aha, du menar doktor Ola Hansson. … Alla kachiner känner till doktor Hansson.” Och han fortsatte, ”Ola är vår Moses … Den store översättaren. Han gav oss språket och skriften och på det viset bidrog han till att skapa nationell enighet bland kachinerna.”
Dagen innan den burmesiska delegationen återvände till Burma kom deras ledare till mej och gav mej Ola Hanssons översättning av bibeln till kachin. Han sa att den här bibeln ska ni ha i er bibelsamling.
För ett par månader sedan så upptäckte jag en artikel i Veckoposten 1896 där ett brev från Ola Hansson publicerades. Han skriver, ”Det har varit min glädje att få se Johannes evangelium tryckt på Kachinspråket. Detta är den första del av Guds ord som någonsin blifvit gifvet åt detta arma folk. … Det låter skönt att höra de små Kachinbarnen läsa fridens ord på deras eget egendomliga språk. Jag har sändt eder ett exemplar, så att I mån kunna se huru det tar sig ut.”

Johannesevangeliet på kachin

Johannesevangeliet på kachin

 

av Magnus Lindvall, arkivarie

Litteratur:
Jesper Bengtsson, ”Granatklockorna i Myitkyina”, Norstedts 2006
Gustaf A Sword, ”Light in the Jungle”, 1954

Radioprogrammet Släktband

Publicerat 2015-02-02 av

Måndag den 2 februari 10.35 sändes programmet Släktband som den här gången handlade om två baptistpionjärer. Länk till programmet hittar ni här.

Nilsson

FO Nilsson

Sjömannen Fredrik Olaus Nilsson som blivit omvänd bland metodister i USA återvände till Sverige 1842 för att verka som sjömansmissionär i Göteborg. 1847 övergick han till baptismen och döptes i Hamburg. Ett år senare hade han fått några anhängare. Fem personer döptes i havet i Vallersvik i Halland den 21 september 1847 och den första baptistförsamlingen i Sverige bildades. 1851 landsförvisades han och verkade först en tid i Köpenhamn för att därefter åka vidare till USA. 1860 benådades han och återvände till Sverige. 1868 återvände han till USA där han dog i Houston, Minnesota 1881.

E V Sjöblom

E V Sjöblom

Edvard Vilhelm Sjöblom var Baptistsamfundets första missionär i Kongo dit han reste 1892 för första gången. En av hans uppgifter var att undersöka var Svenska Baptistsamfundet kunde öppna ett eget missionsfält. Han reste vida omkring och under sina resor fick han se den grymma behandlingen av de infödda. Han vann internationell berömmelse genom att i pressen avslöja den omänskliga behandlingen av Kongofristatens befolkning. Han dog på missionsstationen Ikoko 1903.

av Magnus Lindvall, arkivarie

Litteratur:

J Byström, ”En frikyrklig banbrytare” (1910)

A Svärd, ”Vit man i svart land” (1942)

D Lagergren, ”Konflikt i Kongo” (1971)

Baptistsamfundets arkivgrupp

Publicerat 2014-11-17 av

 

På initiativ av Baptistsamfundets dåvarande missionsföreståndare, Sven Lindström, tillsattes en arkivgrupp 1989. De tre första medlemmarna var Gunnar Sönnerhed, Bert Franzén och David Lagergren. Den här gruppen har med tiden vuxit; när den har varit som störst har den haft arton medlemmar, för närvarande har den sexton. Nestorn och den enda kvarvarande ur den ursprungliga trojkan är Gunnar Sönnerhed som också är sammankallande.

Gunnar Söderhed och Ragni Lantz

Gunnar Sönnerhed och Ragni Lantz

 

Sedan 2001 har Magnus Lindvall till och från varit anställd som arkivarie vilket han nu är på femtio procent. I gruppen har ingått personer som haft central tjänst som exempelvis missionsföreståndare, rektor för Betelseminariet, sekreterare för missionen i Sverige såväl som den internationella missionen, sekreterare i ungdomsförbundet och så vidare. Andra har tillkommit på grund av sitt intresse för Baptistsamfundets historia.

Avslutningsfika 2

 

Den samlade kunskapen hos medlemmarna är en ovärderlig resurs i arbetet. Gruppen arbetar med att ordna och förteckna Baptistsamfundets arkiv för att bevara 165 år av svensk baptisthistoria och göra den tillgänglig för studier och forskning. Man arbetar också med att katalogisera andra samlingar såsom bibelsamlingen med ca 3000 volymer, den omfattande hymnologiska samlingen samt utgivning på Baptistsamfundets förlag. Gruppen träffas en dag varannan vecka under terminerna. Förutom arbetet så är gemenskapen och samvaron viktig, vilket också illustreras med bilden från en tidigare terminsavslutning.

av Magnus Lindvall, arkivarie

Aktuellt-inslag från Kongokrisens Brazzaville

Publicerat 2014-10-30 av

oppetarkivKlicka på bilden för att se klippet

 

SVT har på Öppet arkiv lagt upp ett antal Aktuelltinslag om Kongokrisen. Förmodligen har de lagts ut just nu eftersom SVT har sänt en nygjord dokumentär om de svenska FN-soldaterna som tjänstgjorde i Kongo under Kongokrisen – Konogoveteranerna. Ett av nyhetsinslagen är från Svenska Missionsförbundets missionsstation i Brazzaville. När Kongokrisen utbröt så flydde missionärerna i Kongo-Kinshsa över gränsen till sina kollegor i Brazzaville.

30 juni 1960 blev Belgiska Kongo en självständig stat. Landet var synnerligen dåligt förberett för det – under kolonialtiden hade belgarna styrt landet utan att släppa in kongoleserna i administrationen. När belgarna lämnade över styret till kongoleserna fanns det därför inte någon administration kvar. Landet var därför mycket sårbart och risken för uppror var stor. Armén hade under kolonialtiden nästan enbart belgiska officerare och de var kvar som ledare för armén även efter att landet hade blivit självständigt. Fyra dagar efter självständigheten gjorde soldaterna revolt, vilket ledde till att belgarna satte in soldater mot den kongolesiska armén. Snart hade det bildats utbrytarregioner i landet, som Katanga. Då begärde premiärministern Patrice Lumumba hjälp från FN. Konflikterna i landet håller på fram till 1965 då Mobutu tar makten och gör sig själv till diktator.

När upproren började så fruktade européerna för sina liv och de som kunde flydde landet. Aktuellt-inslaget från Brazzaville är från 22 juli 1960. Det visar missionärer och barn som har flytt från Kongo-Kinshasa till Brazzaville där de ska flyga hem till Sverige. Klippet innehåller en intervju med Elon Mattson. Han var läkare och chef för sjukhuset i Kibunzi. Han berättar om de dramatiska händelser som han upplevde under flykten. Missionärernas flykt blev stort uppmärksammad i den svenska pressen. Nedan är en sida från en av Elon Mattsons klippböcker, med två artiklar ur Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

Mattson klippbok

 

Elon Mattson och hans fru missionär Alma Mattson har ett arkiv i Svenska Missionskyrkans deposition på Riksarkivet: Arkivet i Nationell arkivdatabas

Kvinnliga pastorer i Svenska Missionsförbundet

Publicerat 2014-10-16 av

Under 1940-talet började debatten om kvinnliga pastorer och präster komma igång på allvar i Sverige. Det var, och är i vissa läger fortfarande, en mycket kontroversiell fråga. I delar av frikyrkovärlden, som hade en mer avslappnad inställning till vem som fick predika, predikade kvinnor redan. Det fanns kvinnor som fungerade som pastorer även om de hade en annan titel – vanligtvis evangelist. De fick därför inte samma rättigheter som pastorerna – de kunde till exempel inte gå med i Missionsförbundets pensionskassa.

utredning
Första sidan på utredningen om kvinnliga pastorer

1948 startades det i Svenska Missionsförbundet en utredning om kvinnliga pastorer. Det skedde efter att Alsters missionsförsamling ville att deras evangelist, Signe Eriksson, skulle ordineras och bli ordinarie predikant. Hon hade i praktiken verkat som pastor i församlingen i två år. Utredningen hade två utgångspunkter – hur det såg ut i andra samfund och om det teologiskt gick att motivera att kvinnor kan bli pastorer. I Sverige var situationen i de flesta frikyrkor ungefär densamma som i Missionsförbundet – kvinnor fick predika och verkade som evangelister, men de fick inte inneha titeln pastor. I andra länder fanns det både kvinnliga pastorer och präster – i danska statskyrkan prästvigdes de första kvinnorna 1948 och i Schweiz (i vissa kantoner) redan 1918.

Rent teologiskt så var frågan om det gick att utifrån Nya testamentet motivera kvinnliga pastorer och hur mycket hänsyn man skulle ta till de urkristna bruken. Enligt utredningen så fick enbart män vara föreståndare i de första församlingarna, men det var sannolikt att kvinnor kunde inneha diakontjänster och även profetera. Utredningen menade att man inte fick stirra sig blind på den urkristna ordningen, de menade att den vilade på en gammaltestamentlig syn. Att kvinnor redan kunde predika i olika roller i Missionsförbundets organisation, t.ex. som missionär eller evangelist, talade för att de även skulle kunna verka som pastorer.

Kommittén var positiv till kvinnliga pastorer och lade vid Generalkonferensen 1950 fram förslaget att kvinnor skulle kunna ordineras till pastorer. Det blev enligt protokollet en livlig debatt med många talare. De flesta höll med om att kvinnor borde få bli pastorer, men ansåg att vissa praktiska frågor inte var lösta i utredningens rapport. Till slut röstades förslaget igenom med tillägget att vissa praktiska frågor skulle utredas vidare. Efter det blev det inte några debatter om kvinnor skulle få vara pastorer, som det t.ex. blev i Svenska kyrkan där det på sina håll än idag finns motståndare mot kvinnliga präster.

1952 skrev den första kvinnan in sig på pastorsutbildning på Teologiska seminariet. Hon hette Essie Eklund och var sedan tidigare utbildad till lärare och höll på att utbilda sig till psykoterapeut när hon påbörjade sin pastorsutbildning. Hon hade arbetat både som lärarinna i småskolan och sekreterare, bland annat för evangelisten Frank Mangs. 1955 ordinerades hon till pastor. Men hon började inte att verka i en församling utan började arbeta dels som sjukhuskurator och dels som sjuksköterska vid en inrättning som drevs av S:t Lukasstiftelsen. 1958 blev hon rektor för Stockholms Stadsmissions Lanthem och Husmodersskola för missanpassad kvinnlig ungdom. Det är det sista spåret som finns av henne i Missionskyrkans arkiv

.Essie Eklund ordination
Essie Eklund och missionsföreståndare Gösta Nicklasson vid hennes ordination 1955.
Fotografi: Svenska Missionskyrkans arkiv

Den första kvinnliga pastorn som verkade i en församling hos Missionsförbundet var Ingegärd Dackerud. Hon började läsa på Teologiska seminariet 1953 och ordinerades 1957. Precis som Essie Eklund var hon ensam kvinna i sin klass. Hennes första område blev Gotlands norra missionskrets och arbetade sedan främst i Östergötland, bland annat i Boxholm och Mjölby. Ingegärd pensionerades 1994. Sändaren gjorde förra året ett fint porträtt av henne som går att läsa här: Sändaren nr 36 2013

Källor:

Utredningen kvinnliga pastorer i Svenska Missionskyrkans huvudarkiv Nationell arkivdatabas (Utredningen finns i en nyförtecknad serie, F5b Predikanter, pastorer, som inte är införd i Nationell arkivdatabas än).

Svenskt biografiskt album 1964
Svenska Missionskyrkans biograficasamlingAndreasson, Hans, Liv och rörelse, Verbum 2007.
Sändaren nr 36 2013

Om Betaniastiftelsen

Publicerat 2014-09-10 av

Betaniastiftelsen utbildade sjuksköterskor och bedrev sjukhusvård och sjukhem i Göteborg, Stockholm och Malmö.

Betaniastiftelsen har sina rötter i en förening för diakonissor som bildades i Göteborg år 1900. Denna förening med namnet Betania kom elva år senare att få namnet Betaniastiftelsen och uppgå i Metodistkyrkan i Sverige.  Redan i stiftelsens allra första stadgar från år 1900 står att verksamheten ska bedrivas utan avseende på de hjälpbehövandes religiösa bekännelse.

Stiftelsen ägde även en fastighet på Grev Turegatan i Stockholm där vårdverksamhet bedrevs under åren 1935 – 2005.

Själva sjuksköterskeskolans arkiv (Betaniastiftelsens sjuksköterskeskola) är mycket välbevarat och finns på Stockholms stadsarkiv, referensnummer SE/SSA/1060.

På Riksarkivet i Arninge finns Betaniastiftelsens arkiv med referensnummer SE/RA/780049, men andelen ordnade handlingar i det arkivet är mycket mindre än sjuksköterskeskolans arkiv hos Stockholms stadsarkiv.

Betaniastiftelsen samarbetar idag med Stockholms sjukhem och kyrkan i Falun, och har börjat ett samarbete med Teologiska Högskolan i Stockholm.

Laura Neill, arkivarie

Källor:

http://www.betaniastiftelsen.nu/om-betaniastiftelsen/

Betaniastiftelsens arkiv
 

1 2 3 10