Anna Nyström Mässror del 1

Publicerat 2013-11-29 av Karl Larsson
Anna Nyström Mässror

Anna Nyström Mässror

Ett av de öden som har gripit mig mest under den tid jag har arbetat i Svenska Missionskyrkans arkiv är Anna Nyström Mässrors. Hon var missionär i Östturkestan och Persien 1891-1913. Hon arbetade under mycket svåra omständigheter bland fattiga, ofta var hon ensam europé eller en av få. Hon gjorde val i sitt liv som hon ansåg var de rätta men som starkt försvårade hennes egen livssituation.

Anna Nyström föddes 9 december 1849 på gården Tofsnäs i Gösinge socken i Södermanland. Hon växte uppmed sin pappa skräddaren Karl Erik, mamma Ulrika och tre syskon i Björnlunda socken utanför Gnesta. Karl Erik dog i en drunkningsolycka när Anna var tolv år.  Hon fick börja arbeta som piga när hon var 13 år och arbetade på olika gårdar tills hon var 27 år. Då hade Elsa Borg precis öppnat sitt bibelkvinnohem i Vita Bergen på Södermalm i Stockholm. En bibelkvinna hade till uppgift att verka bland de fattiga och ge dem vård både kroppsligt och själsligt. Anna utbildade sig också till sjukgymnast vid Centralinstitutet. Hon arbetade ett par år vid Stadsmissionen i Stockholm och i Visby för att sedan fortsätta att arbeta bland fattiga i Jönköping. En söndag så predikade en norsk missionär som i kyrkan och berättade om sitt arbete. Anna blev lockad att själv bli missionär och utbildade sig till det på Missionsförbundets skola i Kristinehamn. Hon avskiljdes 1889 som Kaukasien- och Persienmissionär. Innan Anna var redo för att arbeta ute på fältet så reste hon till Tbilisi i nuvarande Georgien för att lära sig tyska och turkiska. 1891 reste hon till Tabriz i nordvästra Iran, eller Persien som det då kallades. När hon kom dit härjade smittkoppor i staden och hon fick redan från början en enorm arbetsbelastning. 1892 bröt en koleraepidemi ut och bara under de två veckor som var de värsta dog 10 000 människor. Anna var under denna tid ensam missionär i staden. Men i de brev som hon skickade hem till sin bror Karl skriver hon att hon blev lycklig av att arbeta där – hon fick hjälpa de behövande.

Även i Teheran härjade koleran. En av de läkare som försökte bekämpa epidemin där var Mischa Ghäsim khan. Han hade blivit utmattad av sitt arbete och åkte till Tabriz för att vila upp sig. Han var ende sonen till en förmögen affärsman i Teheran. Mischa hade arbetat som domare och officerare innan han blev läkare.  Han hade åkt till Tabriz för att träffa en vän som var trädgårdsdirektör för den botaniska trädgården i staden. I den trädgården träffades Anna Nyström och Mischa Ghäsim khan för första gången. Först trodde Mischa att Anna var en botaniker på besök. När det visade sig att hon var en missionär blev han intresserad – när han hade studerat till läkare hade hans lärare, en fransman, gett honom en bibel. Det fanns inte några kristna i Teheran och när han nu hade träffat en kristen ville han gärna diskutera religionen. De båda började träffas regelbundet om kvällarna – han ville lära sig om kristendomen och hon ville bli bättre på persiska. Mischas intresse för kristendomen uppmärksammades av både polis och mullor som försökte tvinga tillbaka honom till Teheran. Mischa vägrade och istället så blev han erbjuden en tjänst som föreståndare på en skola i Tabriz. Förmodligen trodde de att de skulle ha kontroll över honom på det sättet. Men Anna och Mischa fortsatte att träffas.

Det var inte bara religionen och persiskan som Mischa och Anna var intresserad av, utan även varandra. I mars 1894 läggs missionen i Persien ner – Svenska Missionsförbundet vill istället bedriva mission i Östturkestan i västra Kina. De missionärer som har verkat i Persien förflyttas till staden Kashgar i Östturkestan. Anna vill inte skiljas från Mischa och föreslog att han skulle anställas av Missionsförbundet. Om han inte hade fått arbeta för Missionsförbundet ville Mischa att Anna skulle stanna kvar i Tabriz och han skulle försörja henne. Men han blev anställd och följde med Anna och fem andra missionärer till Kashgar. Han hade då döpt sig och fick namnet Josef Mässror.

1895 vill Anna och Josef gifta sig. Anna skriver till missionsföreståndare E.J. Ekman och ber om lov. Innan de får svar så har ett illvilligt rykte spridit sig i staden – de båda ska ha levt som gifta innan de var vigda. Det visar sig att det var en av de andra missionärerna som hade spridit ryktet – Johannes Avetaranian. Han var liksom Josef en perser som hade blivit omvänd. Innan omvändelsen hade han varit mulla. Johannes hade gjort en översättning av Nya testamentet till östturkiska, eller uiguriska som det kallas idag. När de svenska missionärerna hade blivit bättre på uiguriska så hade de blivit missnöjda med Johannes översättning. Det hade gått så långt att han och missionens ledare L.E. Högberg inte pratade med varandra utan bara skrev brev till varandra. Det var inte bara på grund av översättningen som de låg i konflikt – Johannes Avetaranian hade, som Högberg såg det, skvallrat till myndigheterna om förhållandena på missionsstationen. Avetaranian hade också lämnat sitt arbete för att följa med den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin när han reste genom området.

Sven Hedin ställde också till det för Anna och Josef. Hedin hade träffat de båda vid en mottagning hos den ryske konsuln. Han hade blivit bestört när han fick höra om giftasplanerna och sagt att deras äktenskap skulle orsaka uppror bland den lokala befolkningen. Sven Hedin skrev om sina resor i Centralasien i boken En färd genom Asien där mötet beskrivs och vad han tycker om det. L.E. Högberg blev bestört – Sven Hedin var en av de mest respekterade personerna i Sverige under den här tiden och hans ord vägde mycket tungt. Högberg skrev hem till missionsstyrelsen att det var ett moraliskt nederlag för missionen. Även Anna skrev till missionsstyrelsen och förklarar att anklagelserna var falska. Hon blir trodd av Ekman och får tillåtelse att gifta sig med Josef Mässror. Efter ett tag erkänner Johannes Avetaranian att det var han som hittade på ryktet och ber om förlåtelse.

fortsättning följer…

 

Karl Larsson

arkivarie